mediestudier

Belastande bindningar

Posted in journalistik, medieföretag, mediekritik by David Finer on 05 maj 2009

Det finns många intressenter i samhället som behagar föreskriva medierna riktlinjer för sin rapportering. Inom hälso- och vetenskapsjournalistik finns både forskningsråd, forskare, företag, myndigheter och föralldel journalistiska sammanslutningar. Exempelvis har USA:s hälsojournalister formulerat etiska riktlinjer. Det finns mycket att kritisera i medierna, och Sverige har liksom andra demokratiska samhällen både grundlagsstadgade skyddssystem och system för självsanering som tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen, spelreglerna för press, radio och TV, PO-PON,  m m.

Inte heller finns det anledning att reflexmässigt avfärda mediekritiska propåer och förbättringsförslag från aktörer utanför mediesamhället. I detta avseende är jag själv – luttrad efter deltagande i över 35 års offentliga debatter kring medicinjournalistik – tvärtom både besviken och frustrerad i förhållande till många inom mitt eget skrå, som jag menar är alldeles för självgoda och stingsliga för att idas idka självgranskning och gärna ser ”grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”. Här hoppas jag för övrigt mycket av den här bloggen som just skulle kunna bli en mötesplats för journalister och medieforskare, som enligt min erfarenhet har alltför lite utbyte av varandra.

Men när medicinska forskare med lön och/eller stora forskningsanslag från läkemedelsindustrin poserar som oberoende och vill förestava medier och andra aktörer riktlinjer för riskkommunikation, finns det all anledning att dra öronen åt sig.  Jag tänker på två konkreta exempel:  Scott Ratzan och Ragnar Löfstedt. Det var Löfstedt som tog initiativ till ett välbesökt möte kring larmjournalistik i Stockholm häromdagen. Paneldebatten leddes av SVTs KG Bergström med deltagande av Karin Bojs, chef för DN:s vetenskapsredaktion, Marit Paulsen (fp), debattör, författare m m, Rickard Bjerselius, chef för toxikologiska enheten, Livsmedelsverket och Eva Corp, kommunikationschef, Livsmedelsverket samt Louise Ungerth, chef för konsumentfrågor, Konsumentföreningen i Stockholm och så förstås Löfstedt själv.

Ingen av debattörerna redogjorde för sina eventuella bindningar, vilket annars nästan är kutym inom forskarsamhället nuförtiden. Det hade annars varit intressant. Av Löfstedts CV på nätet framgår dels att han är en mycket meriterad och även prisbelönt riskforskare och direktör för Kings College.  Vidare har han varit utomordentligt framgångsrik i att få forskningsanslag för sin riskforskning, bl a från stora statliga forskningsråd i Storbritannien och Frankrike, från EU och också från läkemedelsindustrin. Bara sedan 2002 har han tilldelats över 1,5 miljoner amerikanska dollar i forskningsstöd från amerikanska läkemedelsjätten Pfizer.

Vid mötet i Stockholm rekommenderade Löfstedt olika aktörer – företag, myndigheter, media – att utarbeta riktlinjer för sin riskkommunikation. Sverige borde använda sitt inflytande som ordförande i EU från andra halvåret 2009 för att initiera ett europeiskt vetenskapsråd som skulle styra upp verksamheten. Eller som han uttryckte i en artikel i Aftonbladet förra året:  ”med uppgift att stävja och på sikt eliminera att pseudovetenskap som oroar människor i onödan presenteras som sanningar i media”. 

Brittiska BBC hade kontaktat Löfstedt och i samarbete med honom utarbetat riktlinjer, som i och för sig är utmärkta och vad jag kan förstå ganska okontroversiella. Nu ville han alltså att svenska medier (och andra aktörer) skulle göra motsvarande. Heder åt Karin Bojs som klart betackade sig för diktat i ärendet ”från professorer inom eller utanför riket” men samtidigt lämnade dörren öppen för eventuella självsanerande åtgärder som kommer inifrån medierna.

