Samlad medieetik i Norden – utom i Sverige (uppdaterad)

En arbetsgrupp inom Pressens samarbetsnämnd (ordföranden i Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter respektive Tidningsutgivarna) har gjort en tiosidig rapport med slutsatsen att dagens system med självreglering inom pressen och pressens sajter bör utvidgas till att även kunna hantera klagomål mot radio, tv och sociala medier (med utgivningsbevis/ansvariga utgivare).

Rapporten ska diskuteras vid ett seminarium med ett 50-tal deltagare denna vecka. En av inledarna är Sveriges Radios vd Mats Svegfors, som tidigare uttryckt förvåning och kritik av förslaget till en samlad medienämnd.

- Det kanske är önskvärt, men inte möjligt, med dagens ordning. Public service-företagen har krav på sig att vara opartiska och sakliga, vilket pressen varken har eller ska ha. Det är rimligt att ha sådana krav på public service, uttalade han till Journalisten i december.

Sim(o) gav för ett knappt år sedan ut skriften Den Norska Modellen med syftet att få in ett perspektiv utifrån på det svenska uppdelade systemet med Pressens opinionsnämnd för pressen och statliga myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv för etermedierna.

De norska erfarenheterna av att samla medieetiken i en enda nämnd diskuterades på flera seminarier och väckte stort intresse, bland annat inom Pressens samarbetsnämnd. Kanske bidrog boken rentav till den process som lett fram till nämndens rapport ”Ett utvidgat medieetiskt system”?

Men hur fungerar de medieetiska systemen i de två andra grannländerna, Danmark och Finland? Deras modeller har hittills inte lyfts fram i den svenska debatten. Här kommer några uppgifter och länkar som kan vara av intresse.

Danmark

I Danmark hanteras klagomål mot press, radio och tv i en samlad statlig nämnd, Pressenævnet, som inrättades 1991 efter att utgivare och journalister inte kunnat enas om reglerna för en frivillig nämnd. Medieansvarsloven reglerar att medierna ska följa ”god presseskik” (god sed för pressen/medierna). Som underlag för lagen bifogade folketinget de danska utgivarnas etiska regler plus två paragrafer som danska journalistförbundet stridit för.

Som motvikt mot att medieetiken är lagstadgad innehåller reglerna en inledning som betonar mediernas oberoende. Det är ett brott mot god sed att låta utomstående styra innehållet; med:

”… eftergivenhed over for udenforståendes krav om indflydelse på massemediernes indhold, hvis eftergivenheden kan medføre tvivl om massemediernes frie og uafhængige stilling”.

Den grundläggande paragrafen i ”Vejledende regler for god presseskik” är den första:

Det er massemediernes opgave at bringe korrekt og hurtig information. Så langt det er muligt, bør det kontrolleres, om de oplysninger, der gives, er korrekte.

Enligt Jacob Mollerup, som är Lyssnarnas och tittarnas redaktör på public service-bolaget Danmarks Radio (sänder tv och radio), undviker Pressenævnet att i olika klagosaker slå fast exakt vad som är korrekt information; det skulle kunna uppfattas som prejudicerande och inskränkande för mediefriheten. I stället undersöker Pressenævnet om relevanta parter i ett ärende har fått komma till tals, helst i samma inslag/artikel, och om ansträngningar gjorts för att kontrollera kontroversiella uppgifter före publicering.

God presseskik innehåller inga stadganden om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det finns alltså ingen risk att sådan krav (från public service-medierna) skulle föras över till bedömningen av pressen.

Radio- och tv-loven innehåller i paragraf 10 regler om saklighet och opartiskhet för DR:

”… Der skal i udbuddet tilstræbes kvalitet, alsidighed og mangfoldighed. Ved programlægningen skal der lægges afgørende vægt på hensynet til informations- og ytringsfriheden. Ved informationsformidlingen skal der lægges vægt på saglighed og upartiskhed. Programvirksomheden skal sikre befolkningen adgang til væsentlig samfundsinformation og debat….”

Men efterlevnaden av paragrafen sköts internt inom Danmarks Radio, det finns inget statligt externt organ som granskar programinnehållet. Lyssnare och tittare kan klaga till programmets ansvarige utgivare och om man inte är nöjd med behandlingen där kan den klagande gå vidare till Lyssnarnas och tittarnas redaktör. Denne har inga sanktionsmedel till förfogande, men är aktiv i den medieetiska debatten. Redaktörens ställning regleras i radio- och tv-lagen.

Finland

I Finland bedöms innehållet i press, radio och tv sedan 1968 av Opinionsnämnden för massmedier, som är en frivillig (icke lagstadgad) inrättning. Pressen och etermedierna, däribland public service-bolaget Yle (sänder tv och radio), är medlemmar.

Den grundläggande paragrafen i de finska etiska reglerna, Journalistreglerna, är paragraf 8:

”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Någon paragraf om att informationen ska vara saklig och opartisk finns inte som underlag för nämndens arbete.

Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen svarar i mejl på min fråga om förhållandet mellan Yle och det frivilliga systemet:

- Yle wants to be part of this system. There is a consensus in Finland, that the ethical rules must be the same for all media – the printed press, radio and television.

- The advantages for Yle to be part of the self-regulative system are obvious: they have the same rules as other media and they can claim to be as responsible as others. What is the alternative to the JSN code book? Tighter rules set by politicians who do not understand the essence of journalism. The advantage to politicians is that there are ethical codes that are accepted by the fourth estate. Rules set by politicians would be challenged and tested all the time.

Lagen om Rundradio AB som reglerar Yles verksamhet innehåller inga regler om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det som övergripande stadgas är att verksamheten ska:

”…stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka, genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussioner samt en möjlighet till växelverkan…”

Däremot har Yle interna regler, antagna av bolagets Förvaltningsråd, som  bland annat säger att Yle ska

”…se till att utbudet i likartade program som helhet blir objektivt inom en skälig tidsrymd. Också i de enskilda programmen skall man sträva efter objektivitet. (…)

Nyhetsverksamheten måste grunda sig på korrekta uppgifter och det är därför särskilt viktigt att man kontrollerar riktigheten i alla fakta och bedömer källornas tillförlitlighet. I nyhetsverksamheten skall man beakta alla relevanta fakta och synvinklar i respektive fråga. Opartiskhet utgör utgångspunkten för allt nyhetsarbete. Man måste ange källor och motiveringar till åsikter man för fram.”

Dessutom:

Rundradions verksamhet skall vara oberoende av utomstående påverkan. I journalistiskt hänseende tar Rundradion inte parti, utan programmen skall mångsidigt belysa olika synsätt och främja samhällsdebatten. (…) Rundradions program skall grunda sig på en sanningsenlig, relevant och mångsidig informationsförmedling. Fakta skall granskas noggrannt, även när de tidigare har publicerats.

Dock har Yle inget särskilt organ som behandlar eventuella klagomål mot objektivitet och opartiskhet. Vill någon lyssnare eller tittare klaga över innehållet mot denna bakgrund får klagomålet riktas till programmets ansvarige utgivare. Förvaltningsrådet utövar inte tillsyn över innehållet i enskilda program.

Norge

Som vi tidigare har rapporterat om, bland annat beträffande boken Den Norska Modellen, så lämnade norska stortinget 1998 över bedömningen av medieetiken i public service-bolaget NRK till den frivilliga samlade medienämnden PFU. Även NRK har ett eget regelverk, NRK-plakaten. Den stadgar bland annat:

NRK skal være redaksjonelt uavhengig. NRK skal verne om sin integritet og troverdighet for å kunne opptre fritt og uavhengig i forhold til personer eller grupper som av politiske, ideologiske, økonomiske eller andre grunner vil øve innflytelse på det redaksjonelle innholdet. Virksomheten skal preges av høy etisk standard og over tid være balansert. Saklighet, analytisk tilnærming og nøytralitet skal etterstrebes, jf. bl.a. prinsippene i Redaktørplakaten, Vær Varsom-plakaten og Tekstreklameplakaten.

Något organ som särskilt behandlar klagomål över programinnehåll i förhållande till NRK-plakaten finns inte. I Vær Varsom-plakaten (mediernas etiska regler) står att medierna ska lägga ”…vekt på saklighet og omtanke i innhold og presentasjon”.

Sammanfattningsvis

Norge, Danmark och Finland har medieetiska system som skiljer sig en del åt vad gäller bakgrund och uppbyggnad. Men det som förenar dem är att de alla behandlar hela medieområdet och att eventuella krav på objektivitet, opartiskhet och saklighet inte har spridit sig från public service-sektorn över till pressen.

Kraven i de nordiska länderna gentemot public service-företagen, som länge hade monopol i etern, var exempel på politiska sätt att försöka styra informationsspridningen och informationseffekterna i samhället. Kanske inte alltid för att främja det egna partiets åsikter, men i varje fall förhindra att andra intressen fick otillbörligt stort utrymme och inflytande. Radions historia i Sverige är fylld av exempel på diskussioner i riksdagen med kritik angående brist på gudstjänster eller överflöd av gudstjänster, angående vänster- eller högervridning i etern, angående för mycket landsbygdsmaterial eller stadsdominans. Regler om saklighet och opartiskhet för Radionämnd och senare  Granskningsnämnd har varit medel för att hantera dessa konflikter.

Den norske medieforskaren Odd Raaum, som studerat den nordiska självregleringen i ett internationellt perspektiv, konstaterar att Sverige skiljer ut sig:

Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart till syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet en statlig kringkastingsregime som er uventet stramt (Dressur i pressen. Oslo: Universitetsforlaget 2003, sidan 21).

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Sommarläsning 3: ”Journalism Ethics. A Philosophical Approach” av Christopher Meyers (red)

Boken innehåller bidrag av 25 amerikanska forskare i journalistik, kommunikation, etik och filosofi. Några har för inte alltför länge sedan varit journalister som Jacqui Banaszynski, Jane Singer, Edward Wasserman och Patrick Lee Plaisance. Andra är veteranforskare som Clifford G. Christians, Jay Black och Deni Elliott.

Redaktör för boken är Christopher Meyers, en filosofiprofessor som skrivit mycket om etik inom olika yrkesgrupper, bland annat hälsovården. Han har skrivit introduktioner till bokens olika avdelningar med inriktning på konfliktytor, problem och samband. Boken är utgiven 2010 på Oxford University Press.

Boken inleds med en teoretisk del som innehåller en modell för etiskt beslutsfattande, en historisk genomgång av pressens frihet och ansvar, ett försök att formulera en global medieetik och en diskussion om vad journalistik är – särskilt när gränserna blir mer flytande på nätet.

Bokens andra del inriktas på mer på den journalistiska praktiken och har rubrikerna ”The business of journalism”, ”Privacy”, Approaching the news: reporters and consumers”, ”Getting the story” och ”Image ethics”.

Trots att boken är på 370 sidor, och försöker fånga många olika aspekter av medieetiken i en föränderlig medievärld, så blir förstås en del ganska snabbt och översiktligt behandlat. Men just översikten, författarnas breda erfarenheter och redaktörens försök att knyta ihop delarna gör den stimulerande att läsa. När förutsättningarna för medieetiken förändras i det nya medielandskapet är det både utmanande och välgörande att stanna upp och fundera över grundläggande värden.

TAO – vägen för frivillig medieetik på nätet?

Hur kan en önskan bland bloggare och medieföretag att följa etiska spelregler och att uppträda renhårigt uppmuntras? Hur kan en sådan ambition förstärkas genom att den är tydlig för besökare på sådana sajter?

Ett sätt som diskuterats är en frivillig märkning, en slags vdn-deklaration. Tanken dryftades bland annat på Pressens samarbetsnämnds seminarium om pressetiken i framtiden för några veckor sedan.

Ett färskt exempel är TAO, som lanserats av den amerikanska delstaten Washingtons News Council (en regional  opinionsnämnd för medier) och som nu börjas spridas över världen. I dagarna presenteras exempelvis initiativet för ONO (Organization of News Ombudsmen), som har sin årliga konferens denna vecka i Oxford, UK.

TAO (den andliga vägen enligt taoismen) står i detta sammanhang för Transparency, Accountability och Openness. Symbol plus text har registrerats som varumärke. På svenska skulle symbolen kunna vara ett granskande ÖGA – Öppenhet, Genomskinlighet och Ansvarighet.

Såhär förklaras begreppen på TAO-sajten:

”The TAO of Journalism Pledge

BY DISPLAYING THIS SEAL, WE HEREBY AGREE TO BE:

TRANSPARENT

We will fully disclose who we are, our journalistic mission and our guiding principles. We will post information on our background and expertise, including education and experience. We will list advertisers, donors, grants, and any other payments that support our work. If affiliated with a political party or special-interest group, we will disclose that. If lobbying for any particular legislation or regulation, we will disclose that. If we are being paid to promote a product or cause, we will disclose that. If other factors could be seen as potential conflicts of interest, we will disclose them.

ACCOUNTABLE

If we get any facts wrong, we will admit that promptly and publicly. We will post/publish/print/podcast/broadcast a correction or at least a clarification. We will fully explain what happened to cause the error or mistake. We will do a follow-up story if that is appropriate, putting the original material in better context. We will apologize and promise to be more careful next time. We will show a little humility.

OPEN

If there are credible challenges to our point of view or simply differences of opinion, we will be open to contrary positions. We will give the other side(s) opportunity and space to express their views and engage in open public dialogue through comments or other means. If we are primarily engaged in opinion and commentary, rather than news reporting, we will make that clear – while inviting others to express their opinions through comment and feedback means.

We do not necessarily agree to abide by any particular code of journalism ethics or professional standards, although we may choose to do so. If we do, we will declare that publicly. If we don’t, we will declare that as well. We understand that this will not be enforced by any outside organized group. It will be overseen by everyone on the Internet who wants to see high standards of transparency, accountability and openness in journalism – through whatever media platform.

We understand that if someone using the “TAO Seal” starts violating its basic principles, they will be admonished, criticized, reprimanded and embarrassed in public through the awesome power of the Internet. Call it “crowdsourcing” ethics and accuracy. In summary, we believe that Transparency, Accountability and Openness are keys to our personal credibility and public trust.”

Medieetik: Vad innebär ”mörkhyad” i ett signalement?

Under en rundresa till olika lokaltidningar i medieetikens tecken i veckan fick jag på en redaktion frågan om ett signalement. En våldtäkt hade anmälts till polisen under helgen, förövaren uppgavs vara mörkhyad, tidningen publicerade uppgiften. Kommentarsfältet på webben svämmade över av rasistiska och hatiska inlägg.

Vad tyckte jag om publiceringen? Tidningen skriver ju inte ”ljushyad” eller ”vit” om misstänkta brottslingar i andra fall, argumenterade frågeställaren.

Jag önskar att jag hade känt till  Nerikes Allehandas artikelserie när jag svarade. Nerikes Allehanda har nämligen i veckan tagit ett förnämligt initiativ och bjudit in läsarna till en diskussion om denna problematik. Man gjorde bland annat det så kallade Ulf-experimentet.

Tidningens chefredaktör Ulf Johansson gick oanmäld in i en undervisningssal på universitetet, stod vid dörren någon minut medan hans följeslagare pratade med studenterna och gick sedan ut igen. Därefter ombads studenterna beskriva den okände mannen. Beskrivningarna gick isär på flera punkter, bland annat uppskattad ålder.

Nerikes Allehandas reportrar Tina Enström och Elisabeth Pettersson talade med poliser, minnesforskare, medieforskare, Arash Mokhtari från Quick Response och andra om hur (o)säkra signalement är och hur de kan (miss)brukas. Ulf Johansson berättade om sina utgångspunkter och överväganden som ansvarig utgivare. Chefredaktören genomförde också en flera timmar lång chatt med läsarna.

Vad jag själv svarade på frågan jag fick? Med en motfråga: Var publiceringen gjord i farten, utan eftertanke? Eller var den frukten av att genomtänkta argument för och emot fick gnuggas mot varann?

Underlag för en sådan diskussion finns nu på na.se. Jag hoppas alla nyhetsredaktioner tar tillfället i akt att resonera om ansvar och effekter internt – och med sina läsare, lyssnare, tittare eller användare.

Spermieproduktion på villovägar

Kan spermier tänka och planera, känna smärta och lycka? Eller snarare: är det OK att låtsas som om de kan det i namn av spännande vetenskapskommunikation? Därför att vi ”för första gången” får följa med på spermiernas ”fantastiska resa”,  ”one of nature’s most spectacular stories” ? Med Hajen-musik och andra bombastiska effekter och med medverkan av otaliga statister.

Nej och åter nej. Men hur kan då Kunskapskanalen visa ”Spermiernas Kamp”, en föregivet ”dokumentär” TV-produktion från brittiska Channel 4 ( i samarbete med Wellcome Trust)? Hallå, Erik Fichtelius, vd för UR!

Tittarkommentarerna på programmets nätsida är entusiastiska. Filmsajter, däribland en svensk, rekommenderar den 50 minuter långa filmen. Själv tycker jag att satsningen mest förtjänar att ihågkommas som ett avskräckande exempel på vetenskapskommunikation som populariserat sig ner i avgrunden.

Här framstår de intervjuade fortplantningsexperterna som kreationister i sitt implicita stöd för en intelligent design bakom spermier som kämpar, fruktar, gläds och sörjer.  I programmet, som handlar om fortplantning och befruktning, får levande män och kvinnor föreställa några av de 250 miljoner spermierna i ett ejakulat, som springande, klättrande, kravlande, simmande trotsar olika hinder och slutligen simmar uppför äggledaren för att befrukta ägget.

Vi får bevittna deras dödskamp på vägen, och den religiöst färgade lyckan (bländande ljussken, sakral hissmusik) hos det fåtal som når fram.  Channel 4 kompletterar på sin sajt med ett spel, där man själv får agera spermie (i och för sig kul), imponerande vetenskapliga bakgrundsartiklar, ytterligare program om ofruktsamhet m m. Ingen tvekan om att det är en stor och påkostad satsning, synd på så rara ärter.

Ämnet ofruktsamhet är angeläget, och fortplantningens fysiologi förstås fascinerande. Det är ju i själva verket så självklart spännande att klåfingriga vetenskapsjournalister och forskare borde hålla sina vildaste fantasier i schack och betacka sig för att offra sin integritet på populismens altare.

Kvällssamtal med PO Yrsa Stenius torsdag 4 februari

Nu kan vi meddela ett nytt datum för det uppskjutna samtalet med Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius.

Diskussionen om aktuella medieetiska frågor kommer att äga rum torsdagen 4 februari kl 18-19.30 i Sim(os) lokal i Gamla stan i Stockholm.

Adressen är Norra Bennickebrinken 2. Sim(o)  ligger snett emot restaurang Gyldene Freden, uppför backen mot biblioteket. Skicka ett mejl till info@mediestudier.se och anmäl dig.

Välkommen!

Arabvärlden och islam- lästips

Okunskap är en av förklaringarna till den stereotypa bilden av araben eller muslimen i svenska massmedier. Det finns bra böcker för den som vill veta mer och för att kunna ge en mer nyanserad och sanningsenlig bild – och avliva en och annan förutfattad mening. Det är till exempel fel att blanda ihop begreppen araber, muslimer och Mellanöstern. Endast en femtedel av världens muslimer är araber. Alla araber är inte heller muslimer, det finns också kristna, judiska och drusiska araber.

Understanding the contemporary Middle East, redigerad av Deborah J Gerner är ett lättläst och uttömmande verk om Mellanöstern, finns nu i en tredje utgåva, boken används i kursen Mellanösternkunskap 20 poäng vid Lunds universitet.

The Arab World av Allan M Findlay ställer frågan om ekonomisk utveckling i Mellanöstern är möjlig utan sociala och politiska förändringar. Mycket intressant eftersom det finns en stark demokratisk rörelse som västerlandet konsekvent motarbetat genom att backa upp diktatorer i området.

Det stora kriget för mänskligheten. Kampen om Mellanöstern av journalisten Robert Fisk borde varje journalist läsa. 1176 sidor, åskådligt och gripande.

En intressant vardagsbild ger Geraldine Brooks i reseberättelsen Allahs döttrar, De muslimska kvinnornas dolda värld, på originalspråket Nine parts of desire. The hidden world of Islamic women där hon iklädd slöja dricker te med ayatollans änka i Iran, besöker radikala feminister, eritreanska gerillasoldater och upptäcker att muslimska kvinnor gärna rakar skötet precis som systrarna i väst.

Pressens opinionsnämnd pekar ut riktningen

Medievärlden berättar att Pressens opinionsnämnd, PON,  under våren skickat en begäran till sin huvudman Pressens samarbetsnämnd om en utredning av vilket område som PON ska granska.  Pressens samarbetsnämnd består av företrädare för Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna.

En aktuell fråga gäller artikelkommentarer från allmänheten på redaktionernas hemsidor. De ligger oftast utanför utgivarens juridiska ansvar, men ligger de också utanför utgivarens medieetiska ansvar frågar sig PON.

”Det finns ett behov av att hålla ihop den självsanerande etiska prövningen av papperstidningar och webtidningar för TV, dator, mobil och läsplatta. Pressens Samarbetsnämnd bör utreda detta. (…) En del av inriktningen bör vara att söka finna en sammanhållen ordning för den etiska själv­sanerande prövningen för alla dessa medieformer” , skriver PON bland annat.

Nu ges alltså ett tillfälle  för att ta ett större grepp om självsaneringen. Ta med de journalistiska arbetsmetoderna i bedömningen (alltså inte enbart det som publicerats) och ta med radio- och tv-kanalernas verksamhet. Låt utredarna göra en studieresa till Norge där självsaneringen fungerar mycket mer samlat och överskådligt än i Sverige.

Från löner till etik?

Idag bildades den nya organisationen Medieföretagen. En styrelse har utsetts med ledamöter som nominerats från Tidningsutgivarna, Medie- och Informationsarbetsgivarna (Mia) och SRAO (public service-företagens arbetsgivarorganisation).

Ordförande blir Mias ordförande Lennart Wiklund från Bonniers och vice ordförande Stampens personaldirektör Magdalena Kock. Eva Hamilton, SVT, och Mats Svegfors, SR, är invalda i styrelsen ihop med 16 andra.

Det går uppenbarligen att komma överens över medie- och organisationsgränser vad gäller arbetsgivarfrågor. Då vore det väl på tiden att försöka enas med Pressens samarbetsnämnd om en gemensam modell för den frivilliga medieetiken i press, radio, tv och webb också. Lycka till!