mediestudier

Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)

Posted in journalistik, mediekritik, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 12 november 2012

(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 05 mars 2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 -

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Återkommande tema om journalistrollen: Håll gränsen!

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 16 november 2011

Under 2011 har det förts en omfattande och ibland intensiv debatt om journalistrollen och dess förändring. Den har handlat om journalistrollens fundament; varifrån har idealen hämtats, vad betyder journalistikens ändrade produktions- och konsumtionsmönster, hur kommer rollen att utformas, hur bör rollen utformas, behövs det bevakade gränser mellan journalistik och annat medieinnehåll – och i så fall varför?

Diskussionen om vem som är journalist, vad det innebär att vara journalist och om journalistiken utvecklas åt ”rätt” håll är inte helt ny. Vid skiftet 1800- och 1900-tal började benämningen journalist slå igenom i Sverige (1901 bildades Sveriges Journalistförening) och gränsstriderna var uppenbara. Journalisterna ville stärka sin legitimitet som nyhetsförmedlare genom att avgränsa sig mot socialt lågt stående notisjägare, de utmålades som sluskar och parasiter. Medan publicisterna å andra sidan tyckte att det kunde bli för mycket nyhetsfjäskande för den breda massans låga smak hos journalisterna; pressens (det vill säga publicisternas) uppgift var att leda massan, inte följa den.

Om detta kan man läsa mycket av intresse i idéhistorikern Johan Jarlbrinks avhandling Det våras för journalisten (Mediehistoriskt arkiv 2009[1]) som behandlar perioden 1870-1930. Jarlbrink påpekar bland annat att experter som läkare, lärare och jurister instämde i kritiken av nyhetsinriktningen; ”de intellektuella upplevde den nya journalistiken som ett hot eftersom den utgjorde en alternativ informations- och kulturkanal vid sidan om de domäner som kontrollerades av de intellektuella” (sidan 157). Citatet bygger på studier av engelsk debatt, men Jarlbrink menar att analysen håller även för Sverige.

Nyhetslinjen segrade, om än ibland tryfferad med publicistiskt patos och retorisk excellens. Minns dubbellicentiaten Ivar Harrie på Expressen och Allan Fagerström på Aftonbladet.

 

Fortsatt gränspatrullering

Idéhistorikern Elin Gardeström, som nyligen disputerat på en avhandling om turerna runt en formaliserad journalistutbildning i Sverige under åren 1944-1970, analyserar de fortsatta gränsstriderna. En uttalad skepsis mot akademikers inflytande – de sysslar med abstrakta teorier – fanns kvar i stora delar av (parti)pressen. Att vara journalist innebär så många olika saker att det är bäst att man ”blir” journalist genom praktisk inskolning på olika redaktioner hette det, och inte genom en strömlinjeformad utbildning på högskolenivå. Dessutom ska vem som helst kunna bli journalist, det är en medborgerlig rättighet i yttrandefrihetens förlängning, även om alla inte är lämpliga (inte tillräckligt nyfikna, kritiska, kunniga) och helst ska sorteras ut enligt pressens normer. Elin Gardeström skriver i boken Att fostra journalister (Daidalos 2011):

De medborgare som ursprungligen med stöd av yttrandefriheten under 1800-talet tog sig rätten att publicera sina åsikter, förvandlades gradvis till medborgare organiserade i partier som tog sig samma rätt, vilka med pressens kommersiella utveckling och expansion förvandlades till yrkesarbetande journalister, som ansåg sig ha samma rätt. Traditioner dör sällan, de läggs lager på lager och bildar en form av frusen ideologi som förblivit det som har givit journalistiken dess legitimitet (sidan 256).

Statlig journalistutbildning kom så småningom till stånd och inlemmades med universiteten i och med högskolereformen 1977. Striden mellan praktik och teori försvann inte helt inom den statliga utbildningen och kan fortfarande blossa upp ibland. Samtidigt vittrade partipressen bort, radio och tv byggdes ut ”i allmänhetens tjänst” och en professionell eller halvprofessionell yrkesroll etablerades.