Ty när Löfstedt ondgör sig över mediernas hälsolarm och bristande riskrapportering kring bland annat läkemedelsbiverkningar, är det förstås mot bakgrunden av sagda forskningsstöd omöjligt att riktigt tro på hans oväld som forskare. Det minsta man kunnat begära vore att han redovisade sin bias och sina belastande bindningar och bidrag i samband med sina offentligta initiativ i riskkommunikationsfrågor. Sen kan vi snacka om vad som eventuellt behöver göras åt mediernas hälsorapportering, ett ämne som absolut behöver ventileras mer och som jag ber att få återkomma till i kommande inlägg.

Scott Ratzan är läkare, chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Journal of Health Communication och samtidigt Vice President, Global Health, Government Affairs & Policy på läkemedelsjätten Johnson & Johnson.  Detta är, menar jag, i sig helt oförenliga uppdrag. Hälsokommunikation är eller bör vara en frigörande kraft för enskilda människor att förbättra sin lott, inte ett redskap för forskare, administratörer och företag som vill pådyvla andra människor sin dagordning och paternalistiskt diktera deras behov av beteendeförändringar m m i kraft av folkhälsan eller något annat upphöjt värde. Och som därför – för flera decennier sedan – omformulerade begreppet ”hälsokommunikation” för att tjäna sina syften. Att vilja åstadkomma beteendeförändringar kan givetvis vara berättigat i många fall – jag har själv ett förflutet som folkhälsoforskare – men tafsa inte på språket. Hälsokommunikation har i sig inget med manipulation att göra, tvärtom. 

För att påpeka allt detta skrev jag ett öppet brev till Ratzans ”egen” tidskrift men fick beskedet att man inte publicerar läsarbrev. Då skrev jag till den vetenskapliga tidskriften Journal of Medical Internet Research , vars redaktör var välvillig men uppmanade mig att bygga under mina argument och återkomma. Jag överväger att göra detta men ser inget hinder för att publicera brevet här och nu:

”To Scott C. Ratzan, Editor-in-Chief, Journal of Health Communication

I work both as a medical journalist of some 35 years standing and as a public health researcher at the medical university Karolinska Institutet in Stockholm, focusing on health and the media, particularly in terms of drug information. Perusing the web, I recently learned that you have become a representative of Johnson&Johnson. Yet you remain the Editor-in-Chief of the Journal of Health Communication (JHC).

Since the Managing Editor of JHC declined to publish this letter on the grounds that the journal lacks a Letters’ section, I am now seeking to publish it here, as I feel the issue is of general as well as specific interest.

In similarity with consumer organisations like Health Action International as well as some academics, drug policy analysts, etc, I feel the involvement of the pharmaceutical industry in drug information and yes, health communication, to be deeply problematic. The whole ongoing debate in the US and in Europe around Direct-to-Consumer Advertising (DTCA) is perhaps the most obvious indication of this. But there are many more such signs.

The industry – although a vital stakeholder and actor to have on board in shaping public policy on rational drug use – is clearly by definition unable to guarantee independent, unbiased drug information. Arguably, then, representing the drug industry would appear incompatible with advocating health communication truly in the public interest. Unless, perhaps, we disagree about the very definition and nature of health communication, which then would be an extremely important and interesting discussion to pursue further.

This is a letter about conflict of interest. My concern has to do with the important issue of the soul of health communication itself. And how this precious identity of a fairly new discipline might be influenced and/or tainted by a conflict of interest, something you yourself have taken a strong stand against in various articles. Please note, that I am not in any way suggesting, that you might have attempted to conceal your dual roles, simply that simultaneously maintaining such roles might be inappropriate.

So, could you please answer the following questions:

1. Do you see any conflict of interest between your position as Editor-in-Chief of the Journal of Health Communication and your involvement with J&J or other industrial interests?

2. Did you seek and/ or obtain approval from the Editorial Review Board of the
Journal or of any other body involved with publishing the journal before taking on the assignment for J&J?”

På samma sätt skulle jag vilja fråga Ragnar Löfstedt:  Ser du inga problem med att ta emot forskningsanslag som riskkonsult och riskforskare från läkemedelsindustrin och samtidigt försöka vara en trovärdig rådgivare åt andra intressenter, bland annat massmedia? Ser inte rådet på Kings College något problem i detta? 

Om riskforskningens respektive hälsokommunikationens definitioner och etiska gränser borde svenska experter ha åsikter. Kanske kan de lockas att delta i debatten.

