mediestudier

Spermieproduktion på villovägar

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by David Finer on 26 januari 2010

Kan spermier tänka och planera, känna smärta och lycka? Eller snarare: är det OK att låtsas som om de kan det i namn av spännande vetenskapskommunikation? Därför att vi ”för första gången” får följa med på spermiernas ”fantastiska resa”,  ”one of nature’s most spectacular stories” ? Med Hajen-musik och andra bombastiska effekter och med medverkan av otaliga statister.

Nej och åter nej. Men hur kan då Kunskapskanalen visa ”Spermiernas Kamp”, en föregivet ”dokumentär” TV-produktion från brittiska Channel 4 ( i samarbete med Wellcome Trust)? Hallå, Erik Fichtelius, vd för UR!

Tittarkommentarerna på programmets nätsida är entusiastiska. Filmsajter, däribland en svensk, rekommenderar den 50 minuter långa filmen. Själv tycker jag att satsningen mest förtjänar att ihågkommas som ett avskräckande exempel på vetenskapskommunikation som populariserat sig ner i avgrunden.

Här framstår de intervjuade fortplantningsexperterna som kreationister i sitt implicita stöd för en intelligent design bakom spermier som kämpar, fruktar, gläds och sörjer.  I programmet, som handlar om fortplantning och befruktning, får levande män och kvinnor föreställa några av de 250 miljoner spermierna i ett ejakulat, som springande, klättrande, kravlande, simmande trotsar olika hinder och slutligen simmar uppför äggledaren för att befrukta ägget.

Vi får bevittna deras dödskamp på vägen, och den religiöst färgade lyckan (bländande ljussken, sakral hissmusik) hos det fåtal som når fram.  Channel 4 kompletterar på sin sajt med ett spel, där man själv får agera spermie (i och för sig kul), imponerande vetenskapliga bakgrundsartiklar, ytterligare program om ofruktsamhet m m. Ingen tvekan om att det är en stor och påkostad satsning, synd på så rara ärter.

Ämnet ofruktsamhet är angeläget, och fortplantningens fysiologi förstås fascinerande. Det är ju i själva verket så självklart spännande att klåfingriga vetenskapsjournalister och forskare borde hålla sina vildaste fantasier i schack och betacka sig för att offra sin integritet på populismens altare.

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. David Finer said, on 01 februari 2010 at 11:00

    Hemsidan för The Great Sperm Race på Channel4 har tagit in ett längre blogginlägg av mig som man hittar här:
    http://www.channel4.com/programmes/the-great-sperm-race/articles/the-great-sperm-race-review-paper
    Hittills har ingen programansvarig kommenterat synpunkterna.
    Texten följer också här:
    ” Saw most of the programme on Swedish TV the other night. The science – as well displayed in your research summary paper – is fascinating and sufficiently interesting without anthropomorphising the sperm as humans with volition (and emotions!) of their own, played out by scantily clad humans swimming, ”drowning”, etc. I am referring to the voice-over – I only had the Swedish version – regarding the sperm’s struggle, failure, demise, etc. In fact, this trend – if it is one – in science popularization is deeply disturbing. It is populistic to the point of inviting the most obvious and catholic ridicule, and – in the simplest sense – simply wrong. It is ludicrous that positivistic scientists (e.g. presumably those interviewed on the programme) would lend themselves to explicitly allowing for an Intelligent Designer imbuing every living thing with consciousness on the level of human beings(otherwise how do the sperm reason, think, express themselves and feel disappointment and, the few who reach their goal, ultimately a sense of religiously tinged fulfilment – accompanied by light and corresponding music?). The program is a complete parody of misguided popularization of scientific facts which are – as already stated above – sufficiently exciting in themselves (the sperm race on the website is fun though, although strictly speaking based on the same premise). I am the first to advocate ”translating” scientific jargon and making science communication attractive and appealing, and have successfully done so for some 35 years as a medical journalist in Sweden. But there are limits to the scope and sense of simplification. Sadly, this production, apparently the object of so much cost and hard work, not only transcends these limits by light-years, it must for some time to come stand as an almost surreal example of well-meaning science communication gone desperately wrong (for the longest time watching, I was convinced it was a spoof). Science communicators, watch and beware. ”


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: