Martin Eide: Journalistiken har ett samhällsuppdrag

Jag har i dag tillbringat en givande eftermiddag på ett högre seminarium på Södertörns högskola där den norske medieforskaren Martin Eide lade ut texten om behovet av ett ”revitaliserat samhällskontrakt” för medierna.

Professor Eide vid Bergens universitet argumenterade för att medie- och samhällsutvecklingen medför att betydelsen av journalistik ökar. Men det ska vara journalistik ”på riktigt” med reellt, inte rituellt, oberoende. Journalistik med självkännedom, självkritik och självständighet. Även dialogen och samverkan med användarna innebär en värdefull potential för journalistikens utveckling, men den ska också vara ”på riktigt”. Om samarbetet mera bottnar i läpparnas bekännelse av marknadsföringsskäl än av genuin respekt kan det slå tillbaka mot medierna; brukarna blir förbrukade…

Idéen om ett informellt samhällskontrakt mellan medier och samhälle är enligt Martin Eide levande i Norge, såväl inom medieforskningen som i samhällsdebatten. Mycket mera än i Sverige, var nog seminariedeltagarnas reflektion i samtalet.

En intressant dimension med Martin Eides institution i Bergen är deras sajt för yttrandefrihet och demokrati; Vox Publica. Den är en plats för möten mellan akademi och allmänhet och börjar bli ett begrepp i Norge. Satsningen består ekonomiskt enbart av en kvarts tjänst som vid starten bekostades av medel från stiftelsen Fritt Ord. Den som besöker sajten ser att man får mycket för pengarna. Bilden till vänster (av Håvard Legreid ) utgör ingången  till en analys av Clay Shirkys budskap på besök i Bergen.

Här får gärna svenska mecenater låta sig inspireras. Vilket svenskt universitet blir först med en egen variant?

Sim(o) och #journalistrollen – en bok, ett seminarium, en utveckling

För nio månader sedan ordnade Sim(o) och JMK ett seminarium om medieutvecklingens konsekvenser för journalistrollen. Debatten blev intensiv, stundom hätsk, på seminariet och spreds sedan i twitterflöden och bloggposter över landet under våren.

Härom dagen var det dags igen. Efter att Institutet för mediestudier, Sim(o), dokumenterat delar av vårens strida debatter i en bok tillsammans med nyskrivna inlägg av de fem JMK-panelisterna samlades vi till ett nytt seminarium. Denna gång i TT-huset i samarbete med TT Kompetens. Ungefär hälften av deltagarna i salen var med även förra gången på JMK.

Vilken tänkares liknelse passar bäst för att beskriva sammankomsten, Herakleitos eller Marx?

Herakleitos tillskrivs yttrandet: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. I samma vågor stiger vi och stiger vi inte; det är vi och det är inte vi.” Vattnet strömmar förbi och är ständigt nytt, men floden är densamma. Vi åldras och förändras, men är ändå vi. På seminariet var flera av frågeställningarna och skiljelinjerna de samma som i januari, men överlag hade fler nyanser tillkommit och missförstånd rätats ut; samma debatt men ändå inte. Mikael Zackrisson skriver utförligt om denna aspekt i ett inlägg på Sveriges Radios sajt för medieutveckling och mediedebatt Medieormen:

”Det går framåt. Det går åt rätt håll. Det är min bestående känsla efter måndagens samtal om journalistrollen arrangerad av Simo – institutet för mediestudier – med bland andra Ekots Malin Crona i panelen. De fyra journalisterna i panelen, förutom Crona även min forna kollega, Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter, författaren och föreläsarenAnders Mildner, och Helena Giertta, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten, var faktiskt rasande överens om rätt mycket.”

 

Och Mikael Zackrisson sammanfattar i avslutningen sin egen inställning på ett sympatiskt sätt:

”Lärdomen jag tycker man kan dra hittills av debatten om journalistrollen är att vi har mycket kvar att lära, om hur samtalet på internet fungerar och hur journalistiken fungerar på internet. Och att lösningarna sällan är så enkla som vissa vid första anblicken ger sken av, utan att det handlar mycket om nyanser, detaljer och att jobba fram ett nytt sätt att förhålla sig till och ha en relation med läsarna. Den resan har bara börjat, tror jag.”

 

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire att stora händelser förekommer två gånger; ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”. Nu är det kanske att ta i att kalla seminarierna om journalistrollen för stora händelser, men själva rörelsen kan skönjas. Robert Rosén, före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, skrev efter det första seminariet att det var dystert att lyssna på institutionernas företrädare när de levererade ”mossiga” argument om att det var bättre förr och med ”skygglappar” på. Dessutom var det ”symboliskt” att modern teknik på JMK inte fungerade. Alltså en smått tragisk touch. Och lätt farsartat blev det nio månader senare när teknikproblemen återuppstod i ny tappning i Telenors hörsal, som Robert Rosén beskriver i ett färskt inlägg på sin blogg.

Både Zackrisson och Rosén kritiserar JMK-gästprofessorn Sigurd Allerns insatser på det senaste seminariet. Mikael Zackrisson skriver: ”Den enda som stack ut var forskaren, professor Sigurd Allern, men hans ifrågasättande utgick mestadels från perspektivet vad som är vetenskapligt fastslaget.”  Detta är ingen stark utgångspunkt för kritik enligt min mening. Sigurd Allerns roll i panelen var just att bidra med vetenskapliga rön och påpeka skillnader mellan belagd forskning och mera allmänna resonemang. Den framtidsinriktade delen av Anders Mildners essä, som Sigurd Allern riktade kritik emot, är inte vetenskapligt belagd; så långt är jag med. Det är en resonerande essä som hämtar näring ur historiska studier och som stimulerar till debatt; det är överhuvud taget svårt att genomföra belagd forskning om framtiden…Och även professorer väljer ibland vilken forskning de vill hänvisa till när de diskuterar framtiden.