Annonser

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. David Finer said, on 11 maj 2009 at 13:18

    Flera andra bloggare har refererat mötet, bland andra Maria Abrahamsson på

    http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=13406

  2. davfin said, on 08 maj 2009 at 10:29

    Professor Löfstedt har ombetts att kommentera inlägget men han avböjer, ”Jag kommer inte att svara på en ad-hominum attack på min integritet”,skriver han.
    För den som ev. inte vet vad ”ad-hominum attack” betyder (jag visste det inte), betyder det ungefär ”osakligt personangrepp”.

    Jag har svarat honom att min avsikt inte var att angripa honom som person, men att det måste anses ha ett allmänintresse att påtala om en forskare med tydliga bindningar till industrin framställer sig som oberoende och framför råd om riskkommunikation till alla samhällsaktörer, inklusive media.

    Löfstedt har skrivit ett vetenskapligt arbete, där han uppger Pfizerstödet. Det återfinns på http://pdfserve.informaworld.com/973021_731211568_781413718.pdf
    och heter: The Impact of the Cox-2 Inhibitor Issue on Perceptions of the Pharmaceutical Industry: Content Analysis and Communication Implications. Artikeln är publicerad i Journal of Health Coimmunication, där alltså chefredaktören Scott Ratzan samtidigt är anställd av läkemedelsjätten Johnson&Johnson.

    Cox-2-hämmarna är en ny generation dyrare antiinflammatoriska läkemedel, som kom för några år sedan. De lanserades som magvänligare alternativ till s k NSAID-läkemedel men visade sig i flera fall öka risken för hjärt-kärlsjukdom.
    Därför drog MSD in sin cox 2-hämmare rofecoxib (Vioxx) från världsmarknaden hösten 2004. Pfixer har flera storsäljare i samma grupp av läkemedel, som det rått och råder medicinsk debatt omkring.

    I Löfstedts artikel ger han råd om hur Pfizer och andra tillverkare ska handskas med det sviktande allmänna förtroendet i kölvattnet på indragningen av Vioxx. Han uppmanar bland annat Pfizer att vara mer proaktiv gentemot olika aktörer, att kommunicera oftare, vara bättre pålästa och själva forska om allmänhetens riskuppfattningar.

    Dessa råd kan å ena sidan anses evidensbaserade utifrån riskkommunikationsforskning, men jag ifrågasätter om en riskforskare på Kings College ska ta emot miljonanslag från läkemedelsindustrin för att i vetenskapliga tidskrifter tala om för dem hur de ska förbättra sin image, samme forskare som utåt sätt framställer sig som oberoende och skriver bl a media på näsan att de måste förbättra sin riskkommunikation.

  3. davfin said, on 06 maj 2009 at 11:11

    Hej
    jag har skickat länken till Löfstedt, Ratzan samt ett par svenska forskare kring hälsokommunikation för ev. kommentar.
    Pfizerforskningens projekttitlar finns redovisade på Löfstedt CV. Det handlar om ”gaining trust”, ”risk communication case”, ”An Evaluation of War Gaming Strategies and their use in the Pharmaceutical Industry” respektive ”Development of a Model for the Perception of Risk in Pharmaceutical Products”.
    Oavsett resultaten av denna forskning vände jag mig i mitt inlägg emot att Löfstedt i inbjudan till seminariet samt under seminariet framställde sig som en oberoende riskforskare vid Kings College samtidigt som han alltså fram till helt nyligen i alla fall uppburit betydande belopp från en industri, som har starka intressen i att t ex medier tystnar ner risker med medicinsk teknologi (läkemedel). Detta menar jag är oroande. Men jag håller med om att det vore intressant att veta mer om resultaten av Löfstedts forskning för Pfizer, och jag ska hålla ögonen öppna för information om detta.

  4. Torbjörn von Krogh said, on 05 maj 2009 at 22:04

    David, det är intressanta principiella gränsdragningar du tar upp. Vet du något om vad Pfizer-forskningen resulterat i?
    Skicka gärna en länk med inlägget till både Ragnar Löfstedt och Scott Ratzan så att de har möjlighet att svara.


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: