mediestudier

Ur tystnaden kommer orden: Om det goda medieberättandet, och hoten mot det.

Posted in journalistik, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Liselotte Englund on 16 maj 2009

De bästa journalistiska berättelserna härstammar ofta från de mest osynliga journalisterna. Från dem som hellre vill se än synas, hellre lyssna än höras. Ur betraktandets tysta hav kommer det rika språket och det nyansrika bildspråket. ”Mig hittar ni aldrig mitt i ett rum – jag står i hörnet och betraktar”, sa legendariske sportkommentatorn Göran Zachrisson vid ett journalistseminarium på Karlstads universitet häromdagen. ”Lyssnandet är den enda vägen”, fortsatte han och konstaterade vidare att de bästa råden om berättandets konst har han fått från tekniker och redigerare, inte från journalister. De tänker på ett annat sätt. Att ha modet att tänka annorlunda var ett recept han gärna delade med sig av. Han illustrerade med något som utförsåkarkanonen Franz Klammer sagt till honom apropå att man i slalomsammanhang så ofta talar om vikten att ”hålla linjen” i banan : ”Man måste lämna linjen,annars går det inte tillräckligt fort”. Utöver att hitta sin egen väg handlar det goda berättandet också om att hitta sin egen ton. ”Vi har alla en egen ton” sa Zachrisson. ”Chet Baker och Miles Davis skulle få helt olika ton med samma trumpet”.

I den personliga tonen hörs faktiskt en människas liv och erfarenhet. Om än på ett subtilt sätt. När ett stipendium skulle delas ut till min framlidne (mars 2006) radiokollega Peter Lindbergs minne, så fick ett citat av Edward Munch sätta ord på Peters helt unika arbetssätt som radioman: ”När man är betraktare är det sina egna minnen man oberserverar – det liv man har levt”.

Det goda journalistiska berättandet förutsätter och inrymmer en integrering av det just upplevda och tidigare livserfarenheter. Många gånger är det den upprörda journalistiken som applåderas och belönas, men ”engagemang är inte samma sak som indignation”, underströk dokumentärfilmaren Tom Alandh. Han tar ett engagerat ansvar för de människor han skildrar. ”Jag brukar förklara vad medieexponeringen innebär”, sa han, men erkände också lite vemodigt att det inte alltid blir som han har tänkt. ”Dokumentären om Monica Zetterlund blev alldeles för sorglig”, sa han ångerfullt. Kombinationen av journalistisk dramaturgi och sensitivt berättande är en svår balansakt.

Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson var dyster i sin framtidsprognos för det goda samtalets utrymme i medievärlden. ”Det ser nattsvart ut”, sa hon uppfordrande, och menade att den klassiska kvalitetsjournalistiken får svårt att överleva. Samtidigt trodde hon inte på att dagens bloggbävning kommer utgöra något egentligt hot mot den journalistiska yrkesrollen. De sociala medierna kräver så mycket närvaro i tid. Tid som få människor har. Här kommer de klassiska medierna fortfarande ha en självklar roll som granskare och selektör. ”Bloggosfären är i högsta grad beroende av den klassiska journalistiken – den när sig av den!”, sa hon vidare. ”En bloggare kan aldrig få journalistiska muskler”. Snarare än ett potentiellt hot från bloggosfären kan i stället det största hotet mot journalistiken bli att ingen längre vill eller kan betala för den. ”Journalistiken längtar efter sitt Ryan Air”, sa Knutsson och menade att flera vinstkällor kommer bli nödvändiga för alla mediers överlevnad. Detta faktum kommer på sikt att drabba Public Service, sa hon. Hur, återstår att se.

Helt klart är att journalistkåren måste värna det goda samtalet, den goda intervjun, det goda berättandet. Och då skrivs inte ”god” i bemärkelsen ”okritisk” eller ”snäll”. Granskande och grävande journalistik behöver god berättarkonst i lika stor utsträckning som en golftävling i Dubai. Kvalitetsstämpeln på berättandet blir i framtiden avgörande för den klassiska journalistikens överlevnad.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Ur tystnaden kommer orden: Om det goda medieberättandet, och hoten mot det.

%d bloggare gillar detta: