mediestudier

Norska och tyska bidrag till kvalitetsdebatten

Posted in journalistik, källkritik, medieforskning, mediekritik, mediernas ansvarighet by David Finer on 10 juni 2010

Det finns en risk för att dominerande system för mätning av hälsojournalistisk kvalitet, som det webbaserade Media Doctor, får en olyckligt normerande effekt, något som jag tidigare diskuterat på denna blogg, där jag bland annat pekat på att MDs kriterier inte hanterar viktiga dimensioner som ämnesval, samhälls- och vetenskapskritik, utformning och tillgänglighet.

Stärkt i denna min syn blev jag efter att ha läst det dokument för mätning av journalistisk kvalitet som Ragnhild Olsen utgick ifrån när hon talade på Institutets seminarium om journalistisk kvalitet härförleden. Det norska kvalitetsmätningsprojektet mäter flera av de dimensioner jag efterlyst för att komplettera Media Doctors i och för sig utmärkta kriterier, som förvisso syftar till att mäta en del av – många skulle säga de viktigaste – kvalitetsmarkörerna i hälsojournalistiska nyhetsinslag.

Först en snabb rekapitulation. MDs kriterier varierar något med typen av inslag, men för till exempel läkemedelsinslag fokuserar de på:  information om fördelar, risker, kostnader, nyhetsvärde, behandlingsalternativ, behandlingens/läkemedlets tillgänglighet, evidens (vetenskaplig bevisning) och källhänvisning samt huruvida inslaget bidrar till  så kallad disease-mongering (ungefär medikalisering) och i vilken mån det avviker från använda pressmeddelanden. Uttryckt i mer generella kategorier försöker dessa MD-kriterier utan tvekan hantera egenskaper som igenkänns som centrala i många system för kvalitetsgranskning: nyhetsvärde balans/fullständighet, källgranskning, oberoende, konsumentupplysning. Men som sagt: andra viktiga aspekter på (hälsojournalistisk) kvalitet har fått stryka på foten.

Inom ramen för det norska projektet diskuterade en referensgrupp fram en uppsättning dimensioner och kriterier för mätning av redaktionell kvalitet: korrekthet, mångfald, vakthundsfunktion, integritet, relevans och presentation.  När dessa kriterier omformulerades till en ”verktygslåda” för vidare tillämpning, blev slutresultatet följande lista:: ämnesmässig mångfald  (på norska: stoffmiks), användning av källor, vinkling, precision, layout, ramar och resurser samt tillfredsställelsen hos medarbetarna, läsarna respektive källorna. Alla dessa faktorer operationaliseras i sin tur med hjälp av konkreta indikatorer, om vilka mer star att läsa i Olsens utmärkta rapport.

Forskare vid Institutet för Journalistik, Tekniska Universitet i Dortmund, Tyskland har startat en tysk Media Doctor, med ett startkapital på 60 000 euro från “Initiative Wissenschaftsjournalismus”.  Enligt korrespondens jag haft med professor Holger Wormer, innehavare av professuren i vetenskapsjournalistik vid Dortmunduniversitet, är tyska MD redan positivt förankrad hos de tyska medicin- och vetenskapsjournalisternas organisationer. Studenter är också  i färd med utvärderingar på grund- och Mastersnivå.

När får vi något liknande här? Flera svenska aktörer jag dragit projektet för som Vetenskapsrådet, Karolinska Institutet, SBU, Svenska Läkaresällskapet och Medicinskt Kunskapscentrum, Stockholms Läns Landsting har uttryckt intresse för en svensk motsvarighet till MD men vill av olika skäl inte engagera sig. ”Inte vårt bord”. ”För kostsamt” är de vanligaste argumenten.Det känns onekligen som om det vore hög tid att diskutera ett svenskt, nordiskt eller pan-europeiskt initiativ, med förbehåll för behovet av en revision av kvalitetskriterierna enligt tidigare resonemang.  Är det någon som håller med och som i så fall har något förslag på hur man kunde gå vidare?

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Norska och tyska bidrag till kvalitetsdebatten

%d bloggare gillar detta: