Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)

(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Ny avhandling om SVT mellan kulturell och kommersiell strategi

Johan Lindén disputerade i dag på JMK, Stockholms universitet, med avhandlingen TV-ledning i konkurrens. En studie av Sveriges Televisions publicistiska ledning 1997-2000.

Johan Lindén känner företaget väl. Han är anställd på SVT sedan 1992 och hade varit reporterchef på Rapport-redaktionen när han som doktorand började samla in dokument och göra intervjuer för sin avhandling. Fältarbetet avslutades 1999. Året därefter utsågs han genrechef för nyheter och samhälle och ingick i SVT-ledningen  under åren 2000-2007. Därefter återupptog Johan Lindén arbetet med sin avhandling.

Johan Lindén diskuterar i avhandlingen problemen med att forska på förhållanden och strukturer som ligger en själv nära och redovisar olika åtgärder för att minimera riskerna. Opponenten Knut Helland från Universitetet i Bergen tyckte att resonemanget kunde ha utvecklats ytterligare, men också att en del av avhandlingens värde ligger i de inblickar i en sluten värld som forskare vanligtvis aldrig har tillgång till.

Johan Lindén skriver bland annat att hans egen ledningserfarenhet lett honom till att inte i första hand misstänka dolda bakomliggande avsikter när han stött på inkonsekvenser i sin senare genomgång av de gjorda intervjuerna; logiska luckor fick i stället förbli just logiska luckor. ”Ledarskapet inom SVT, och är jag övertygad om inom andra medieorganisationer, är präglat av intuitivt handlande, känslor och ologiska beteenden”, skriver han (sidan 58).

I förordet kommer Johan Lindén in likheter mellan sina två arbetsmiljöer – SVT och universitetet. Båda har etiska riktlinjer och en vilja att producera information/kunskap. ”Dock upplever jag ett betydligt större mått av självreflektion inom akademin – ett reflekterande som journalister och mediechefer skulle må gott av att anamma” (sidan 11).

Johan Lindén lyfter fram interna diskussioner och processer inom SVT som visar att det inte är ett enhetligt ”kulturellt” SVT som erbjuder sina program bredvid ett ”kommersiellt” TV4. Olika falanger på olika nivåer inom SVT verkar i kommersiell riktning vid olika tidpunkter. Under den studerade perioden opererade den högsta ledningen allt mer utifrån en ”kommersiell marknadslogik som stod i konflikt med (…) den journalistiska logiken” (sidan 329). Producentmakten ”skulle ‘brottas ner’ genom utbildning, omorganisation och utbyte av chefer”. En vändpunkt var programserien Expedition Robinson som ägnas ett eget kapitel.

Johan Lindén skriver sammanfattande:

En central slutsats i avhandlingen är att ju större frihet statsmakterna ger SVT att verka på den kommersiella mediemarknaden desto större betydelse får den kommersiella logiken som styr marknaden och desto mer driver företaget bort från de ursprungliga målsättningarna förankrade i den sociala ansvarsteorin. Denna tendens förstärks ytterligare om statsmakterna dessutom använder SVT för att stimulera den privata kommersiella produktionsbolagsmarknaden. Därmed blir Sveriges Television också mer exponerat för kritik om marknadsanpassning, kommersialisering och trivialisering” (sidan 328).

 

SVT:s strategichef Jimmy Ahlstrand frågade under disputationen om den första meningen i det ovan citerade stycket är allmänt generaliserbar. Johan Lindén svarade att det är den, även i nutid.

Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Haveri i ägarstiftelsen

Det var meningen att säkerhetsavståndet mellan public service och de politiska beslutsfattarna skulle öka. Därför flyttades makten att utse ordföranden i de tre public service-bolagen från regeringen till bolagens gemensamma ägarstiftelse den 1 januari i år.

Nu vet vi hur det gick. Efter den skarpa kritiken mot förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som ny SR-ordförande får han nöja sig med samma post i Utbildningsradion. Istället föreslås en annan fp-märkt ex-politiker – Agneta Dreber – till ordförande i Sveriges Radios styrelse.

Dreber är tidigare VD för Livsmedelsföretagen, chef för Folkhälsoinstitutet samt borgarråd i Stockholm, då Stockholmspartist. Hon är kanske en bra person. Någon erfarenhet från medievärlden har hon dock inte samlat på sig under sin långa karriär.

Agneta Dreber istället för Lars Leijonborg är möjligen snäppet bättre. Men i principfrågan har ingenting förändrats. Ägarstiftelsen har bara tagit intryck av kritiken på ytan. Ordförandeposterna tillsätts fortfarande till gamla vänner och kollegor genom politisk kohandel vid hemliga möten i slutna rum.

En sådan hantering kan enbart glädja de upphöjda själva och public services svurna fiender, som nu får vatten på sin kvarn. SR, UR och SVT är verkligen statsmedier som styrs direkt och indirekt av politiker. I andra länder finns det ett ord för den typen av ömsesidigt gynnande. Det börjar på k och brukar låta väldigt obehagligt i svenska öron.

Många hade gärna sett en total avpolitisering av PR-bolagens styrelser i samband med årets bolagsstämmor. Istället blev det, paradoxalt nog, tvärtom. Ägarstiftelsen har därmed gjort ont värre. Det skapar knappast förtroende hos licensbetalarna, som ju förväntas betala kalaset.

I övrigt noterar jag i den nya SR-styrelsen: en projektledare från handikapprörelsen och en doktor i botanik (!). Säkert utmärka personer även de. Men liksom Dreber utan erfarenhet från den komplicerade verklighet som ett modernt medieföretag lever i. Hur tänker ägarstiftelsen? Tänker den alls, sedan de viktiga posterna har fördelats till politiska bröder och systrar?

Den bedrövliga hanteringen av styrelsefrågorna visar att stiftelsens ledamöter inte är vuxna sin uppgift. Men den är också ett bevis för att hela idén om en politiskt tillsatt ägarstiftelse för länge sedan har överlevt sig själv. Det måste nu bli en uppgift för nästa regering, oavsett färg, att ta intiativ till en genomgripande översyn av principerna för tillsättning av stiftelsens ledamöter.

Varför inte ett öppet nomineringsförfarande där kandidaterna får en chans att presentera sig själva för den allmänhet i vars tjänst public serviceföretagen ju säger sig arbeta?

Ökad insyn i public service-tv – i Danmark

Danmarks Radio (som också omfattar tv) har sedan fem år en aktiv lyssnar- och tittarombudsman, Jacob Mollerup. Varje halvår lägger han fram en verksamhetsrapport om vilka klagomål som dominerar mot bolaget och om hur DR lever upp till sina etiska spelregler.

I den senaste rapporten noterar Mollerup en framgång. Danmarks Radio har äntligen inrättat en sida på nätet som samlar bolagets rättelser. Men Mollerup är inte nöjd, på sidan finns endast 24 rättelser för det senaste året. Inte mer än två rättelser per månad. Flera morgontidningar publicerar fler rättelser på en dag än vad DR gör på en månad, skriver tittarombudsmannen:

”Trods de væsentlige fremskridt må kritikken derfor fastholdes: DR retter fortsat for lidt, for sent og for utydeligt. Der er ikke tilstrækkeligt klare procedurer for fejlretningen og der er ikke sat tilstrækkelige ressourcer af til opgaven.”

SVT:s rapport har en sida för rättelser. Det är bra.

Den innehåller sex inslag från 2007, nio från 2008, ett från 2009 och ett från i år. Mindre bra.

Kanske dags att återinföra en tittarnas ombudsman på SVT, denna gång med större befogenheter än förra gången?

”Det är … förnuftigt att tillåta det oförnuftiga” (till en viss gräns)

I Dagens Nyheter  skriver Håkan Boström en signerad ledare om ‘pladdrets tyranni’. Han vänder sig mot att ”dårarna tillåts sätta agendan” när debattsajten Newsmill lägger ett konspiratoriskt inlägg i topp och åsikterna följs upp i SVT:s Debatt veckan efter.

Boström efterlyser en koppling mellan yttrandefrihet och sanning. ”Demokratin handlar inte om att alla ska tala i munnen på varandra, utan i grunden om att föra förnuftig dialog kring våra gemensamma spelregler.”

Vem avgör vad som är förnuftigt? Statsvetaren Ulf Petäjä undersökte för några år sedan i sin doktorsavhandling vilket argument som utifrån olika utgångspunkter kan sägas vara viktigast för att rättfärdiga yttrandefrihet. Han kom fram till att det är värdet av en pålitlig kommunikationsprocess som väger tyngst.

Petäjä skriver (på sidan 176): ”Ett demokratiskt samhälle främjas av att det existerar en kommunikationsprocess som är pålitlig i betydelsen att den innehåller åsiktsmångfald. Det är dock inte mångfald som endast ett uttryck för individers intresse och preferenser, utan mångfald som förser individerna med information, idéer och fakta som de kanske inte själva hade valt, om de själva fått bestämma.”

Petäja fortsätter: ”Den pålitliga kommunikationsprocessen bör ses som en process utan slut, där både ‘goda’ och ‘dåliga’ idéer tillåts (till en viss gräns). Det är med andra ord, för att uttrycka sig i J.S. Mills anda, förnuftigt att tillåta det oförnuftiga. Utan tillåtandet av irrationella, falska, omoraliska, och upprörande åsikter, är det inte tal om en pålitlig kommunikationsprocess.”

Redaktionen för Norra Västerbotten i Skellefteå tycker det är förnuftigt att ha engagera läsarna i nyhetsarbetet. Där inrättar man en e-redaktör som chattar med läsarna och efterfrågar deras erfarenheter och synpunkter: ”På dagens PM kan du läsa några av de viktigaste jobben som redaktionen arbetar med för närvarande. Du kan påverka valen, vinklarna och bjuda oss på din kunskap i ämnet.”

På Dagens Nyheter, Newsmill, SVT Debatt och Norra Västerbotten sitter olika redaktörer och väljer ut vad som ska debatteras och publiceras. Nog är det bra för samhällsdebatten att de gör olika val och att deras val diskuteras utanför redaktionerna.

Relevant information

Vad är relevant information i en artikel? Vad är överflödigt? Och varför tycker vi som vi gör? De frågorna har varit ständiga diskussionsämnen i seminarierna jag har hållit i under mina år på Quick Response. Stötte på det här på Text-TV i lördags.

Varför tyckte journalisten att  läsaren behövde veta att ett av offren var ”utländsk”?

Satsa på mediegranskning, SVT!

 Jag begriper inte varför SVT inte kommit tillbaka med en organiserad mediegranskning efter nedläggningen av Mediemagasinet 2005.

Jag inser att det fanns potentater i TV-husen som tyckte det var besvärligt att bli avkrävda offentliga förklaringar till redaktionella beslut. Men jag har svårt att förstå att denna bekvämlighet skulle vara orsaken till att SVT år efter år låter bli att satsa på ett nytt Mediemagasin.

Jag begriper inte att SVT kan låta bli att granska medier när uppdraget enligt sändningstillståndet uttryckligen går ut på att granska de ”myndigheter, organisationer och företag” som har makt i samhället.

I samma sändningstillstånd står ju att ” SVT skall ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning”. Vad betyder det om inte att mediet anses ha makt?

Ett motargument jag hört går ut på att andra granskande program kan syssla med medier ibland, exempelvis Uppdrag granskning.

Snälla nån, mediegranskning mår bra av viss distans. Det vore svårt för Uppdrag granskning att granska de metoder de själva flitigt använder – även om de utförs av andra redaktioner i andra medier.

Och just Uppdrag granskning illustrerar att SVT:s Mediemagasin kunde göra stor nytta. Våren 2004 visade Mediemagasinet att flera inslag i Uppdrag granskning höll låg kvalitet. Uppdrag gransknings projektledare Nils Hanson skrev senare att alla tjänar på att det finns kunniga kritiker, såväl redaktioner som tittare:

”En speciell position i denna kategori har det mediegranskande programmet Mediemagasinet, som i februari 2004 granskade Uppdrag granskning. Den granskningen, som blottlade brister exempelvis i faktakontrollen, var en spark i baken för oss i arbetet med att förbättra rutiner och arbetsmetoder.”

Om andra TV-bolag framgångsrikt kan syna medier så borde även SVT kunna hitta en fungerande modell. Gå in på australiska Media Watch och inspireras.

Hyr in utomstående krafter om det är problem med motivationen och  risk för bindningar och jäv med fast anställda SVT-medarbetare. Ta in frilansjournalister. Låt pensionerade SVT-reportrar hoppa in i årsvisa projekt. Städsla norska eller finlandssvenska redaktörer.

Var kreativa, inte passiva.