Ett exempel: Sigurd Allern hänvisar i sitt bidrag i boken #journalistroll till en bok av den norske medieforskaren Martin Eide när han vill styrka att journalistiken, trots förändringar av tekniken, som institution står fortsatt stark i och med sin historiska och normativa förankring. En institution med ett samhällsuppdrag; journalistik som public service. Men i samma bok skriver Eide några sidor senare:

Hele ideen om en samfunnskontrakt baserer seg på at journalistikken levererer samfunnsnyttige tjenester, at journalistikken har et samfunnsoppdrag. Til gjengeld gir samfunnet journalistikken visse privilegier, enten det er snakk om særskilt lovbeskyttelse eller økonomiske subsidier av ulike slag.

 

Denne kontrakten er under press. Den utfordres i en tid da journalistikkens publikum har fått nye verktøy mellom hendene, og det er lettere enn noen gang å publisere stoff selv. Folk ”tidligere kjent som publikum” kan utfordre journalistikken. I denne situasjonen er ikke ideen om et samfunnsoppdrag moden for mediehistoriens skraphaug. Men den må oppdateres og refortolkes.

 

Detta stycke väljer Sigurd Allern att inte citera eller referera. Eide säger att samhällsuppdraget inte är moget för historiens skräphög, men att det måste uppdateras och omtolkas. Jämför det med Anders Mildners besläktade credo i den första essän: Journalistikens ideologi med rötter i 1800-talet är i kris: ”Journalistikens största uppgift blir därför att omformulera sitt eget uppdrag och återuppfinna den egna rollen.” Sigurd Allern kritiserar den ena uppfattningen hårt men nämner inte den andra. Även disputerade forskare väljer nog ibland argument utifrån värderingar snarare än forskning i polemiska situationer. Och debatten mår bra av att klargöra distinktionerna mellan allmänna resonemang och belagda forskningsresultat för alla inblandade.

Som moderator för seminariet påminde jag om annan färsk forskning som är relevant för diskussionen om journalistrollen. Elin Gardeström disputerade för två veckor sedan i idéhistoria med avhandlingen ”Att fostra journalister. Journalistutbildningens formering i Sverige 1944-1970″. Man kan lyssna på en intervju med henne som Åke Pettersson gjort i Sveriges Radios Publicerat.

Elin Gardeström skildrar hur journalistutbildningen i Sverige dröjde, bland annat för att man inte kunde komma överens om vad en journalist är. Det var först med föreställningen om en allround-journalist som man kunde enas om lämplig utbildning. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen, funderar hon i radiointervjun. Just denna aspekt är väl inte belagd forskning, men likafullt ett intressant resonemang.

 

 

Pressbilden lever

Överlämning av a-kassekrav till statsrådet Littorin 14/1 2010

.

Ibland kan pressbilder i den allra enklaste genren fånga något väsentligt. Förra veckan uppvaktade tre fackliga centralorganisationer arbetsmarknadsministern med krav rörande a-kassan. En medföljande fotograf tog en bild av sällskapet, som poserade. Den blev fantastisk. Men först – hur ser fackligt arbete ut i andra jämförbara länder?

På de flesta ställen är andelen anställda som är med i något fackförbund mycket lägre än i Sverige. De är dessutom med i olika fackförbund, vilka konkurrerar om själarna. Ofta har förbunden också rötter i revolutionära läror, eller åtminstone associerade efter en höger-vänsterskala, och det från centrala funktioner ända ned till lokal nivå.

Sådana omständigheter belönar knappast den fackföreningsledare som manar till ansvarstagande, långsiktighet, goda förhandlingar och resultat genom goda argument. Åtminstone inte om någon annan fackförening demonstrerar, bränner bildäck och talar från barrikaderna. Eftersom politikerna med lag reglerar större delen av arbetsmarknadens regleringar, är det lobbyismens språk som man använder, med den speciella maktdialekten. Så ser en lätt – ja, lätt! – förgrovad beskrivning av fackliga aktiviteter i många länder i vår omvärld.

I torsdags lämnade alltså de högsta svenska fackliga företrädarna en gemensam bunt med underskrifter från folk som tycker att ”taket” i a-kassan är för lågt. Tänk er hur en sådan situation sett ut på flertalet huvudstäder: staket, poliser, talkörer, signalhorn, fackliga ledare och politiker som alla ser ut som mästare på arga leken, medan vassa repliker byts formellt och kort, innan politikern (eller dennes företrädare) återgår till säker mark bakom decimetertjockt glas.

I Sverige funkar det annorlunda. Jag tror att flertalet fackmedlemmar gillar det. De som skrev under uppropet också. I sak tror jag att det dessutom funkar bättre att tilltala politiker i frågor man är oense om, utan att förtiga de många frågor där man delar värderingar och lösningar. Men sällan får detta förhållande en lika övertydlig blixtbelysning som i pressbilderna från i torsdags: Alla ler. Ministern verkar mysa. Uppropet påminner om en present, med röd rosett. Pressbilden lever, även i dess enklaste form!

Foto: Peter Rosén