Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)

(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Ett seminarium om journalistik, pengar, problem – och möjligheter (uppdaterad)

 Onsdagens seminarium om nya Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken? Om journalistikens värde för olika intressenter hos TU blev en (i mina partiska moderatorsögon) intressant och spännande stund med kunskapsutbyte på hög nivå. Detta beroende på gedigna och prestigelösa inlägg från tre av delförfattarna – Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko – och på generösa, insiktsfulla och skarpa synpunkter från kommentatorerna Axel Andén och Raoul Grünthal. Samt kompletterande perspektiv från övriga seminariedeltagare.

Vad gäller medieekonomen Robert Picards resonemang om journalistikens värde så var flera i panelen mera förtjusta i den filosofiska genomgången av vad värde är än av den ekonomiska. Och Raoul Grünthal tyckte bokens rubrikfråga i och för sig var berättigad, men för defensiv. ”Hur utnyttja journalistikens möjligheter?” vore bättre.

Tyvärr medgav inte tiden en utveckling av Axel Andéns tankar om al-Jazira English på detta tema, det får vi återkomma till. Sentensen ”värderingar skapar värden” upprepades flera gånger med gillande.

Birgitta Ståls berättelse om TV8 väckte uppseende, ”varför har den historien inte berättats tidigare?”. Hanna Stjärne meddelade bland annat att bokens uppgift (sidan 184, rad 13) om 800 000 unika besökare på Aftonbladets mobilsajt i april var ordentligt passé, den är nu över en miljon, ”en gräsbrand”. Och Stefan Meleskos sammanfattande helikopterperspektiv fick övervägande bifall.

Ett stavfel (hittills) har uppmärksammats, det gäller Warren Buffett (sidan 15).

Några uppskattande röster från twitter och facebook:

Paul Frigyes, frilans: Idag var jag på 2010-talets hittills smartaste och viktigaste seminarium. Feta props till Simo och @torbjornvkrogh #vembetalar #journalistik (…) Fullständigt lysande seminarium. ALLA i panelen gav stortartade lärospån. (…) Jag är också fett imponerad av seminariets frånvaro av teknologiskt fluff o tramsigt Ipad-svärmeri. Det finns mycket att ta betalt för och försörja sig på – om än inte lika mycket som förr.

Maria Ripenberg, UNT: Intressant seminarium! (…) Friska fläktar. Och historien om TV8 extremt intressant.

Johan Mångård, tidigare Sveriges Radio: En opartisk gammal murvel tyckte det var ett mycket bra seminarium…

Seminariet streamades på samarbetspartnern TUs sajt, (börjar efter 6 minuter och 40 sekunder) och ljudet är tyvärr bitvis lite skralt, vilket bland annat Susanna Kumlien uppmärksammat, men många intressanta resonemang går fram med full skärpa.

Resonemanget fortsätter på lördag kl 15.35 i Sveriges Radios Publicerat när Åke Pettersson samtalar med Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko.

Boken finns här, både som e-bok och i tryckt form.

Tillägg: Boken och seminariet har uppmärksammats på sidan för Journalistbubblan på Facebook. Joakim Jardenberg har undrat varför så litet twittrats från seminariet, vilket det blivit en minidebatt om. Och Paul Frigyes har utvecklat sin positiva syn: ”Branschens nödvändigaste bok, säger jag. Knivskarpa insikter, och ljusår från den polemiska, ideologiska gammelmedia-web 3.0-pajkastningen.”

Framtidens specialreporter – djup, social och fåtalig?

I Sverige fick reportrar med specialkunskaper redaktionellt utrymme och uppmuntran när medieorganisationerna växte efter Andra världskriget. Expressen var tidigt ute med medicinreportern Bernt Bernholm 1949. För Dagens Nyheter kunde en specialisering med olika redaktionella avdelningar ta fart efter flytten från Klara till Marieberg 1964. Börje Dahlqvist, redaktionschef på DN 1963-1974, berättar i en färsk bok från Sim(o) att under hans period som redaktionschef utökades redaktionen från 170 till 276 personer.

Bättre utbildning för allt fler, mer fritid, ökad komplexitet i samhället – det var mycket som talade för att de breda nyhetsmedierna skulle vässa kunskaperna hos sina journalister för att kunna fortsätta att vara relevanta informationsförmedlare för sina användare.

Samhället har inte blivit mindre komplicerat sedan dess, men hur står det till med tillgången på specialreportrar på de stora nyhetsredaktionerna i dag?

Frilansjournalisten och etnologen Sara Sjöström har för Sim(o), Institutet för mediestudier, gjort en undersökning av tolv redaktioner och kartlagt antalet reportrar 1990 och 2010. Resultatet redovisas i boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid. Antalet allmänreportrar har hållit sig ungefär konstant på de tolv redaktionerna, mycket tack vare tillskottet av webbreportrar. Men antalet specialreportrar har minskat totalt sett. Utvecklingen skiftar mellan storstadstidningar, etermedier och lokal/regionalpress.

En indelning av bevakningsområden i sex huvudgrupper visar att fyra minskat vad gäller antalet reportrar (utrikes, kultur/nöje, ekonomi/arbete och sport/motor) medan två hållit ställningarna (samhälle/politik och övrigt/blandat).

Intervjuade redaktionsledare vill gärna satsa på specialreportrar – specialkunskaper och kontaktnät behövs för att få fram egna nyheter – men mot fördjupning står behovet av reportrar som klarar publicering i flera olika kanaler och som behärskar sociala medier. Detta är förmodligen en kortsiktig och skenbar motsättning, men för tillfället ändå märkbar.

Sveriges Radios vice vd Cilla Benkö skriver i boken:

”Det är givetvis omöjligt för en person att kunna allt men framtidens specialreportrar måste behärska att vara både breda och smala samtidigt. Smala när det gäller att de ska kunna ett ämne bäst men breda i den bemärkelsen att de måste kunna hantera teknik, känna sig bekväma i den digitala världen, ha en stor publicistisk integritet och vara öppna till sinne för att kunna föra en dialog med publiken.”

Docent Gunnar Nygren på Södertörns högskola, som tidigare bland annat skrivit boken Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering (Sim(o) 2008), problematiserar andra aspekter av utvecklingen i sitt bidrag:

”Det blir allt svårare att tydligt se journalistikens gränser och dess autonomi i flödet av kundtidningar, specialtidningar och sponsrade produktioner. Det betyder inte att det saknas självständig och högkvalitativ specialjournalistik, den finns också i dagens medieflöde. Men den blir allt svårare att urskilja i takt med att gränserna mellan den journalistiska professionen och pr-byråernas och produktionsbolagens innehållsleverantörer upplöses.

Kort sagt: det är den professionella självständigheten och en gemensam yrkesstandard som gör specialjournalisten till journalist och inte bara specialist.”

Det finns åtskilligt att diskutera framöver om journalistrollen i allmänhet och specialistrollen i synnerhet. Det är bara att sätta igång.

PS Publicerat i Sveriges Radio diskuterar specialreporterns situation på lördag 9 april kl 15.35. Och på måndag 11 april blir det ett brett upplagt öppet  seminarium i Studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm, som även kommer att streamas på Sveriges Radios specialsida för diskussion om framtidens journalistisk, Medieormen.

Mats Svegfors ömsar skinn (uppdaterad)

Jag deltog i en spännande presskonferens/dialoginbjudan i Studio 4 på Sveriges Radio i dag. Vd Mats Svegfors inledde med att förkunna en nyhet, för första gången någonsin skulle en presentation ske av en bok som inte finns!

‘Boken’ består nämligen av sidor på Sveriges Radios webb, skrivna av Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö,  med gott om länkar och dialoginviter. Den skissar en möjlig medieframtid med ett utvecklat samarbete på nätet mellan vad som tidigare kallades ‘publiken’ och vad som tidigare kallades ‘journalister’. Tankarna har släktskap med Charlie Becketts modell’networked journalism’, som han bland annat utvecklat i Sim(o)-antologin Journalistisk kvalitet?

Sveriges Radio tar ett glädjande initiativ för att samla och utveckla en diskussion om mediernas framtid i en värld med växande kraft på nätet för såväl etablerade redaktioner som engagerade bloggare och användare. ‘Boken’ kallas Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn och Mikael Wiehes låt När ormen ömskar skinn är en av upphovsmannen själv sanktionerad webbsignatur: ”Du längtar till en ordning/ som inte längre finns./ De’e så, det brukar kännas/ när ormen ömsar skinn.”

Det är ett reellt steg Sveriges Radio och Mats Svegfors nu tar. SR har inte tidigare legat längst fram vad gäller interaktivitet, transparens och dialog. SVT har experimenterat med Öppen redaktion och Tittarombudsman; TV4 söker en ny TO efter Janne Andersson. SR har däremot kontinuerligt, konsekvent och kompetent granskat mediernas utveckling på gott och ont. Det ska bli väldigt intressant att se vad den dynamiska radioduons visioner betyder för det egna företaget.

Det delades faktiskt ut en bok i Studio 4, ett A4-häfte med fler än hundra sidor webbutskrifter. Mats Svegfors skojade och sa att den var en eftergift till besökarnas (underförstått negativa) konservatism. Jag drar mig dock till minnes ett seminarium förra sommaren i Almedalen där Mats Svegfors då dömde ut allt vad bloggare heter. Jag skrev ett inlägg om tillställningen som finns här. Konservatismen var annorlunda då.

Vad är det som har hänt sedan Almedalen? Mats Svegfors svarade på pressträffen att han lärt sig mycket sedan dess, väldigt mycket. Bland annat av radions egen publikredaktör Malin Crona, som bloggar tänkvärt om ormen långe här, och av nätgurun Jeff Jarvis i New York, som skriver om besökarna från Sverige här.

- Man påverkas när man möter de rena argumenten, annars vore man dum, konstaterade Mats Svegfors.

Uppdatering: Richard Gatarski skriver intressant här om betydelsen av egen verksamhet för att förstå sociala mediers omvälvande kraft. Och Augustin Erba lanserar termen dialogfält i stället för kommentarsfält, bra!

Fotnot: Bilden är en pressbild från Sveriges Radio, tagen av Mattias Ahlm.

Komplicerad yttrandefrihet för det särskilda yttrandet

I förra veckan kom den Lambertzka yttrandefrihetskommittens debattbetänkande. En sammanfattning lades ut på regeringens hemsida och man kunde ladda ner utredningen som pdf-fil.

Utredningen innehåller tre teknikoberoende modeller för grundlagsregleringen av den framtida tryck- och yttrandefriheten. En ändamålsmodell, en verksamhetsmodell och en ansvarsmodell. Många håller nog fortfarande på och läser in sig i materialet (däribland jag) men en viss debatt har  uppstått, bland annat i Sveriges Radios program Publicerat den 9 oktober och 23 oktober.

Jag såg i den nedladdade pdf:en att det skulle finnas invändningar mot betänkandet, ett så kallat särskilt yttrande, på sidan 341 i utredningen. Men där var helt tomt; blanka sidor. Underligt, tyckte jag. Yttrandefrihet bör väl omfatta även ett särskilt yttrande i en parlamentarisk utredning.

Först i dag fick jag klart för mig att yttrandet finns med i materialet på regeringens sajt, men svårt att hitta. Det har nämligen placerats längst bak i utredningens bilagor; mellan tabellerna och listan över statliga utredningar 2010.

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa den som letat, men inte hittat (om inte yttrandet rentav flyttas till sin rätta plats nu när utredningskansliet uppmärksammats på den undanskymda placeringen). Yttrandet är författat av de folkpartistiska ledamöterna i kommittén samt av fyra av kommitténs juridiska experter. Andemeningen är att det förmodligen är lämpligare att revidera nuvarande  grundlagar TF och YGL än att skapa en helt ny.

To be continued.

Har journalister yttrandefrihet?

Har journalister yttrandefrihet? Se där en fråga som verkar pinsamt enkel att svara på. Journalister har självklart mera yttrandefrihet än de allra flesta. Man skulle nog kunna påstå att i ett mediesamhälle äger journalister yttrandefriheten mer än några andra medborgare.

Men i praktiken är det förstås inte alltid så. I valrörelsens final blev två medarbetare på Sveriges Radio avstängda från etern, med hänvisning till SR:s stränga programregler. Det gällde en medarbetare på SR Metopol som tillsammans med ett gäng kändisar medverkade i filmen ”Osvenskt” om främlingsfientliga partier och en programledare på SR Uppland som hade kommenterat en politikers Facebook-inlägg.

Av det kan man bl.a. lära att Facebook tydligen räknas som ett offentligt rum numera, vilket kanske inte alla skulle hålla med om. Liknande saker har förstås hänt förrut. För några år sedan blev Cecilia Uddén bortkopplad från den amerikanska valrörelsen efter en slarvig kommentar som kunde tolkas som partisk till demokraternas fördel.

Men den gången var det i direktsändning. Nu handlar frågan om vad SR-medarbetare har gjort på sin fritid, som privatpersoner. Här finns ett svårlöst dilemma. Å ena sidan får Caesars hustru förstås inte misstänkas. Å andra sidan; ingen ska rimligen behöva riskera bestraffning för en politisk handling utförd på fritiden.

Andemeningen med public service-företagens avtal med staten har väl aldrig varit att begränsa personalens yttrandefrihet? Om SR gör en sådan tolkning är det i direkt strid med uppdraget att värna om det demokratiska statsskickets grunder.

Det vore också intressant att se vad en prövning mot europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna skulle kunna leda till. Där står nämligen: ”Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser.”

En angränsande fråga gäller om Sveriges Radio  verkligen vill skapa en ängslig organisation, befolkad av kastrerade journalister utan något som helst civilkurage eller synliga personlighetsdrag. I så fall är man ute på farliga vägar. En rädd och undfallande journalistik är ju knappast vad Sverige och SR behöver under de närmaste åren.

Mats Svegfors: Allmänhetens medieombudsman ”en säregen skvader”

Svensk Presshistorisk Förening hade förlagt sitt årsmöte torsdag kväll (3 juni)  till Sveriges Radio. Företagets vd Mats Svegfors inledningstalade om den aktuella medieutvecklingen med tillväxt på nätet och stagnation eller tillbakagång för pressen.

Vid den allmänna frågestunden efter talet undrade jag hur SR-chefen ser på Pressens samarbetsnämnds pågående utredning om en eventuell utvidgning av den frivilliga pressetiska självregleringen till att även kunna omfatta radio och tv? Mats Svegfors har tidigare varit chefredaktör för Svenska Dagbladet och ordförande för Tidningsutgivarna,  en av huvudmännen för PO/PON i Pressens samarbetsnämnd.

Mats Svegfors svarade att han ser  med förvåning på utvecklingen. Public service har en offentlig reglering, pressen har sina pressetiska regler. Att förena två helt olika system skulle skapa ”en säregen skvader”; utredningen är ”ett blindspår”. Som pressman skulle han ha skrikit högt över public service-mediernas krav på opartiskhet.

Det är möjligt att Mats Svegfors inte är helt insatt i den diskussion som förts inom Pressens samarbetsnämnd; den går ju ut på att om möjligt vidga de pressetiska reglernas spelrum i etermedierna och inte på att föra in ps-kraven i pressen.

På Sim(o)s seminarium 2 juni förklarade Sveriges Radios förra vd, Kerstin Brunnberg, att hon tidigare varit benhård motståndare till en utvidgning av PO/PON till MO/MON. Men att hon inte är en hård motståndare längre utan håller på med en omvärdering, delvis efter att ha läst Sim(o)s skrift Den Norska Modellen. Skriften förklarar hur det gick till när norska politiker minskade sitt inflytande över norska public service-medier och förde över den etiska granskningen till pressens frivilliga organ.

En av drivkrafterna bakom Pressens samarbetsnämnds utredning är medieutvecklingen; allt fler företag publicerar sig på flera olika plattformar och gamla gränser löses upp. Mats Svegfors kom in på denna utveckling när han fick en fråga om pressens förhållande till radion, särskilt vad gäller satsningar på nätet.

Mats Svegfors svarade att från den koncern som är framgångsrik på nätet, och som förstår nätet (läs Schibsted), så kommer ingen kritik. Kritiken kommer i stället från en annan stor mediekoncern,  som inte är framgångsrik på nätet, som inte förstår nätet…

Kommer svenska medier hävda att politiker ljuger i valrörelsen?

Stiftelseägda St Petersburg Times i Florida startade en faktagranskande avdelning på nätet med anledning av den senaste presidentvalskampen i USA. Likaså gjorde Bergens Tidende under den norska valrörelsen förra året. Är det dags för ett eller flera liknande svenska projekt i den nu pågående valrörelsen? Det finns tecken som tyder på det.

Matt Waite från St Petersburg Times föreläste på den årliga grävkonferensen i Stockholm under veckoslutet. Han berättade att satsningen på Politifact.com blivit en framgång som dragit läsare, citerats flitigt i andra medier och stärkt tidningens nationella renommé.

Redaktörer följer vad olika politiker påstår i nyhetsprogram, tv-soffor och politiska debatter. Om något verkar underligt, eller upprepas väldigt ofta, granskas det av redaktionen. Den fasta staben är en arbetsledare och fyra reportrar, men hela tidningens reporterexpertis står till förfogande om det behövs. Normalt granskas tre uttalanden per dag.

Matt Waite beskrev hur faktakontrollen går till. En reporter tilldelas ett påstående. Reportern ringer den som står bakom uttalandet och frågar vilken källan är. Sedan kontaktas källan, exempelvis en statlig utredning, och underlaget begärs fram och granskas. ”Vi slukar fotnötter som andra läser skönlitteratur”, sade Matt Waite.

Därefter gör reportern en värdering av påståendet på en skala från 1 (lögn) till 6 (sanning); ofta landar bedömningen någonstans däremellan – en halvsanning eller en delvis sann utsaga. Reporterns värdering granskas av tre erfarna redaktörer på tidningen. Först när alla fyra är överens om omdömet publiceras det på sajten tillsammans med allt underlag, alla källor, som omdömet baseras på.

Det är politiska uttalanden om verkliga förhållanden som granskas. Sanningen med stort S om Livet lämnas åt teologin och vetenskapen att hantera. Enbart två gånger har redaktionen tvingats erkänna missbedömningar; en gång till följd av brister i offentlig statistik och en gång till följd av för stor tilltro till en muntlig källa.

Matt Waites presentation väckte stort intresse bland närvarande reportrar och redaktörer. Av frågor och reaktioner på konferensen att döma umgås i varje fall Sveriges Radio och Svenska Dagbladet med planer på något liknande. Jag hoppas planerna blir verklighet, då kan valrörelsen bli spännande på ännu fler sätt.

Dreber gillar bredare medieetik – ogillar pundhuvuden

Livsmedelsföretagens vd Agneta Dreber föreslås som bekant bli ny ordförande för Sveriges Radio. Nomineringen har kritiserats som uttryck för avprofessionalisering av styrelsen och för politikerstyre. Inom ett område har Agneta Dreber emellertid en tydlig medieerfarenhet, nämligen inom den frivilliga pressetiken.

Sedan 2005 är Agneta Dreber en av allmänhetens representanter i Pressens opinionsnämnd. Hon har där deltagit i resonemangen om vad som är brott mot god publicistisk sed, och vad som inte är det.

Inför 40-årsjubileet av institutionen Allmänhetens pressombudsman deltog Agneta Dreber i ett panelsamtal om framtidens självreglering, återgivet i boken 40 år av övertramp (där jag var en av medförfattarna).

Agneta Dreber anser i samtalet att det nuvarande systemet med PO/PON i stort sett fungerar bra, men vill ha etiska riktlinjer även för nättidningar (exempelvis om hur snabbt rättelser bör införas). Eventuellt bör även företag kunna anmäla en redaktion för publicitetsskada (gäller enbart personer i dag; företag kan bara få hjälp med genmälen inom systemet).

Pressens opinionsnämnd bör vara mer aktiv och kunna göra principuttalanden på eget initiativ. Agneta Dreber anser även att opinionsnämndens verksamhetsfält bör breddas, från att som i dag enbart gälla tidningar och tidningsföretagens nätpubliceringar, till att även gälla radio och tv.

Den avslutande frågan i panelsamtalet gällde framtiden; hur ser självregleringen ut på fem års sikt?

”Jag tycker det är viktigt med självreglering och jag tror inte på ökad lagstiftning. Jag tror på en utvidgning till etermedierna och på vikten av att denna MO/MON tar egna initiativ. Som före detta politiker vet jag hur svårt det kan vara med en dialog med den så kallade allmänheten, den vanliga människan försvinner och kvar finns främst pundhuvuden”, svarade Agneta Dreber.

En utvidgning från pressens PO/PON till hela mediefältets MO/MON – Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd – utreds just nu av de medieorganisationer som är systemets huvudmän. Onsdag 7 april kl 15-17 anordnar Sim(o) ihop med Sveriges Tidskrifter ett seminarium om norska erfarenheter av ett sådant breddat system.

Agneta Dreber, Lars Engqvist (SVTs ordförande) och Lars Leijonborg (föreslagen som URs ordförande) är givetvis varmt välkomna. Anmälan görs till info@mediestudier.se