Medieforskaren Gunnar Nygren sammanfattade för några år sedan forskningsprojektet ”Journalistiskt arbete i förändring” i boken Yrke på glid (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2008). Professionen stärktes under 1970- och 1980-talen, men blev aldrig en fullfjädrad profession eftersom ingen på allvar förespråkade en statlig stämpel, en statlig legitimering, för att tillåtas utöva yrket. Däremot fanns stärkande inslag som monopolistisk tillgång till medierna, en upprustning av det pressetiska systemet och stor anslutning till inflytelserika organisationer med journalistikens altruism och autonomi inlemmad i liturgin.

 

De-professionalisering?

Men sedan ser Nygren flera tecken på att utvecklingen vänder på 1990-talet. Arbetsdelningen blir otydligare, redaktionella uppgifter outsourcas, journalister arbetar med information och pr förutom med journalistik, kunskapsmonopolet inom produktionen bryts när internet växer fram, de pressetiska organen försvagas och altruismen/autonomin ifrågasätts när fler renodlat kommersiella medieföretag växer fram. Nygren skriver:

Mycket tyder på att de mekanismer och institutioner som skyddar journalistiken som profession har blivit svagare. En semi-profession som journalistiken har aldrig kunnat upprätthålla en regelrätt utestängning (”closure” med sociologins begreppsapparat) för att skydda professionen, det skulle strida mot yttrandefriheten. Men det är ändå tydligt att de mekanismer som definierat journalistiken som profession har försvagats. (…) Journalistikens de-professionalisering blir tydlig i en minskad autonomi, både för de enskilda journalisterna och för redaktionerna inom medieföretagen (sidorna 160-161).

Det är i denna mylla som det senaste årets debatt om journalistrollen slagit rot. Gränsen för semi-professionen ifrågasätts på nytt och återigen är det massans kraft som utlöser gränspatrulleringen. Internet ger alla uppkopplade möjlighet att publicera, konsumera och kommentera. Journalisten kan komma på mellanhand. Internet förstärker dessutom trenden med fallande dagspressupplagor, en trend som inletts tidigare av andra skäl. Utvecklingen innebär ett hot, en missvisande Cult of the Amateur, anser några som ofta också hyllar en svunnen kvalitetspress (fast av obestämd årgång). En utmaning, Here Comes Everybody, anser andra som i stället prisar möjligheterna med The Wisdom of the Crowd.

Övertydliga gränsstrider blir det när nätentusiasten Emanuel Karlsten deklamerar att ”alla är journalister” och Fredrik Virtanen / Jan Gradvall replikerar att i så fall är alla också hårfrisörer respektive busschaufförer.

Vårens debatt, som initierades av Anders Mildners essä i årsrapporten Vad väntar runt hörnet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010), var mer nyanserad. Den sammanfattades av danske journalistfortbildaren Peter From Jacobsen i synen på journalisternas filterfunktion: traditionalisterna håller på den nuvarande modellen med journalisten i centrum medan reformatorerna förutspår en ökande betydelse av ett bredare nyhetsflöde utanför de traditionella medierna och en annan journalistroll.

I stället för att hävda att alla är journalister kan man påstå att alla är (eller kan vara) rapportörer. Rapporten kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik anbefalles. Påståendet att alla är journalister gör diskussionen krångligare, den implicerar nämligen redan från början särskilda inneboende goda egenskaper i materialet. Men även journalistik kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik behövs även här. Och dålig journalistik kan göra större skada än dåliga rapporter, men denna distinktion tenderar att försvinna i alla-är-journalister-upplägget. Vårens debatt om journalistrollen finns (delvis) dokumenterad i boken #journalistroll (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2011 [1]).

 

Broar

Under hösten har diskussionen fortsatt och glädjande nog även med konstruktiva inslag om att bygga broar – i stället för staket – mellan etablerad journalistik och användarflöden. Anna Lindberg skriver explicit om broar, Mikael Zackrisson ser en hoppfull rörelse och Anette Novak har uppmärksammats för Norrans samarbete med läsarna på nätet och i tidningen.

I antologin Journalistisk kvalitet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010) skriver en av Sveriges internationellt mest citerade medieforskare, Peter Dahlgren, om betydelsen av möten mellan mindre rigida etablerade medier och nya aktörer med en slags journalistisk identitet.

 
Detta närmande från båda hållen kommer att få till konsekvens att uppfattningen eller definitionen av vad som betraktas som legitim journalistik säkert kommer att breddas. Vi kommer att ha kvar porösa gränser mot det som inte är journalistik, men det som finns inom gränserna kommer att präglas av en större mångfald av perspektiv, av världsbilder, av arbetssätt. Journalistiken kommer att behöva utveckla sin förmåga till självreflektion, det vill säga att journalistiska aktörer måste utveckla insikten att deras respektive sätt att skildra världen inte är det enda legitima – och de måste kunna synliggöra för sig själv vilka premisser och antagande som de bygger på (sidan 175).
 

Större mångfald inom journalistiken, det påminner om vad den tidigare citerade idéhistorikern Elin Gardeström nyligen sa i ett samtal med Åke Pettersson i radioprogrammet Publicerat. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen?


[1] Boken kan laddas ner gratis.

Kommentering avstängd

Ett seminarium om journalistik, pengar, problem – och möjligheter (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieföretag, medieforskning, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 09 juni 2011

 Onsdagens seminarium om nya Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken? Om journalistikens värde för olika intressenter hos TU blev en (i mina partiska moderatorsögon) intressant och spännande stund med kunskapsutbyte på hög nivå. Detta beroende på gedigna och prestigelösa inlägg från tre av delförfattarna – Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko – och på generösa, insiktsfulla och skarpa synpunkter från kommentatorerna Axel Andén och Raoul Grünthal. Samt kompletterande perspektiv från övriga seminariedeltagare.

Vad gäller medieekonomen Robert Picards resonemang om journalistikens värde så var flera i panelen mera förtjusta i den filosofiska genomgången av vad värde är än av den ekonomiska. Och Raoul Grünthal tyckte bokens rubrikfråga i och för sig var berättigad, men för defensiv. ”Hur utnyttja journalistikens möjligheter?” vore bättre.

Tyvärr medgav inte tiden en utveckling av Axel Andéns tankar om al-Jazira English på detta tema, det får vi återkomma till. Sentensen ”värderingar skapar värden” upprepades flera gånger med gillande.

Birgitta Ståls berättelse om TV8 väckte uppseende, ”varför har den historien inte berättats tidigare?”. Hanna Stjärne meddelade bland annat att bokens uppgift (sidan 184, rad 13) om 800 000 unika besökare på Aftonbladets mobilsajt i april var ordentligt passé, den är nu över en miljon, ”en gräsbrand”. Och Stefan Meleskos sammanfattande helikopterperspektiv fick övervägande bifall.

Ett stavfel (hittills) har uppmärksammats, det gäller Warren Buffett (sidan 15).

Några uppskattande röster från twitter och facebook:

Paul Frigyes, frilans: Idag var jag på 2010-talets hittills smartaste och viktigaste seminarium. Feta props till Simo och @torbjornvkrogh #vembetalar #journalistik (…) Fullständigt lysande seminarium. ALLA i panelen gav stortartade lärospån. (…) Jag är också fett imponerad av seminariets frånvaro av teknologiskt fluff o tramsigt Ipad-svärmeri. Det finns mycket att ta betalt för och försörja sig på – om än inte lika mycket som förr.

Maria Ripenberg, UNT: Intressant seminarium! (…) Friska fläktar. Och historien om TV8 extremt intressant.

Johan Mångård, tidigare Sveriges Radio: En opartisk gammal murvel tyckte det var ett mycket bra seminarium…

Seminariet streamades på samarbetspartnern TUs sajt, (börjar efter 6 minuter och 40 sekunder) och ljudet är tyvärr bitvis lite skralt, vilket bland annat Susanna Kumlien uppmärksammat, men många intressanta resonemang går fram med full skärpa.

Resonemanget fortsätter på lördag kl 15.35 i Sveriges Radios Publicerat när Åke Pettersson samtalar med Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko.

Boken finns här, både som e-bok och i tryckt form.

