Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle
Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.
Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.
Och sedan svarade jag med följande text:
Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.
Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.
(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)
Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.
På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.
Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.
Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.
På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?
När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.
När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.
Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?
Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.
Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)
(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)
”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.
Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?
Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?
Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.
Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.
I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.
Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.
Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.
26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.
Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.
”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.
Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.
2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.
Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.
Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.
Torbjörn von Krogh
Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”
”Hulens ballade” om danska medier
Hulens ballade på danska – ett helvetes bråk på svenska – om mediernas etik, ansvar och självreglering har brutit ut i Danmark. Detta nämnde jag en passant som moderator i går på ett livligt seminarium om konsekvenserna av medieskandalen i England. (Mer om seminariet lite längre ner.)
Eftersom den danska situationen är underrapporterad i svenska medier efter vad jag kunnat se – även i branschmedierna – så kan det vara befogat med några rader och några länkar.
Ett exempel är inlägget från i förrgår, tisdag, om den döende vakthunden. Det är skrivet av två folketingsmedlemmar från Socialdemokraterna och Venstre som vill kasta ut de politiska reportrarna från Christiansborg och slopa presstödet till redaktioner som bedriver skandaljournalistik, bland annat om politikers ekonomi och privatliv. Ett smakprov på retoriken:
”Sludder, sladder og mangel på substans kendetegner i dag aviser og elektroniske medier. I stedet for at være demokratiets vagthund og væsentlighedsformidler skeler selv seriøse medier mere til Paradise Hotel end til den dybdeborende journalistik.”
Kanske var artikeln en tidig testballong på styrkan i opinionsvinden; ledande politiker tog i alla fall snabbt avstånd från några av de konkreta förslagen. Men att den politiska kritiken och pressen mot medierna har ökat under det senaste halvåret är uppenbart.
Den 9 maj i år genomförde Folketinget en utfrågning (hearing / høring) om medieansvar under 2,5 timmar. Den filmades och kan ses här på parlamentets hemsida. Det var en utfrågning som arrangerades av kultur- och rättsutskotten tillsammans. Sju män och en kvinna presenterade under tio minuter vardera olika mer eller mindre nyanserade synpunkter på olika aspekter av mediernas verksamhet. De representerade medieutgivarna, journalistförbundet, medieforskningen, medieutbildningen, Pressenævnet (motsvarigheten, fast med statligt inslag, till svenska Pressens opinionsnämnd), Danmarks Radios tittar- och lyssnarombud, norska erfarenheter och juridiska ombud för fackförbund.
Mest intressant är de avslutande 45 minuterna när utskottens politiker ställer frågor, främst till utgivarnas och journalisternas företrädare. Tonfallen är skarpa hos de folkvalda, ibland bittra, och tilltron till mediernas självsanerande förmåga förefaller just vid detta tillfälle mycket begränsad. Mediebranschen måste ta ett större ansvar, sade den politiske ledaren för Konservativ Folkeparti, förre justitieministern Lars Barfoed ”ellers må vi som politikere gribe ind over for et begyndende demokratiskt problem i form af manglende etisk stillingstagen blandt journalister”.
Underlaget för utfrågningen var ett gemensamt betänkande från de båda parlamentariska utskotten den 29 februari i år. Politikerna betonar att det var ett enhälligt Folketing som ställde sig bakom formuleringarna. Personer och organisationer som orättfärdigt hängs ut i medierna måste få rejäl upprättelse. Och ”så stærkt som muligt” måste osanna berättelser i medierna förebyggas.
Folketinget listar sju punkter som bör diskuteras med medierna: effektiva rättelser, böter mot övertramp, tidsfristen för klagomål (den är bara fyra veckor i Danmark), vem har rätt att klaga till Pressenævnet, vägledning till dem som klagar, egna initiativ för Pressenævnet och ersättning till dem som lidit orättfärdig publicitetsskada.
Utfrågningen för några veckor sedan var ett led i Folketingets dialog med medierna och ett sätt för politikerna att förmå medierna själva att komma med skärpande förslag. Det är ett inslag i det som på engelska kallas media governance. Att använda hot om lagstiftning är inte nytt, så tillkom Allmänhetens pressombudsman i Sverige som ett resultat av en förhandling mellan riksdagen och pressen. Men det som nu utvecklas i Danmark, och måhända kommer att utvecklas i Storbritannien, är en slags ”sam-reglering” eller ”reglerad självreglering” i stället för ”självreglering”.
Martin Jönsson, Ulrica Widsell, Ola Sigvardsson och Torbjörn von Krogh diskuterar ”Efter Leveson” på Pressklubben
Onsdagens seminarium om brittiska mediers förhållande till polis, politik och etik handlade mycket om framväxten av en ändrad syn på media governance. Allt fler som brittiska journalistförbundet, huvudavslöjaren Nick Davies och ledande chefredaktörer menar att någon riktig självreglering egentligen inte funnits i UK och att staten nog måste ställa minimikrav på hur en sådan självreglering utformas. Alltså inte på innehållet i medierna, men på strukturen och anslutningen till de självreglerande institutionerna.
Seminariet ordnades av Sim(o) i samarbete med Journalistförbundet och hölls på Pressklubben. Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson gjorde en timmes genomgång av de senaste årens avslöjanden om redaktionernas mer eller mindre kriminella arbetsmetoder. Ett uttryck som fått fäste är ”the Dark Arts”; svartkonsterna. Domaren Brian Leveson samlar noggrant in ett enormt material om konsterna och mediekulturen som finns tillgängligt här.
Efter Martin Jönssons föredrag diskuterades utvecklingen i England – och i Sverige – med Ulrica Widsell, ordförande i Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson i panelen. Delar av diskussionen kommer förmodligen att kunna avlyssnas i radioprogrammet Publicerat den 2 juni.
Tilläggas kan att även utvecklingen i Australien nämndes kortfattat på seminariet på Pressklubben. Där har en kommission – delvis efter skandalerna med Murdoch-koppling i Storbritannien – lagt fram ett långtgående förslag om ”enforced self-regulation” för press, etermedier och nätpubliceringar. Material om utredningen finns här på regeringens hemsida, och här som en kommentar till den brittiska situationen.
Kommentering avstängd
Sim(o) och #journalistrollen – en bok, ett seminarium, en utveckling
För nio månader sedan ordnade Sim(o) och JMK ett seminarium om medieutvecklingens konsekvenser för journalistrollen. Debatten blev intensiv, stundom hätsk, på seminariet och spreds sedan i twitterflöden och bloggposter över landet under våren.
Härom dagen var det dags igen. Efter att Institutet för mediestudier, Sim(o), dokumenterat delar av vårens strida debatter i en bok tillsammans med nyskrivna inlägg av de fem JMK-panelisterna samlades vi till ett nytt seminarium. Denna gång i TT-huset i samarbete med TT Kompetens. Ungefär hälften av deltagarna i salen var med även förra gången på JMK.
Vilken tänkares liknelse passar bäst för att beskriva sammankomsten, Herakleitos eller Marx?
Herakleitos tillskrivs yttrandet: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. I samma vågor stiger vi och stiger vi inte; det är vi och det är inte vi.” Vattnet strömmar förbi och är ständigt nytt, men floden är densamma. Vi åldras och förändras, men är ändå vi. På seminariet var flera av frågeställningarna och skiljelinjerna de samma som i januari, men överlag hade fler nyanser tillkommit och missförstånd rätats ut; samma debatt men ändå inte. Mikael Zackrisson skriver utförligt om denna aspekt i ett inlägg på Sveriges Radios sajt för medieutveckling och mediedebatt Medieormen:
”Det går framåt. Det går åt rätt håll. Det är min bestående känsla efter måndagens samtal om journalistrollen arrangerad av Simo – institutet för mediestudier – med bland andra Ekots Malin Crona i panelen. De fyra journalisterna i panelen, förutom Crona även min forna kollega, Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter, författaren och föreläsarenAnders Mildner, och Helena Giertta, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten, var faktiskt rasande överens om rätt mycket.”Och Mikael Zackrisson sammanfattar i avslutningen sin egen inställning på ett sympatiskt sätt:
”Lärdomen jag tycker man kan dra hittills av debatten om journalistrollen är att vi har mycket kvar att lära, om hur samtalet på internet fungerar och hur journalistiken fungerar på internet. Och att lösningarna sällan är så enkla som vissa vid första anblicken ger sken av, utan att det handlar mycket om nyanser, detaljer och att jobba fram ett nytt sätt att förhålla sig till och ha en relation med läsarna. Den resan har bara börjat, tror jag.”Karl Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire att stora händelser förekommer två gånger; ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”. Nu är det kanske att ta i att kalla seminarierna om journalistrollen för stora händelser, men själva rörelsen kan skönjas. Robert Rosén, före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, skrev efter det första seminariet att det var dystert att lyssna på institutionernas företrädare när de levererade ”mossiga” argument om att det var bättre förr och med ”skygglappar” på. Dessutom var det ”symboliskt” att modern teknik på JMK inte fungerade. Alltså en smått tragisk touch. Och lätt farsartat blev det nio månader senare när teknikproblemen återuppstod i ny tappning i Telenors hörsal, som Robert Rosén beskriver i ett färskt inlägg på sin blogg.
Både Zackrisson och Rosén kritiserar JMK-gästprofessorn Sigurd Allerns insatser på det senaste seminariet. Mikael Zackrisson skriver: ”Den enda som stack ut var forskaren, professor Sigurd Allern, men hans ifrågasättande utgick mestadels från perspektivet vad som är vetenskapligt fastslaget.” Detta är ingen stark utgångspunkt för kritik enligt min mening. Sigurd Allerns roll i panelen var just att bidra med vetenskapliga rön och påpeka skillnader mellan belagd forskning och mera allmänna resonemang. Den framtidsinriktade delen av Anders Mildners essä, som Sigurd Allern riktade kritik emot, är inte vetenskapligt belagd; så långt är jag med. Det är en resonerande essä som hämtar näring ur historiska studier och som stimulerar till debatt; det är överhuvud taget svårt att genomföra belagd forskning om framtiden…Och även professorer väljer ibland vilken forskning de vill hänvisa till när de diskuterar framtiden.
Ett exempel: Sigurd Allern hänvisar i sitt bidrag i boken #journalistroll till en bok av den norske medieforskaren Martin Eide när han vill styrka att journalistiken, trots förändringar av tekniken, som institution står fortsatt stark i och med sin historiska och normativa förankring. En institution med ett samhällsuppdrag; journalistik som public service. Men i samma bok skriver Eide några sidor senare:
Hele ideen om en samfunnskontrakt baserer seg på at journalistikken levererer samfunnsnyttige tjenester, at journalistikken har et samfunnsoppdrag. Til gjengeld gir samfunnet journalistikken visse privilegier, enten det er snakk om særskilt lovbeskyttelse eller økonomiske subsidier av ulike slag. Denne kontrakten er under press. Den utfordres i en tid da journalistikkens publikum har fått nye verktøy mellom hendene, og det er lettere enn noen gang å publisere stoff selv. Folk ”tidligere kjent som publikum” kan utfordre journalistikken. I denne situasjonen er ikke ideen om et samfunnsoppdrag moden for mediehistoriens skraphaug. Men den må oppdateres og refortolkes.Detta stycke väljer Sigurd Allern att inte citera eller referera. Eide säger att samhällsuppdraget inte är moget för historiens skräphög, men att det måste uppdateras och omtolkas. Jämför det med Anders Mildners besläktade credo i den första essän: Journalistikens ideologi med rötter i 1800-talet är i kris: ”Journalistikens största uppgift blir därför att omformulera sitt eget uppdrag och återuppfinna den egna rollen.” Sigurd Allern kritiserar den ena uppfattningen hårt men nämner inte den andra. Även disputerade forskare väljer nog ibland argument utifrån värderingar snarare än forskning i polemiska situationer. Och debatten mår bra av att klargöra distinktionerna mellan allmänna resonemang och belagda forskningsresultat för alla inblandade.
Som moderator för seminariet påminde jag om annan färsk forskning som är relevant för diskussionen om journalistrollen. Elin Gardeström disputerade för två veckor sedan i idéhistoria med avhandlingen ”Att fostra journalister. Journalistutbildningens formering i Sverige 1944-1970″. Man kan lyssna på en intervju med henne som Åke Pettersson gjort i Sveriges Radios Publicerat.
Elin Gardeström skildrar hur journalistutbildningen i Sverige dröjde, bland annat för att man inte kunde komma överens om vad en journalist är. Det var först med föreställningen om en allround-journalist som man kunde enas om lämplig utbildning. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen, funderar hon i radiointervjun. Just denna aspekt är väl inte belagd forskning, men likafullt ett intressant resonemang.
Ett seminarium om journalistik, pengar, problem – och möjligheter (uppdaterad)
Onsdagens seminarium om nya Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken? Om journalistikens värde för olika intressenter hos TU blev en (i mina partiska moderatorsögon) intressant och spännande stund med kunskapsutbyte på hög nivå. Detta beroende på gedigna och prestigelösa inlägg från tre av delförfattarna – Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko – och på generösa, insiktsfulla och skarpa synpunkter från kommentatorerna Axel Andén och Raoul Grünthal. Samt kompletterande perspektiv från övriga seminariedeltagare.
Vad gäller medieekonomen Robert Picards resonemang om journalistikens värde så var flera i panelen mera förtjusta i den filosofiska genomgången av vad värde är än av den ekonomiska. Och Raoul Grünthal tyckte bokens rubrikfråga i och för sig var berättigad, men för defensiv. ”Hur utnyttja journalistikens möjligheter?” vore bättre.
Tyvärr medgav inte tiden en utveckling av Axel Andéns tankar om al-Jazira English på detta tema, det får vi återkomma till. Sentensen ”värderingar skapar värden” upprepades flera gånger med gillande.
Birgitta Ståls berättelse om TV8 väckte uppseende, ”varför har den historien inte berättats tidigare?”. Hanna Stjärne meddelade bland annat att bokens uppgift (sidan 184, rad 13) om 800 000 unika besökare på Aftonbladets mobilsajt i april var ordentligt passé, den är nu över en miljon, ”en gräsbrand”. Och Stefan Meleskos sammanfattande helikopterperspektiv fick övervägande bifall.
Ett stavfel (hittills) har uppmärksammats, det gäller Warren Buffett (sidan 15).
Några uppskattande röster från twitter och facebook:
Paul Frigyes, frilans: Idag var jag på 2010-talets hittills smartaste och viktigaste seminarium. Feta props till Simo och @torbjornvkrogh #vembetalar #journalistik (…) Fullständigt lysande seminarium. ALLA i panelen gav stortartade lärospån. (…) Jag är också fett imponerad av seminariets frånvaro av teknologiskt fluff o tramsigt Ipad-svärmeri. Det finns mycket att ta betalt för och försörja sig på – om än inte lika mycket som förr.
Maria Ripenberg, UNT: Intressant seminarium! (…) Friska fläktar. Och historien om TV8 extremt intressant.
Johan Mångård, tidigare Sveriges Radio: En opartisk gammal murvel tyckte det var ett mycket bra seminarium…
Seminariet streamades på samarbetspartnern TUs sajt, (börjar efter 6 minuter och 40 sekunder) och ljudet är tyvärr bitvis lite skralt, vilket bland annat Susanna Kumlien uppmärksammat, men många intressanta resonemang går fram med full skärpa.
Resonemanget fortsätter på lördag kl 15.35 i Sveriges Radios Publicerat när Åke Pettersson samtalar med Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko.
Boken finns här, både som e-bok och i tryckt form.
Tillägg: Boken och seminariet har uppmärksammats på sidan för Journalistbubblan på Facebook. Joakim Jardenberg har undrat varför så litet twittrats från seminariet, vilket det blivit en minidebatt om. Och Paul Frigyes har utvecklat sin positiva syn: ”Branschens nödvändigaste bok, säger jag. Knivskarpa insikter, och ljusår från den polemiska, ideologiska gammelmedia-web 3.0-pajkastningen.”
Kommentering avstängd