Korrigering av antalet specialreportrar 1990

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Lekstuga med Legobitar

SvD:s redaktionschef Martin Jönsson är förnöjd i söndagstidningen. Alla bitar har fallit på plats i en sexsidig valspecial om hur ”blocken vill bygga Sverige”. Fördjupningen illustreras med Legobitar (!). Nu tycker Jönsson att SvD har bekräftat att man kan tillverka världens bästa nyhetsgrafik.

- Att göra bra grafik handlar inte om att synliggöra statistik, utan om att hitta kraftfulla, tydliga och informativa uttryck för journalistiken, skriver han självbelåtet.

Om jag ska försöka mig på att tolka det uttalandet så antar jag att Martin Jönsson menar att nyhetsgrafik ska bidra till ökad klarhet och fördjupning, samtidigt som den ska vara enkel för läsaren att till sig.

Gott så. Men man kan undra hur Jönsson läser sin egen tidning. Har han verkligen sett resultatet av Legobygget? Grafiken föreställer två alternativa byggarbetsplatser med två röriga högar av Legobitar som egentligen bara skiljer sig åt genom att den ena domineras av blå bitar och den andra av rödgröna.

Dessutom har illustratören fått fria händer att bygga om partiernas affischer med Legogubbar istället för partiledare. Det är varken kraftfullt, tydligt eller informativt, utan möjligen lite halvlustigt. Fast mest är det krystat och innehållslöst.

Jag gissar att redaktionen blev så förälskad i sin egen fina idé att man inte ville se att den inte höll. Legobitarna fick liksom ett eget liv, det visuella blev viktigare än det som skulle illustreras. Men ibland måste man faktiskt döda sina älsklingar, innan de tar livet av det journalistiska innehållet.

Jag tror också att Legobitarna visar på en vidare sjuka: hur så kallad nyhetsgrafik breder ut sig över morgontidningarnas sidor på bekostnad av – inte som ett komplement till – den fördjupande texten.

I SvD:s söndagstidning finns t.ex. ett reportage om Stockholmsbörsens utveckling under sommaren 2010, illustrerad med en svettig glasspinne där börskurserna rinner som varm choklad.  Glasspinnen har fått nästan en helsida, utan att man som läsare begriper varför. Om glassen skulle säga något om kursutvecklingen så drunknade den informationen in alla fall helt i okontrollerad illustrationsglädje.

Nyhetsgrafik som får utvecklas ohämmat verkar i många fall bygga på ett underskattande av läsaren. I bästa fall blir resultatet infantilt, i sämsta fall bara obegripligt och meningslöst.

Det har sagts många gånger att i de snabba nätnyheternas tids ska morgontidningens roll vara att stå för värden som fördjupning och eftertanke. Men stämmer det med verkligheten?

Det är ”lekfullt, men också talande, när de olika bitarna faller på sin plats”, tycker Martin Jönsson i sin krönika. Visst, det är talande – för att tabloidisering av formatet också riskerar att leda till tabloidisering av innehållet.

Påpassliga varningar i Svenska Dagbladet inför valrapporteringen

Tobias Brandel i SvD har skrivit en utmärkt genomgång av fallgroparna i rapporteringen av opinionsundersökningar inför valet. Felmarginaler, olika mätmetoder, spekulativa förklaringsförsök med mera gås pedagogiskt igenom.

Mycket bra repetitionskurs för läsarna – och för valreportrarna och redigerarna! Se även tidigare påminnelser i ämnet här på Sim(o)-bloggen.

Kommer svenska medier hävda att politiker ljuger i valrörelsen?

Stiftelseägda St Petersburg Times i Florida startade en faktagranskande avdelning på nätet med anledning av den senaste presidentvalskampen i USA. Likaså gjorde Bergens Tidende under den norska valrörelsen förra året. Är det dags för ett eller flera liknande svenska projekt i den nu pågående valrörelsen? Det finns tecken som tyder på det.

Matt Waite från St Petersburg Times föreläste på den årliga grävkonferensen i Stockholm under veckoslutet. Han berättade att satsningen på Politifact.com blivit en framgång som dragit läsare, citerats flitigt i andra medier och stärkt tidningens nationella renommé.

Redaktörer följer vad olika politiker påstår i nyhetsprogram, tv-soffor och politiska debatter. Om något verkar underligt, eller upprepas väldigt ofta, granskas det av redaktionen. Den fasta staben är en arbetsledare och fyra reportrar, men hela tidningens reporterexpertis står till förfogande om det behövs. Normalt granskas tre uttalanden per dag.

Matt Waite beskrev hur faktakontrollen går till. En reporter tilldelas ett påstående. Reportern ringer den som står bakom uttalandet och frågar vilken källan är. Sedan kontaktas källan, exempelvis en statlig utredning, och underlaget begärs fram och granskas. ”Vi slukar fotnötter som andra läser skönlitteratur”, sade Matt Waite.

Därefter gör reportern en värdering av påståendet på en skala från 1 (lögn) till 6 (sanning); ofta landar bedömningen någonstans däremellan – en halvsanning eller en delvis sann utsaga. Reporterns värdering granskas av tre erfarna redaktörer på tidningen. Först när alla fyra är överens om omdömet publiceras det på sajten tillsammans med allt underlag, alla källor, som omdömet baseras på.

Det är politiska uttalanden om verkliga förhållanden som granskas. Sanningen med stort S om Livet lämnas åt teologin och vetenskapen att hantera. Enbart två gånger har redaktionen tvingats erkänna missbedömningar; en gång till följd av brister i offentlig statistik och en gång till följd av för stor tilltro till en muntlig källa.

Matt Waites presentation väckte stort intresse bland närvarande reportrar och redaktörer. Av frågor och reaktioner på konferensen att döma umgås i varje fall Sveriges Radio och Svenska Dagbladet med planer på något liknande. Jag hoppas planerna blir verklighet, då kan valrörelsen bli spännande på ännu fler sätt.