Tillägg: Boken och seminariet har uppmärksammats på sidan för Journalistbubblan på Facebook. Joakim Jardenberg har undrat varför så litet twittrats från seminariet, vilket det blivit en minidebatt om. Och Paul Frigyes har utvecklat sin positiva syn: ”Branschens nödvändigaste bok, säger jag. Knivskarpa insikter, och ljusår från den polemiska, ideologiska gammelmedia-web 3.0-pajkastningen.”

Framtidens specialreporter – djup, social och fåtalig?

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 07 april 2011

I Sverige fick reportrar med specialkunskaper redaktionellt utrymme och uppmuntran när medieorganisationerna växte efter Andra världskriget. Expressen var tidigt ute med medicinreportern Bernt Bernholm 1949. För Dagens Nyheter kunde en specialisering med olika redaktionella avdelningar ta fart efter flytten från Klara till Marieberg 1964. Börje Dahlqvist, redaktionschef på DN 1963-1974, berättar i en färsk bok från Sim(o) att under hans period som redaktionschef utökades redaktionen från 170 till 276 personer.

Bättre utbildning för allt fler, mer fritid, ökad komplexitet i samhället – det var mycket som talade för att de breda nyhetsmedierna skulle vässa kunskaperna hos sina journalister för att kunna fortsätta att vara relevanta informationsförmedlare för sina användare.

Samhället har inte blivit mindre komplicerat sedan dess, men hur står det till med tillgången på specialreportrar på de stora nyhetsredaktionerna i dag?

Frilansjournalisten och etnologen Sara Sjöström har för Sim(o), Institutet för mediestudier, gjort en undersökning av tolv redaktioner och kartlagt antalet reportrar 1990 och 2010. Resultatet redovisas i boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid. Antalet allmänreportrar har hållit sig ungefär konstant på de tolv redaktionerna, mycket tack vare tillskottet av webbreportrar. Men antalet specialreportrar har minskat totalt sett. Utvecklingen skiftar mellan storstadstidningar, etermedier och lokal/regionalpress.

En indelning av bevakningsområden i sex huvudgrupper visar att fyra minskat vad gäller antalet reportrar (utrikes, kultur/nöje, ekonomi/arbete och sport/motor) medan två hållit ställningarna (samhälle/politik och övrigt/blandat).

Intervjuade redaktionsledare vill gärna satsa på specialreportrar – specialkunskaper och kontaktnät behövs för att få fram egna nyheter – men mot fördjupning står behovet av reportrar som klarar publicering i flera olika kanaler och som behärskar sociala medier. Detta är förmodligen en kortsiktig och skenbar motsättning, men för tillfället ändå märkbar.

Sveriges Radios vice vd Cilla Benkö skriver i boken:

”Det är givetvis omöjligt för en person att kunna allt men framtidens specialreportrar måste behärska att vara både breda och smala samtidigt. Smala när det gäller att de ska kunna ett ämne bäst men breda i den bemärkelsen att de måste kunna hantera teknik, känna sig bekväma i den digitala världen, ha en stor publicistisk integritet och vara öppna till sinne för att kunna föra en dialog med publiken.”

Docent Gunnar Nygren på Södertörns högskola, som tidigare bland annat skrivit boken Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering (Sim(o) 2008), problematiserar andra aspekter av utvecklingen i sitt bidrag:

”Det blir allt svårare att tydligt se journalistikens gränser och dess autonomi i flödet av kundtidningar, specialtidningar och sponsrade produktioner. Det betyder inte att det saknas självständig och högkvalitativ specialjournalistik, den finns också i dagens medieflöde. Men den blir allt svårare att urskilja i takt med att gränserna mellan den journalistiska professionen och pr-byråernas och produktionsbolagens innehållsleverantörer upplöses.

Kort sagt: det är den professionella självständigheten och en gemensam yrkesstandard som gör specialjournalisten till journalist och inte bara specialist.”

Det finns åtskilligt att diskutera framöver om journalistrollen i allmänhet och specialistrollen i synnerhet. Det är bara att sätta igång.

PS Publicerat i Sveriges Radio diskuterar specialreporterns situation på lördag 9 april kl 15.35. Och på måndag 11 april blir det ett brett upplagt öppet  seminarium i Studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm, som även kommer att streamas på Sveriges Radios specialsida för diskussion om framtidens journalistisk, Medieormen.

Kommentering avstängd

Komplicerad yttrandefrihet för det särskilda yttrandet

Posted in medieutveckling, pressfrihet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 oktober 2010

I förra veckan kom den Lambertzka yttrandefrihetskommittens debattbetänkande. En sammanfattning lades ut på regeringens hemsida och man kunde ladda ner utredningen som pdf-fil.

Utredningen innehåller tre teknikoberoende modeller för grundlagsregleringen av den framtida tryck- och yttrandefriheten. En ändamålsmodell, en verksamhetsmodell och en ansvarsmodell. Många håller nog fortfarande på och läser in sig i materialet (däribland jag) men en viss debatt har  uppstått, bland annat i Sveriges Radios program Publicerat den 9 oktober och 23 oktober.

Jag såg i den nedladdade pdf:en att det skulle finnas invändningar mot betänkandet, ett så kallat särskilt yttrande, på sidan 341 i utredningen. Men där var helt tomt; blanka sidor. Underligt, tyckte jag. Yttrandefrihet bör väl omfatta även ett särskilt yttrande i en parlamentarisk utredning.

Först i dag fick jag klart för mig att yttrandet finns med i materialet på regeringens sajt, men svårt att hitta. Det har nämligen placerats längst bak i utredningens bilagor; mellan tabellerna och listan över statliga utredningar 2010.

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa den som letat, men inte hittat (om inte yttrandet rentav flyttas till sin rätta plats nu när utredningskansliet uppmärksammats på den undanskymda placeringen). Yttrandet är författat av de folkpartistiska ledamöterna i kommittén samt av fyra av kommitténs juridiska experter. Andemeningen är att det förmodligen är lämpligare att revidera nuvarande  grundlagar TF och YGL än att skapa en helt ny.

To be continued.

Kommentering avstängd

Sim(o)s senaste diskuteras i Publicerat

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 12 juni 2010

Frilansjournalisten och mediekolumnisten MarieLouise Samuelsson, Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström och Medievärldens chefredaktör Axel Andén diskuterar journalistikens läge och framtid. Det sker kl 15.35 i dag i programmet Publicerat i Sveriges Radios P1. Programmet kan sedan avlyssnas via programmets hemsida.

Debattörerna är tre av de tjugo skribenter som bidrar till Sim(o)s senaste bok, antologin Journalistisk kvalitet?.

Kommentering avstängd

Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 10 april 2010

Gunnar Bodahl-Johansen, huvudförfattare till Sim(o)s senaste skrift som handlar om den samlade norska självregleringen, beskrev på ett Sim(o)-seminarium i Stockholm den norska modellen. En modell som innebär att de norska politikerna 1998 överlämnade granskningen av etermediernas innehåll till pressens frivilliga system. En förändring som är aktuell i Sverige genom att Pressens samarbetsnämnd beslutat utreda en breddning av Pressens opinionsnämnds verksamhetsområde. Gunnar Bodahl-Johansen betonade fyra faktorer för att förklara den norska  omvandlingen:

• Den norska motsvarigheten till Pressens opinionsnämnd, PFU, hade under 1990-talet visat stor handlingskraft i samband med akuta kritikstormar mot medierna.

• PFUs huvudman Norsk Presseforbund hade (och har) en stark ställning i den norska medievärlden. Den är en paraplyorganisation för i stort sett samtliga journalister, redaktörer och medieföretag.

• Statliga Klagenemnda, motsvarigheten till svenska Granskningsnämnden, förde en anonym tillvaro och var sörjd av få när den lades ner 1998.

• De centrala aktörerna i Norge kände varandra väl. Personkemin var god, med Gunnar Bodahl-Johansens formulering.

Pressens Faglige Utvalgs ordförande Odd Isungset deklarerade på seminariet att integreringen av etermedierna i verksamheten hade stärkt PFUs roll, lett till fler anmälningar mot medierna och stärkt systemets legitimitet. Han underströk också att det enligt hans mening inte är en uppgift för staten att granska mediernas innehåll.

