Medieetik: Vad innebär ”mörkhyad” i ett signalement?

Under en rundresa till olika lokaltidningar i medieetikens tecken i veckan fick jag på en redaktion frågan om ett signalement. En våldtäkt hade anmälts till polisen under helgen, förövaren uppgavs vara mörkhyad, tidningen publicerade uppgiften. Kommentarsfältet på webben svämmade över av rasistiska och hatiska inlägg.

Vad tyckte jag om publiceringen? Tidningen skriver ju inte ”ljushyad” eller ”vit” om misstänkta brottslingar i andra fall, argumenterade frågeställaren.

Jag önskar att jag hade känt till  Nerikes Allehandas artikelserie när jag svarade. Nerikes Allehanda har nämligen i veckan tagit ett förnämligt initiativ och bjudit in läsarna till en diskussion om denna problematik. Man gjorde bland annat det så kallade Ulf-experimentet.

Tidningens chefredaktör Ulf Johansson gick oanmäld in i en undervisningssal på universitetet, stod vid dörren någon minut medan hans följeslagare pratade med studenterna och gick sedan ut igen. Därefter ombads studenterna beskriva den okände mannen. Beskrivningarna gick isär på flera punkter, bland annat uppskattad ålder.

Nerikes Allehandas reportrar Tina Enström och Elisabeth Pettersson talade med poliser, minnesforskare, medieforskare, Arash Mokhtari från Quick Response och andra om hur (o)säkra signalement är och hur de kan (miss)brukas. Ulf Johansson berättade om sina utgångspunkter och överväganden som ansvarig utgivare. Chefredaktören genomförde också en flera timmar lång chatt med läsarna.

Vad jag själv svarade på frågan jag fick? Med en motfråga: Var publiceringen gjord i farten, utan eftertanke? Eller var den frukten av att genomtänkta argument för och emot fick gnuggas mot varann?

Underlag för en sådan diskussion finns nu på na.se. Jag hoppas alla nyhetsredaktioner tar tillfället i akt att resonera om ansvar och effekter internt – och med sina läsare, lyssnare, tittare eller användare.

Quick Response fortsätter – i ny form

Medievärlden rapporterar i dag att Quick Response, granskaren av mediernas skildringar av invandring, integration och främlingsfientlighet, övergår från att vara en del av Röda Korset till att bli en fristående organisation.

Nya Quick Response kommer att drivas av Charlotte Signahl, förbundsordförande för Röda Korsets Ungdomsförbund 2000-2003, Eva Maria Sköld och Arash Mokhtari. Arash Mokhtari, som tidigare varit projektledare för Quick Response på heltid, blev förra året pressekreterare på Röda Korset.

Sim(o) gav förra året ut en samling texter från Quick Response, ”Nyheter, makt, integration”.

Quick Response – framtidens journalister?

Som enda officiella representant för Quick Response för tillfället vore det tjänstefel att inte konstatera det här:

Tre namn med Quick Response-anknytning nämndes i Medievärldens framtidsspaning.

Förutom den stora äran att själv vara utvald till en av framtidens medieprofiler,  valde Medievärldens redaktion också ut Kinga Sandén, tidigare reporter på Quick Response och numera reporter och utrikesredaktör på Sydsvenskan. Grattis till Kinga också för nomineringen till Stora Journalistpriset.

Petter Beckman, ansvarig utgivare på tidningen Södra sidan, som också valts ut av Medievärlden framtidsspanar själv och väljer då att hålla koll på Josef el Mahdi, tidigare reporter på Quick Response och numera reporter och nyhetschef på Svenska dagbladet.

Fantastiskt roligt!

‘Massiv opinion’ kan fejkas i artikelkommentarer

”Näthatarna har många namn”, så lyder rubriken på en kommenterande artikel av Ola Larsmo i DN:s kulturdel den 4 november. Jag läste den med igenkänning och tillfredsställelse över att problemet nu uppmärksammas i en rikstidning. Själv skrev jag om främlingsfientligheten som ett publicistiskt problem i min krönika i Corren 14 april i år (även publicerad här på bloggen).

Utgångspunkten för Ola Larsmos artikel var en fråga som Mårten Blomkvist ställt den 30 oktober i DN, hur det kan komma sig att just svenska mediers kommentarfält fylls av så mycket uppumpad ilska. Ett av flera tänkbara svar kan sammanfattas med ordet ”netrage” – ”vid tangentbordet kan man ta ut sin ilska under ännu tryggare förhållanden än bakom ratten i sin egen plåtlåda.”

Men Ola Larsmo anar andra förklaringar: ”Så fort en artikel berör ämnet invandring eller flyktingar dunkar det in en drös kommentarer som tyder på att Sverigedemokraterna kommer at få 85 procent av rösterna i nästa val.”  Vad han anar är samma sak som jag skrev om, nämligen att en mycket liten grupp främlingsfientliga individer systematiskt använder tidningarnas webbsidor för att  fejka en massiv opinion. I Kanada har Ken Mc Vay dokumenterat metoden: ”Varje högerextremist höll sig med ett tiotal olika alias just för att ge intryck av att man utgjorde en månghövdad opinion.”

Om detta fenomen har också den svenska historikern Helene Lööw skrivit, vilket jag tog upp i min krönika:

”Läsarkontakter prioriteras högt på tidningarnas webbredaktioner –  antalet besök på webben är ju kvittot på att tidningen blir läst. Men nyhetssajterna länkar till externa bloggar och slussar då läsarna vidare till sajter som redaktionerna varken har någon kontroll över eller något publicistiskt ansvar för. De som framför allt drar nytta av detta är de främlingsfientliga grupperna, det menar historikern Helene Lööw: ’De är vana att arbeta  med alternativa metoder eftersom de har varit utestängda från mainstream-media och inte har några pengar. Det här kommer ju som manna från himlen för dem.’ ”

Detta är faktiskt en mindre uppmärksammad del av journalisters arbetsmiljö. Och framför allt ett föga uppmärksammat demokratiskt problem. Mitt eget förslag, som jag framfört i en annan krönika (i Länstidningen Södertälje, där jag regelbundet medarbetar) är att de som kommenterar på nätet ska gå ut med sina egna namn. För det fick jag inte oväntat utstå en störtsjö av nedvärderande (och anonyma) kommentarer.

Läs mer om detta problem i en faktafylld bok med titeln ”Quick Response”  (Institutet för mediestudier, Sim(o), i samarbete med Röda Korset). Den består av ett urval artiklar som publicerats på projektets hemsida av en liten redaktion, knuten till Röda Korset, som i tio års tid reagerat på fördomar och schabloner i mediernas rapportering om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Nu har jag också tipsat Ola Larsmo om den boken. Han mejlade omgående och tackade samtidigt som han sa att han satt vid tangentbordet med cykelhjälmen på. Varför det, undrade jag. Svar: ”…för all inkommande skit som kommer att flyga in under dagen…. ”

AMI LÖNNROTH

Islamofobi i svenska medier?

Häromveckan arrangerade vi på Quick Response tillsammans med förlaget Atlas och studieförbundet Sensus två seminarier kring islamofobi på ABF. Andreas Malms nyutkomna bok Hatet mot muslimer hade inte riktigt genererat debatt kring själva ämnet, utan fokus hade snarare hamnat på författaren.

Vi på Quick Response har flera gånger granskat vilken bild som medier förmedlar av islam och ”muslimer” – vilka nu medier väljer att utse till muslimer: religiösa, sekulära, kulturella. Det är intressant att se i vilka sammanhang som ”muslimer” syns i medier? När ”muslimer” får ordet? Och var gränsen går för det som man får tycka om ”muslimer”?

