mediestudier

Jo, det är vi som kan göra det

Posted in journalistik, mediekritik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Petter Beckman on 19 maj 2009

”Vi får inte tro att det är vi journalister som kan göra skillnad”, sa en luttrad deskchef från Norrköpings Tidningar vid ett Fojo-seminarium om Barn och Journalistik i förra veckan.
Det var en sorgsen, trotsig besvärjelse: ”Efter alla år i yrket blir jag alltmer övertygad”, sa hon, ”att det måste vara samhället i stort som har ansvaret att lösa problemen. Vi kan inte vara samhällets städgumma.”
Hon beskrev sin frustration över läsekretsens alltmer påträngande förväntningar: dagliga samtal från föräldrar som vill ha tidningens hjälp med skilsmässor och vårdnadstvister. De plågsamma sociala klyftorna, ett samhälle där de välbärgade och de fattiga områdena i staden alltmer glider isär. Allt detta som journalisterna tillslut tvingas säga nej till. Hemskt ledsen, inte vårt jobb. Kasta ljus på problemen – ja. Men hjälpa till? Tyvärr, ni får vända er någon annan stans.
Det lät tråkigt. Och onödigt, faktiskt. För det som har hänt i Norrköping, liksom i yrket som helhet, är att själva orden ”att hjälpa till”, och ”att göra skillnad” har getts en omöjlig innebörd som aldrig kan föda annat än besvikelse och rop på högre skyddsvallar.
För självklart kan inte tidningen hjälpa någon med en vårdnadstvist. Eller lösa fördelningsfrågorna. Det ÄR inte vårt jobb.
Men ni får ursäkta läsarna som ringer in. Vem är det som från början har gett dem idén att journalisterna ska vara deras advokater och fixare? Vilka är det som bygger sin yrkesideologi på att vara de små människornas riddare och skyddspatroner?
Journalistiken är samhällsfarligt schizofren. Den utger sig för att stå på läsarnas sida, lever av idén om människornas stora hjälpbehov, den gör godtyckliga uppvisningar av makt och potens, men backar undan när kraven blir alltför påträngande. Sådan journalistik föder misstro och i värsta fall mer hjälplöshet.
Jag säger inte att utryckningarna inte är nödvändiga ibland. Men om tror man att det är SÅ man får klyftorna att växa ihop, skilsmässofamiljerna i Navestad att bli mindre sårbara och ”den lilla människan” att få mer makt över sitt liv, då kommer man ganska snart att tvingas gömma sig bakom nya defensiva besvärjelser. Löften som inte kan infrias ska man akta sig för.
Journalistiken besitter däremot en reell möjlighet att bidra till förändring – på ett helt annat sätt. Det handlar om att stärka människors tilltro till sin EGEN förmåga att lösa problemen – själva och tillsammans med andra. Som samhällsdeltagare, som ansvariga aktörer.
På Fojo-seminariet ställdes frågan: Ingår barn i demokratin? Är de tillräkneliga? Kan vi hålla dem ansvariga för någonting alls? Kan de vara med och lösa problem?
Samma saker bör vi journalister fråga oss om våra helt vanliga läsare. Är de tillräkneliga? Ingår de i demokratin? Om vi vill att svaret ska vara JA, då ställer det specifika krav på journalistiken. Då slipper vi det missriktade valet mellan att ”bara rapportera” och att ”lösa problemen åt folk”.
Nästan alla människor vill bli tagna i anspråk. Skillnaden mellan att bli definierad som ett offer och som en kompetent aktör är väldigt stor.
Och vi journalister sitter med nyckeln. Det är ju vi som bestämmer. Vem hörs? I vilken roll får vanliga läsare ta plats i tidningen? Som drabbade eller som problemlösare? Vems är tolkningarna? Vems förslag är vi intresserade av?

Varje journalist eller deskchef som någonsin bekymrar sig för ökande utanförskap, som tycker sig se maktlöshet bland sina läsare ska tänka: Jag är den som fördelar ordet. Jag kan påverka det här. Jag kan göra skillnad. Det är självklart min uppgift.
Kolla på Södra Sidan.

Annonser

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Torbjörn von Krogh said, on 19 maj 2009 at 9:44

    Södra sidan är den intressanta sidan – som dessutom expanderar. Grattis!


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: