Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 -

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Är det anglosaxiska systemet bättre?

I en kommentar på sin blogg Jardenberg unedited skriver medieutvecklaren Joakim Jardenberg om mitt föregående inlägg här på mediestudierbloggen :

”Vällovligt, men jag undrar om det hjälper. Vore intressant om Torbjörn von Krogh ville väga mot alternativet – den tuffare anglosaxiska skolan där var och en reglerar sig själv, men det kostar skjortan om du torskar i efterhand. Man skulle väl med ganska små medel kunna skruva till existerande lagstiftning så att det blir dyrt att ljuga eller medvetet vilseleda, tex. Oavsett vem det är som står för publiceringen?”

Det är en intressant fråga som är värd en längre utläggning, men det får bli längre fram. I dag bara några snabba noteringar:

• Jag tror att vi rör oss mot en mera anglosaxisk syn på tidigare namnpubliceringar i samband med uppmärksammade åtal, det vill säga publicering i ett tidigare skede än i dag.

• De höga skadestånden i Storbritannien har inte gjort att de medieetiska övertrampen försvunnit.

• Däremot har den brittiska lagstiftningen lett till så kallad förtalsturism, det vill säga att förfördelade parter väljer att väcka åtal i London mot internationella publiceringar.

• Den brittiska lagstiftningen är hårt kritiserad i Storbritannien, bland annat efter åtalet mot Simon Singh. En kampanj för att ändra förtalslagarna är igång.

• Det brittiska systemet med höga skadestånd har inte lett till att man velat undvara en självreglering. Brittiska Press Complaints Commission gjorde cirka 1600 utlåtanden förra året.

• Även PCC är utsatt för ett förändringstryck, bland annat till följd av situationen på internet. Men det man diskuterar är en  utveckling, inte en nedläggning.

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Mats Svegfors: Allmänhetens medieombudsman ”en säregen skvader”

Svensk Presshistorisk Förening hade förlagt sitt årsmöte torsdag kväll (3 juni)  till Sveriges Radio. Företagets vd Mats Svegfors inledningstalade om den aktuella medieutvecklingen med tillväxt på nätet och stagnation eller tillbakagång för pressen.

Vid den allmänna frågestunden efter talet undrade jag hur SR-chefen ser på Pressens samarbetsnämnds pågående utredning om en eventuell utvidgning av den frivilliga pressetiska självregleringen till att även kunna omfatta radio och tv? Mats Svegfors har tidigare varit chefredaktör för Svenska Dagbladet och ordförande för Tidningsutgivarna,  en av huvudmännen för PO/PON i Pressens samarbetsnämnd.

Mats Svegfors svarade att han ser  med förvåning på utvecklingen. Public service har en offentlig reglering, pressen har sina pressetiska regler. Att förena två helt olika system skulle skapa ”en säregen skvader”; utredningen är ”ett blindspår”. Som pressman skulle han ha skrikit högt över public service-mediernas krav på opartiskhet.

Det är möjligt att Mats Svegfors inte är helt insatt i den diskussion som förts inom Pressens samarbetsnämnd; den går ju ut på att om möjligt vidga de pressetiska reglernas spelrum i etermedierna och inte på att föra in ps-kraven i pressen.

På Sim(o)s seminarium 2 juni förklarade Sveriges Radios förra vd, Kerstin Brunnberg, att hon tidigare varit benhård motståndare till en utvidgning av PO/PON till MO/MON. Men att hon inte är en hård motståndare längre utan håller på med en omvärdering, delvis efter att ha läst Sim(o)s skrift Den Norska Modellen. Skriften förklarar hur det gick till när norska politiker minskade sitt inflytande över norska public service-medier och förde över den etiska granskningen till pressens frivilliga organ.

En av drivkrafterna bakom Pressens samarbetsnämnds utredning är medieutvecklingen; allt fler företag publicerar sig på flera olika plattformar och gamla gränser löses upp. Mats Svegfors kom in på denna utveckling när han fick en fråga om pressens förhållande till radion, särskilt vad gäller satsningar på nätet.

Mats Svegfors svarade att från den koncern som är framgångsrik på nätet, och som förstår nätet (läs Schibsted), så kommer ingen kritik. Kritiken kommer i stället från en annan stor mediekoncern,  som inte är framgångsrik på nätet, som inte förstår nätet…

Dreber gillar bredare medieetik – ogillar pundhuvuden

Livsmedelsföretagens vd Agneta Dreber föreslås som bekant bli ny ordförande för Sveriges Radio. Nomineringen har kritiserats som uttryck för avprofessionalisering av styrelsen och för politikerstyre. Inom ett område har Agneta Dreber emellertid en tydlig medieerfarenhet, nämligen inom den frivilliga pressetiken.

Sedan 2005 är Agneta Dreber en av allmänhetens representanter i Pressens opinionsnämnd. Hon har där deltagit i resonemangen om vad som är brott mot god publicistisk sed, och vad som inte är det.

Inför 40-årsjubileet av institutionen Allmänhetens pressombudsman deltog Agneta Dreber i ett panelsamtal om framtidens självreglering, återgivet i boken 40 år av övertramp (där jag var en av medförfattarna).

Agneta Dreber anser i samtalet att det nuvarande systemet med PO/PON i stort sett fungerar bra, men vill ha etiska riktlinjer även för nättidningar (exempelvis om hur snabbt rättelser bör införas). Eventuellt bör även företag kunna anmäla en redaktion för publicitetsskada (gäller enbart personer i dag; företag kan bara få hjälp med genmälen inom systemet).

Pressens opinionsnämnd bör vara mer aktiv och kunna göra principuttalanden på eget initiativ. Agneta Dreber anser även att opinionsnämndens verksamhetsfält bör breddas, från att som i dag enbart gälla tidningar och tidningsföretagens nätpubliceringar, till att även gälla radio och tv.

Den avslutande frågan i panelsamtalet gällde framtiden; hur ser självregleringen ut på fem års sikt?

”Jag tycker det är viktigt med självreglering och jag tror inte på ökad lagstiftning. Jag tror på en utvidgning till etermedierna och på vikten av att denna MO/MON tar egna initiativ. Som före detta politiker vet jag hur svårt det kan vara med en dialog med den så kallade allmänheten, den vanliga människan försvinner och kvar finns främst pundhuvuden”, svarade Agneta Dreber.

En utvidgning från pressens PO/PON till hela mediefältets MO/MON – Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd – utreds just nu av de medieorganisationer som är systemets huvudmän. Onsdag 7 april kl 15-17 anordnar Sim(o) ihop med Sveriges Tidskrifter ett seminarium om norska erfarenheter av ett sådant breddat system.

Agneta Dreber, Lars Engqvist (SVTs ordförande) och Lars Leijonborg (föreslagen som URs ordförande) är givetvis varmt välkomna. Anmälan görs till info@mediestudier.se

Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gläds under helgen i sin blogg åt att Sveriges Tidskrifter har förståelse för TU:s grundläggande resonemang om finansieringen av PO-funktionen. (Tidigare inlägg här, här och här.)

Samtidigt har Sveriges Tidskrifter skickat in en replik till DN Debatt (och fått den publicerad måndag 14/12, dock inte på nätet) som kritiserar Anna Serner för att i förra veckan ha kommit med felaktiga påståenden om Sveriges Tidskrifters bristande betalningsvilja.

Kul att debattaktiviteten är så hög när Pressens samarbetsnämnd äntligen låst upp dörren till sitt stängda sammanträdesrum och tagit bladen från munnarna. Jag hoppas att denna öppna inställning fortsätter i en debatt om hur PO/PON kan utvecklas till MO/MON.

Tillägg: Tisdag 15/12 kommer så ytterligare en replik i ärendet (helt unikt med nutida DN Debatt-mått mätt!), denna gång från Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén. Även hon kritiserar Tidningsutgivarnas Anna Serner för att ha felaktigt ha kommit med förklenande omdömen om Journalistförbundets bristande värdering av etiken.

Repliken är inte utlagd på DN:s hemsida. Men Agneta Lindblom Hulthén har publicerat den på sin blogg i oavkortat skick.

I samma blogginlägg berättar SJF-ordföranden om turerna kring samarbetsnämndens senaste möte. Det skulle vara ett knytkalas med julkänsla och Agneta LH tog med sig ett kilo löjrom (eftersom mediedirektörer på ett annat möte ätit upp hennes hembakta struvor).

Pressens samarbetsnämnd kalasade på löjrom (kaffeskedar direkt ur burken enligt Agneta L H) och andra medhavda godsaker och diskuterade PO-funktionens finansiering. Efteråt ville en journalist, som häckat utanför möteslokalen, veta om Journalistförbundet liksom Sveriges Tidskrifter var berett att betala mera för PO. Agneta L H avböjde att svara med hänvisning till att förhandlingarna fortsätter. Journalisten gav sig inte.

- Fina familjer pratar inte om pengar, drog Agneta Lindblom Hulthén till med.

- Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.

Journalistordföranden skriver på sin blogg att hon älskar den repliken. ”Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.”

PO-debatten fortsätter (uppdaterad)

Debatten om hur den reglerade pressetiken (PO/PON) ska finansieras fortsätter i det offentliga rummet. I dag är det Tidningsutgivarnas vd Anna Serner som svarar på Ulrika Knutsons inlägg i förrgår på DN Debatt. Men udden är mest riktad mot Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet som överväger att stå för en större del av kostnaden än tidigare.

Anna Serner tar upp några nya inslag i sin argumentering: ”Enligt SOM-undersökningarna är förtroendet för journalisterna nästan bara hälften så högt som för tidningarna de skriver för. Det borde var skäl nog. Dessutom riskerar allmänhetens förtroende för PO att påverkas negativt av att TU nästan totalt dominerar finansieringen.”

Roligt att resultat från medieforskningen används i debatten. Här finns mer att hämta för alla parter.

Tillägg: På eftermiddagen publicerade Medievärlden en intervju med Yrsa Stenius, Alllmänhetens pressombudsman. Av den framgår att hon under sitt första år som PO lade hälften av arbetstiden på utåtriktade engagemang som besök hos redaktioner, publicistklubbar, journalistklubbar,  journalistutbildningar, bibliotek och kulturföreningar. Till följd av sjukskrivning på PO-kansliet och ökad arbetsbörda för PO utgör den utåtriktade andelen i dag bara 20 procent. Yrsa Stenius anger att en ideal fördelning för hennes del vore 60 procents kansliarbete och 40 procents föredrag/debatter.

Eftersom PO:s lön uppgår till 900 000 kronor per år blir kostnaden för tänkbara 40 procent alltså 360 000 kronor. Om denna kostnad fördelas lika mellan Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet blir summan 120 000 kronor per organisation. Om hela PO-lönen fördelas blir summan 300 000 kronor per organisation. Den senaste veckans debatt har således inte handlat om några astronomiska summor.

Tidningen Journalisten har under dagen publicerat en reaktion från Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld. Hon gillar inte undertexten i Tidningsutgivarnas inlägg och försäkrar att Sveriges Tidskrifter inte är snåla.

Principerna och Allmänhetens pressombudsman

Under hösten har systemet med Allmänhetens pressombudsman fyllt 40 år. Och under dessa 40 år har Tidningsutgivarna, som i slutet av 1960-talet drev på för att inrätta PO, betalat mer än 90 procent av kostnaderna.

Efter att arbetsgivardelen har skilts från TU, och efter att många sköna miljoner i konfliktfonderna återbetalats till medlemsföretagen, hävdar nu nya och magrare TU att det är en principfråga att PO-finansieringens fördelning måste förändras.  Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet ska betala mera om de vill ha inflytande över systemet.

Betyder detta att TU tidigare agerat principlöst? Eller är det nya talet om principer egentligen ett uttryck för samma ekonomiska åtstramning som lett till att TU lagt ner Medievärlden som papperstidning och halverat anslagen till Dagspresskollegiet?

Om detta kunde vi höra i Publicerat i helgen. I Dagens Nyheter i dag skriver Publicistklubbens och Pressens samarbetsnämnds ordförande Ulrika Knutson (Pressens samarbetsnämnd är huvudman för PO/PON). Och Tidningsutgivarnas vd Anna Serner svarar på sin blogg.

Förpostfäktningar inför den realekonomiska förhandling som stundar? Javisst. Förmodligen kommer parterna att nå en kompromiss som går ut på att kostnaderna för PO:s utåtriktade arbete fördelas på flera händer.

Det som är positivt i den utveckling vi nu bevittnar är just att den förts från de slutna rummen och ut i offentligheten. Fortsätt så, låt en större del av den medieetiska självregleringen stötas och blötas inför öppen ridå i dialog med det som tidigare kallades publiken.

Janne Josefsson ‘medietränarnas brunnsgubbe’

Spridda repliker med medieanknytning från Bokmässans seminarier och monteraktiviteter:

Björn Häger myntade en ny liknelse i en debatt med pr-konsulten Paul Ronge om dennes färska bok ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”. För att hindra små barn att närma sig den farliga brunnen uppfinner föräldrar en extra skrämmande dimension; de säger att det bor en läskig brunnsgubbe i brunnen. På samma sätt menar Björn Häger att medietränarna skrämmer makthavarna med Janne Josefsson, han blir deras brunnsgubbe.

Paul Ronge replikerade att hans kunder upplever hotet från Uppdrag granskning och Janne Josefsson som reellt. TV-jägarna är ute efter byten att nedlägga, de vill ha svett på överläppen och ångest i blicken. Fast Ronge erkände samtidigt att Sverige – och inte minst han själv – vore fattigare utan Janne Josefsson.

***

Janne Josefsson själv deltog i ett samtal om hot mot förtroendevalda. Har han inte själv ett delansvar för ett råare klimat genom sin aggressiva attityd var en frågeställning.

Genom ett temperamentsfullt inlägg vände han helt frågan till att handla om politikernas ansvar för ett samhälle med segregation, ungdomsarbetslöshet och social vanskötsel (fallet Louise i Vetlanda).

Förre justitieministern Thomas Bodström bedyrade att ingen politiker har något emot seriösa granskningar, tvärtom de välkomnas. Det är upphetsade övertoner och rena lögner i medierna han vänder sig mot.

Janne Josefsson svarade att retorik är en sak, praktik en annan. Ett exempel är konsekvenserna i Södertälje för den anställde som avslöjade sjukhuspersonalens rasistiska yttranden.

***

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén berättade i en öppen monterintervju att förbundet ändrat sin inställning till att låta PO/PON bedöma även journalisters arbetsmetoder (alltså inte enbart som nu det som publicerats). Journalistförbundet kan likväl behålla sin yrkesetiska nämnd för att hantera medlemsärenden. Detta kan underlätta en omvandling av PO/PON till en Mediernas ombudsman / Mediernas opinionsnämnd med vidare arbetsområde.

2490 fällningar under 40 år med PO/PON

Tidningen Journalisten har i sitt senaste nummer en ovanlig och intressant genomgång av den verksamhet som bedrivs av Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd. Tyvärr finns inte hela undersökningen utlagd på nätet, endast en kort sammanfattning.

På sex sidor i pappersutgåvan redovisar frilansjournalisterna Mikael Bergling och Fredrik Nejman uppgifter om vad som hänt med de ungefär 13 000 pressetiska anmälningar som gjorts under de senaste 40 åren. På hösten 1969 tillträdde den förste pressombudsmannen och opinionsnämnden fick en ny sammansättning.

2490 publiceringar har fällts mellan november 1969 och 31 december 2008. Det motsvarar knappt 20 procent av anmälningarna. Aftonbladet toppar listan, 251 fällningar, med Expressen på andra plats, 181 fällningar. Dagens Nyheter har flest fällningar bland morgontidningarna, 64 stycken, medan Svenska Dagbladet enbart har 16 fällningar.

Ser man till tidningskategorier så är ordningen (för de fem mest fällda tidningarna i varje kategori) kvällspress, storstadsmorgonpress, veckopress/magasin och landsortsmorgonpress. I siffror: 

635 fällningar för Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, GT och Idag.

234 fällningar för DN, Arbetet, GP, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

201  fällningar för Lektyr, Fib/Aktuellt, Svensk Damtidning, Se och Hänt Extra.

145 fällningar för Norrländska Socialdemokraten, Västerbottens Folkblad, Blekinge Läns Tidningar, Norrbottens-Kuriren och Norrköpings Tidningar.

Aftonbladet har flest fällningar under varje decennium, men trenden är fallande: 97 under 1970-talet, 66 under 1980-talet, 59 under 1990-talet och 37 hittills under 2000-talet. Chefredaktören Jan Helin säger i en intervju i samma nummer av Journalisten att han inte vet varför Aftonbladet är Sveriges mest fällda tidning. Men att det troligen beror på att ”en kvällstidning ska testa gränser och tala med stora bokstäver”.

Jan Helin säger också att han tycker att systemet med  PO/PON är mycket bra och att han ”tar mycket allvarligt på fällningar i PO och ägnar mycket tid åt att förstå och dra konsekvenser av dem”.

Det vore intressant med en fördjupad granskning av Aftonbladets fällningar. Hur många beror på slarv och hur många är medvetet gjorda? Och av de sistnämnda – hur många motiveras av publicistiska och/eller kommersiella överväganden? Bergling & Nejman har ju hela materialet, sätt igång!