mediestudier

Kvalitet, oberoende och ansvar inom medicinjournalistiken

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by David Finer on 02 november 2009

Inför en föreläsning på ett journalistseminarium om medicinjournalistik i Karlstad senare dennes vill jag försöka vända och vrida på begreppen kvalitet, ansvar och oberoende inom medicinjournalistiken.

Ta det här med kvaliteten. Orsaken till att jag vill försöka fördjupa mig i det är främst att det nu allt oftare definieras av parter utanför journalistiken, vad gäller medicinjournalistiken till exempel Media Doctor (som nu finns i flera länder), som definierat kvalitetetskriterier och därefter rankar nyhetsinslag med omdömen om mediernas prestanda. Även om några av kriterierna är bra, tycker jag att detta är principiellt problematiskt,  i synnerhet innan vi själva definierat begreppet (i vart fall tillnärmelsevis med sådan precision och nyansrikedom).

Nätverket för God Journalistik har säkert utvecklat dessa tankar. Fast kanske inte just för medicinjournalistiken…

Andra sätt att undersöka vad som anses som god medicinjournalistik är ju att titta på motiveringarna, när journalister får pris, utmärkelser, stipendier o s v liksom att höra vad journalisterna själva säger om detta och förstås, analysera deras produktion.

Ytterligare andra källor för att just förstå ”operationaliseringen” av begreppet kvalitet kan vara att analysera att-satser i journaliststadgar, etiska riktlinjer och liknande. Fast det är ju mera metanivån, mycket snack och lite verkstad, liksom. Talk is cheap, som amerikanen säger.

Alla idéer till ytterligare anspråkslös  undersökning av detta område mottas tacksamt.

Annonser

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] medieetik, medieforskning, mediekritik, sociala medier by David Finer on 05 november 2009 Sedan mitt tidigare inlägg kring kvalitet, oberoende och ansvar i medicinjournalistiken har diskussionen tagit bra fart. Med […]

  2. Torbjörn von Krogh said, on 04 november 2009 at 21:48

    Internet gör det möjligt för människor med specialkunskaper att nå ut med en diskussion och värdering av mediernas innehåll på ett mycket effektivare sätt än tidigare. Som jag ser det bör seriösa medier se detta engagemang som en resurs, en möjlighet till utveckling genom reflexion/dialog – och inte avfärda synpunkter utifrån som hot mot en tidigare monopolställning.
    Tycker företrädare för medier eller för forskning att specialgruppernas kriterier är felaktiga så är det bara att argumentera för att man själv vill använda bättre kriterier. Och för medierna att försöka leva upp till dem.
    David har inlett ett sådant resonemang, utmärkt! Men argumentet att icke-journalister inte får formulera kriterier som utifrån deras verksamhet är viktiga köper jag inte.

  3. David Finer said, on 04 november 2009 at 17:48

    Tack för utmärkta motfrågor som jag tycker precis fokuserar på några av kärnfrågorna här. Egentligen skulle jag behöva förklara hur jag ser på vart och ett av Media Doctors kvalitetskriterier, vilket för för långt. Kort uttryckt anser jag att flera av dem är lämpliga (vetenskapligt valida) såsom om ett nyhetsinslag om läkemedel är genuint nytt, dess tillgänglighet, för- och nackdelar, källor, intressekonflikter, kostnad, m fl (totalt 10 st kriterier). Och jo, de kan förbättra kvaliteten i den medicinska journalistiken.

    Men. Mina invändningar är av olika slag:
    Orimligt – med hänsyn till medias arbetsvillkor, främst utrymmesmässiga – att värdera varje medieinslags värde (varje notis, varje nyhetsinslag) efter så omfattande kriterier. Kriterierna syns mig alstrade huvudsakligen utifrån en rent medicinsk prioritering. Som om massmediernas roll var att slaviskt motsvara innehållet i en bipacksedel eller FASS-text. När vi både ska informera, underhålla, granska, kommentera, osv.

    Plus att andra kriterier – som rör utformning och originalitet (hela det kreativt ”konstnärliga” i journalistiken), samhälleliga aspekter som graden av ”undersökande” eller ”grävande” bakom inslaget, diskursen (svårfångat, jag vet!), läsarnyttan som mobiliserande kraft, oberoendet, m m – lyser med sin frånvaro. Det är detta utvecklingsarbete som jag menar kvarstår att göra innan sådana här kvalitetskriterier kan vara sant relevanta för sitt undersökningsföremål. Sist vänder jag mig – av principiella men också sakliga skäl – emot att journalisterna själva (”vi”-syftningen i mitt inlägg) inte lyckats prestera egna kvalitetskriterier för sitt arbete. Det är ett fattigdomsbevis och lämnar över proflemformuleringsprivilegiet i händerna på biomedicinen, som vi delvis är satta att bevaka – ett fundamentalt bekymmer.

    Det finns mycket mer att säga om detta, men jag stannar där så länge och hoppas på fortsatt dialog.

    • seniorjournalist said, on 04 november 2009 at 21:06

      Jag håller med dig, David, att det är medicinjournalisterna och inte den medicinska professionen som ska formulera kriterierna för vad som är god journalistisk etik på detta område. Det talas ju ofta om skråanda när det gäller läkare – ett exempel är uppslutningen kring den läkare på Karolinska som misstänks för att medvetet eller omedvetet ha avlivat ett spädbarn. Skulle medicinjournalisterna (och nyhetsreportrarna) samt och synnerligen gått på hennes kollegers linje så hade troligen hela saken tystats ned. Men säkerligen finns det en skråanda även inom journalistkären precis som inom juristkåren! Så hur kommer vi fram till en etik avskalad alla professionella lojaliteter?
      Detta leder till frågan om vad som dikterar en professionell etik. En gång för många år sedan intervjuade jag professorn i vetenskapsteori i Göteborg, Håkan Törnebohm. I artikeln som fick rubriken ”Pådyvlade religiösa läror gör inte människor goda” och ingick i Idagsidans serie ”Allr fler blir privatreligiösa” (publicerades som bok i SvD pocket 1985) talade vi länge om yrkesetik. Håkan T. talade om ”den stora privatreligionen i ett sekulariserat västerländskt samhälle som Sverige”, nämligen ”den närmast religiösa tron på arbetets värde, i synnerhet på det egna yrkets heliga värden.”
      Håkan T:s poäng var att människors förhållanden till sina jobb innehåller värden som vi sällan talar om – en etik, en uppfattning om världen och verkligheten som styr även utanför yrkesutövningen.
      Jag menar att denna etik lätt blir till professionell uppbkåsthet, i synnerhet i högstatusyrken som de tre jag nämnt, de medicinska, juridiska och mediala professionerna. Var finns vår mänskliga etik bakom all denna professionalisering? Den som kan svara på den frågan har, menar jag, kommit ett stycke närmare pudelns kärna.
      Ami Lönnroth

  4. Torbjörn von Krogh said, on 02 november 2009 at 23:40

    Intressant ämne, David, och inte okomplicerat!
    Men varför är det ett problem att Media Doctor preciserat de kriterier som de (läkarna/aktivisterna) menar kan ingå som beståndsdelar i hälsorapporteringens kvalitet?
    Kan det inte leda till en högre kvalitet även på diskussionen om olika parter är konkreta och tydliga med vad avser när de framför kritik och/eller beröm? Och leda till att såväl forskare som journalister motiverar vad de menar med kvalitet.
    Vilka inrymmer du i ditt ‘vi’ när du skriver ”…innan vi själva definierat begreppet…”?


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: