Pöbel, publik, prosument – konsekvenser av och för journalistrollen (uppdaterad)

Sim(o) hade ett vitalt seminarium i går om journalistrollen på JMK ihop med JMK. Ungefär 100 personer kom; roligt! Utgångspunkten var Anders Mildners essä  Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför? i Sim(o)s årsrapport 2010/2011. En mycket engagerad panel fick snabbt upp temperaturen i salen och publiken, ett nyckelbegrepp i denna diskussion, blev efterhand allt mer aktiv.

Tyvärr fungerade inte JMKs anläggning för att streama seminariet, åtskilliga som inte kunde komma till JMK och som hört av sig angående en utsändning av diskussionen på JMKs sajt, blev besvikna. Några spår avsattes dock för den som är intresserad, spår som fortfarande lever och utvecklas: ett twitterflöde med vinjetten #journalistroll, Helena Gierttas ledare i Journalisten, ett längre inlägg på Fredrik Strömbergs blogg, en kommentar till en trött redaktör på Dagens Media och flera aviserade bloggfunderingar.

Även om det rådde helt olika meningar i salen om hastigheten och djupet i förändringen av journalistrollen/rollerna så framstår förhållandet till publiken, användarna, deltagarna, de som tidigare kallades publiken, som central. Malin Crona betonade samtalet, samarbetet, förhållningssättet och Fredrik Strömberg såg en fundamental förändring av den hittillsvarande sändar-mottagarmodellen:

Man kan raljera sig blå om att det mesta i kommentarsfält på tabloidsajter är idiotiskt dravel och att människor på Facebook och Twitter snackar om  tårtor och god pasta. Det är inte frågan här – utan frågan är tudelad: Hur mycket mer har ”vi” blivit som ”dem” – genom att skicka ut material direkt när det händer och låta verifikation och kontroll (dygder, mina vänner!) ta över allt mer av utrymmet? Och det andra är: Hur mycket mer har ”de” blivit som ”vi” – genom att erbjuda djupa insikter, välarbetat innehåll och alterntiva sätt att faktiskt skapa sig en verifierad bild? (citerat från bloggen Fredrik & Medierna, se tidigare länk)

Anders Mildner slog ett slag för samarbete:

Jag tror att framtidens journalistik och framtidens mediebolag måste gå hand i hand med publiken, bistå den genom att aggregera allmänhetens diskussioner i stället för att enbart blåsa upp sina egna, dra nytta av den kollektiva kunskap som skapas i stället för att framställa sig själv som den enda experten.

Själv försökte jag som moderator få panelen att reflektera ytterligare över förhållandet till användarna/deltagarna/publiken genom att citera den brittiske medieforskaren Raymond Williams: ”There are in fact no masses; there are only ways of seeing people as masses” (ur Culture and Society, 1958). Försöket föll platt till marken och tiden var för knapp för att jag skulle kunna utveckla tanketråden.

Citatet föregås av ett resonemang om vi och dom, massorna är dom andra:

I do not think of my relatives, friends, neighbours, colleagues, acquaintances, as masses ; we none of us can or do. The masses are always the others, whom we don’t know, and can’t know. Yet now, in our kind of society, we see those others regularly, in their myriad variations, stand, physically, beside them. They are here and we are here with them. And that we are with them is of course the whole point. To the other people, we also are masses. Masses are other people.

Det finns en hel del senare medieforskning om hur olika intressen i samhället har använt beteckningar på olika slag av ”dom”, olika slag av åskådare, för att påverka opinioner och tankemodeller. När jag själv studerade kritiken av Expressens första tio år fann jag konservativa kritiker som varnade för tidningens framgång som en spekulation i ”den tanklösa massans applåder” (Presshistorisk årsbok 2006, sidan 112). Och i dag kan man läsa om pöbeln på nätet som excellerar i näthat. Jag kan rekommendera boken The Citizen Audience: Crowds, Publics, and Individuals av Richard Butsch för den som vill fördjupa sig.

När publiken inte längre enbart konsumerar utan också producerar journalistik, fungerar som prosumenter i samarbete med journalister på redaktioner, så förändras rimligen förhållandet mellan de inblandade. Vi och dom blir mindre relevanta begrepp som Raymond Williams påpekar i det tidigare citatet (även om här finns maktaspekter som inte ska förbises, vilket JMKs Sigurd Allern underströk på seminariet). Då går det inte att låta bli att underlätta mer jämställd kommunikation (Joakim Jardenberg skriver insiktsfullt om detta). Då försvinner äntligen artiklarnas kommentarsfält och blir dialogfält i stället.

Men det finns nog utrymme för ytterligare något seminarium innan vi är där.

Tillägg: Förutom bloggkommentarerna nedan (bland annat från Malin Crona, Brit Stakston och Kristofer Björkman) så har debattupplägget kommenterats och kritiserats av Joakim Jardenberg och Robert Rosén. Mina kommentarer återfinns på respektive blogg. Roligt att diskussionen fortsätter. Pierre Andersson1, Pierre Andersson2,  Anna Hass, Fredrik Wass och Mikael Zackrisson (på Same same but different: ”Den i mitt tycke mest intressanta debatten i veckan verkar ha förts på JMK i Stockholm…”) bidrar också till detta samtal.

”Förorten”= bristen på normen och ”svenskhet”

”Det kanske kan låta konstigt att sätta vapen i händerna på struliga tonårskillar, men i ett lyckat försök har ett jaktlag tagit sig an unga invandrare från förorten och förvandlat dem till ansvarsfulla och laglydiga jägare”.

Så påar nyhetsankaret Helena Berg ett inslag med rubriken ”Jakt hjälp för struliga tonårskillar” som sändes söndagen den 25 oktober.

Tittaren hamnar i skymningen i en av Sveriges ”förorten”, oklart vilken. Det är blått och stämningen som förmedlas är att här är det farligt. De unga killar som syns bär antingen luva eller har anonymiserats genom bildutsnittet – deras huvuden är avkapade.

”Ja, vi var ju tre trettonåringar som hängde mycket i centrum och ja, det fanns ju mycket droger och kriminalitet runt omkring oss och det var väldigt nära på att vi skulle dras in i det hela… Höll på med väldigt mycket bus”, säger den 13-åriga intervjupersonen, som står helt ensam och röker.

Reportern Ulf Mattmar fortsätter:

”Trettonåringarna brydde sig knappast om att det fanns milsvida skogar bara några kilometer bortom höghusen och tanken på att de själva en dag bege sig dit för att jaga rådjur hade varit mer än absurd. Men så blev det.”

Tittaren får se hur den 13-åriga intervjupersonen förflyttas från den blåa och farliga ”förorten” till den gröna, lugna och ickefarliga skogen där han sitter med ett gevär. Alltså: han är farlig när han röker en cigarett i ”förorten” men ofarlig när han sitter i skogen med ett gevär.

Lite senare i inslag fortsätter Ulf Mattmar:

”I Sverige kan jakt uppfattas som en ganska sluten värld, förbehållen svenskarna, men här i Botkyrkas skogar ser det annorlunda ut. Under de mossgröna kläderna hittar vi kurder, turkar, slovaker, assyrier, finnar, serber och så vidare. Och kanske var det därför det här jaktlaget vågade att ta sig an tre struliga tonåringar från Alby centrum.”

Inslaget fortsätter därefter med att jaktledaren säger:

”Och man ska inte döma ut en hund efter första släppet i skogen och du ska inte döma ut sådana här grabbar efter första gången du har träffat dem.”

Ulf Mattmar: ”Hur har de blivit då fem år senare?”

Jaktledaren: ”Ja… kan väl summera det på ett sätt: förbannat bra.”

Längre in i inslaget kommer reportern Ulf Mattmar tillbaka och konstaterar:

“Att jakt- och skogsliv kan vara ett bra sätt att få unga invandrare att lämna förorternas betongtorg var något också Jägarförbundet tänkte på när de bestämde sig för att bussa ut unga nyanlända tonåringar i skogen”.

Varför det skulle vara ett problem att ”unga invandrare” är i ”förorternas betongtorg” framgår inte.

Forskare har länge talat om hur mediefenomenet ”förorten” faller väl in i ”vi och dom”-tänkandet som präglar journalistik om grupper som på olika sätt bryter mot samhällets normer. Tanken är alltså att svensk journalistik drivs av en tanke om att alla (mest ”invandraren”) vill bort från ”förorten”, bort från ”dom” och in till innerstaden, eller åtminstone en ”finare” förort (i journalistik vanligtvis nämnd vid namn, exempelvis Bromma, och inte ”förort”).

Det här inslaget är för mig ett tydligt exempel på hur journalister bygger upp motsatsförhållande mellan ”förorten”/”invandraren” och ”naturen”/”svensken” och det är mer än uppenbart att ”förorten” egentligen är en omskrivning för ”avsaknaden av ”svenskhet””.

(Till höger en illustration ur Quick Response-boken Nyheter, makt, integration (2009) som visar orden som förknippas med ”förorten”. Det är obehagligt många ord som Rapport-inslaget lyckats pricka in.)

Vem är läsaren TT?

Med tanke på hur välspritt TTs material blir är det förvånansvärt att journalistiken inte ser så bra ut som den borde. Den här gången sprider TT den härliga rubriken : ”Invandrare ska lära sig våra värden”. Vem tänker sig reportern är läsaren egentligen? Bara de som har ”våra värden”? Vilka är de ”invandrare” som det talas om? Snacka om att bidra till ett vi och dom-tänkande.

Artikeln är bland annat publicerad på Aftonbladet, Borås tidning, Västerbottens-kuriren.