Odd Isungset berättade att tre ärenden per sammanträde sänds via webb-tv på norska tidskriften Journalistens hemsida. Detta har lett till att kunskapen om verksamheten har ökat utanför PFU. Svenska tidskriften Journalistens chefredaktör Helena Giertta deltog i seminariet; hon trodde inte att svenska PON skulle tillåta några webbsändningar.

Representanter för bland andra Allmänhetens pressombudsman, Pressens opinionsnämnd, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Sveriges Television, Tidningsutgivarna, Granskningsnämnden för radio och tv, Sim(o) och journalistutbildningen vid Stockholms universitet deltog i seminariet och ställde frågor om funktionalitet och  förtroende för det norska systemet. Vad händer exempelvis om någon redaktion inte vill efterfölja PFUs beslut? Det är inte ett problem för PFU, löd svaret, utan för de organisationer som är huvudmän. Det är deras medlemmar som förbundit sig att följa PFUs beslut, även när de går dem emot.

Sveriges Radios Åke Pettersson, Publicerat, var närvarande och spelade in en norsk-svensk diskussion på plats. Även Medievärlden rapporterar.

Kommentering avstängd

Principerna och Allmänhetens pressombudsman

Posted in journalistik, medieetik, medieföretag, mediehistoria, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 08 december 2009

Under hösten har systemet med Allmänhetens pressombudsman fyllt 40 år. Och under dessa 40 år har Tidningsutgivarna, som i slutet av 1960-talet drev på för att inrätta PO, betalat mer än 90 procent av kostnaderna.

Efter att arbetsgivardelen har skilts från TU, och efter att många sköna miljoner i konfliktfonderna återbetalats till medlemsföretagen, hävdar nu nya och magrare TU att det är en principfråga att PO-finansieringens fördelning måste förändras.  Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet ska betala mera om de vill ha inflytande över systemet.

Betyder detta att TU tidigare agerat principlöst? Eller är det nya talet om principer egentligen ett uttryck för samma ekonomiska åtstramning som lett till att TU lagt ner Medievärlden som papperstidning och halverat anslagen till Dagspresskollegiet?

Om detta kunde vi höra i Publicerat i helgen. I Dagens Nyheter i dag skriver Publicistklubbens och Pressens samarbetsnämnds ordförande Ulrika Knutson (Pressens samarbetsnämnd är huvudman för PO/PON). Och Tidningsutgivarnas vd Anna Serner svarar på sin blogg.

Förpostfäktningar inför den realekonomiska förhandling som stundar? Javisst. Förmodligen kommer parterna att nå en kompromiss som går ut på att kostnaderna för PO:s utåtriktade arbete fördelas på flera händer.

Det som är positivt i den utveckling vi nu bevittnar är just att den förts från de slutna rummen och ut i offentligheten. Fortsätt så, låt en större del av den medieetiska självregleringen stötas och blötas inför öppen ridå i dialog med det som tidigare kallades publiken.

Några tips en söndag i november

Posted in journalistik, källkritik, medieforskning, medieutbildning, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 15 november 2009

• Institutet för Mediestudier, Sim(o), har belönat Anna-Maria Havskogens uppsats om medieträning av politiker. Nästa år, valåret 2010, kommer Sim(o) att arrangera ett seminarium om medieträningens olika aspekter med utgångspunkt i uppsatsen. Men den som vill höra författaren resonera kring ”scenpolitik och scenjournalistik” redan nu kan lyssna på Åke Petterssons program Publicerat.

• I förra veckan var den brittiske journalisten Charlie Beckett på besök i Stockholm. Han är föreståndare för tankesmedjan POLIS vid London School of Economics och var inbjuden som huvudtalare av Journalistfonden för vidareutbildning som firade sina 40 år (jag var moderator för ett framåtblickande seminarium). Läs Charlies funderingar om mediesituationen i Sverige här; vad klagar ni på undrar han.

Väckarklocka eller smittspridare? När forskning och statistik blir journalistik. Detta är den långa rubriken på ett intressant seminarium på Karlstads universitet om tio dagar. Anne-Marie och Gustaf Anders stiftelse för medieforskning bjuder in till en dag med föreläsningar av bland andra Allan Gut, Larsåke Larsson, Anna Larsson och David Finer.

Kommentering avstängd

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.