Diskussionerna i ABFs lokaler i Stockholm som skulle handla om islamofobi i samhället mitt och hur vi undviker islamofobi i samtal om islam spårade ur delvis. Frågan är om inte den sista debatten just hamnade i det som skulle kunna klassas som islamofobi, där vissa i panelen projicerade sina egna föreställningar om ”muslimen” på andra som deltog i diskussionen.

Kanske var det samma sak som hände när någon på ABF valde den här bilden för att illustrera samtalet. Hur många av Sveriges ”muslimer” ser egentligen ut så?

Främlingsfientligheten publicistiskt problem

Detta är en krönika av Ami Lönnroth, den har tidigare publicerats i Corren 14 april 2009.

Hör du till dem som börjar dagen med att slå på din dator för att kolla din e-post och kanske läsa några av dina favorittidningar på nätet?

Ja, jag själv hör till dem. Visst är det en fantastisk tillgång till information. Men jag träffar allt fler i min egen generation som vägrar låta sig uppkopplas.  Ett ofta anfört skäl är att inget slår prasslet av en äkta papperstidning. Ett annat skäl – och det börjar jag få en ökad förståelse för – är att det förekommer så mycket på nätet som är rent ut sagt skit.  Nej, oftast inte i de redaktionella texterna men däremot i kommentarerna som läsarna tillåts lämna utan att avslöja sin identitet.  

Jag medarbetar som krönikör i ytterligare en dagstidning och kan konstatera att kommentarerna till både mina och andras krönikor domineras av arga, bittra, förbannade inlägg, inte sällan med rasistisk underton. Ibland så samstämmiga att man undrar om det handlar om en samordnad aktion.  En inte helt obefogad misstanke visar det sig.  Nyligen utkom en liten faktafylld bok med titeln ”Quick Response”  (Institutet för mediestudier, Sim(o),  i samarbete med Röda Korset).  Den består av ett urval artiklar som publicerats på en hemsida    av en liten redaktion, knuten till Röda Korset , som i tio års tid reagerat på fördomar och schabloner i mediernas rapportering om invandring, integration och främlingsfientlighet. 

De som framför allt drar nytta av detta är de främlingsfientliga grupperna , det menar historikern Helene Lööw: ”De är vana att arbeta  med alternativa metoder eftersom de har varit utestängda från mainstream-media och inte har några pengar. Det här kommer ju som manna från himlen för dem.”

Ett exempel på hur sådana grupper arbetar ges i artikeln i Quick Response, där skribenten Karin Isaksson berättar om hur både  dn.se och svd.se haft webbomröstningar som de misstänker har kuppats. Dn.se hade i november 2007 frågat om flyktingar skulle få stanna i Sverige.  ”Webbredaktionen fick rekordmånga svar inom några minuter. När svd.se i februari 2008 frågade läsarna hur de skulle rösta om det var val idag, startades genast en diskussion på ett forum där rasistiska åsikter vädras.  I forumet uppmanade deltagarna varandra att ’jävlas med svd.se’ genom att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det dröjde inte länge förrän Sverigedemokraterna hade fått 75 procent av rösterna i omröstningen”

”Sånt händer ju” var kommentaren från nyhetschefen på svd.se, Jonas Elgh, som menar att man försöker göra tydligt att resultatet inte är statistisk säkerställt på något sätt. Ett svagt argument! Det tycker också Helene Lööw som menar att det problematiska med läsarkontakterna, både när det gäller läsarkommentarer och länkar till externa bloggar är att de får stå oemotsagda.  ”Personer med främlingsfientlig agenda kan dominera diskussionerna som då förvandlas till vad de vill att debatten ska bli.”

Mitt eget förslag, publicerat nyligen i en annan tidning, är att de som kommenterar på nätet ska gå ut med sina egna namn. För det fick jag utstå en störtsjö av nedvärderande (och anonyma) kommentarer.