Kommentar till kvällens Sim(o)-möte: Kommunikatörer är nog inte riktigt så usla. Men ska Dramaten betala konsulter för att stoppa politikers förslag?

Kom just hem från ett möte med Sim(o):s Råd, där jag ingår. Vi höll till på Sveriges Radio. Cilla Benkö hälsade oss välkomna, Mats Svegfors berättade utifrån ett kapitel han skrivit i en ny skrift från Sim(o), ”Vad har vi lärt oss”. Mötet var trevligt och Sim(o) har all anledning att tacka SR för värdskapet.

Sim(o):s verksamhet bygger på engagemang från både journalister och representanter från företag och organisationer. De senare representeras oftast av kommunikationscheferna. Men diskussionerna i kväll – sedan mötet öppnats för andra än Sim(o):s Råd – var som om vi kommunikatörer inte var närvarande. Vi utsågs i diskussionen till personer som ”hade till uppgift att manipulera oss journalister”, med än större avsmak beskrevs hur offentliga myndigheter numera avlönar kommunikatörer vilka illasinnat knäsätter ”mediepolicies och jobbar för att bygga upp myndighetens varumärke”. Nå, att den bilden konstigt nog inte nyanserades av oss närvarande kommunikatörer, är vårt eget ansvar. Men jag tar gärna chansen att göra det här, liksom att tacka Svegfors för kvällen med ett exempel på just det han oroas av – i form av något som en större kommunikationsbyrå för knappt två veckor sedan höll fram som ett arbete den var extra stolt över.

Men först min kommentar till min och mina kollegers roll som manipulatorer: Det finns säkert en och annan kommunikationsplan som bygger på en strävan att manipulera, i meningen vilseföra eller flytta fokus från det viktiga till någon bisak. Kanske finns de till och med inom det offentliga. Men i stort är min erfarenhet att såväl näringslivets som det offentligas mål med sina kommunikationsstrategier är att förmå organisationen att visa öppenhet gentemot granskning, om än med gränser för sekretess av olika typer och grader. Genomgående brukar kommunikationsplanerna söka lyfta fram sådant som ligger i verksamhetens centrum, ämnen som är relevanta för dem själva och deras intressenter. Till skillnad, alltså, från de förhållanden som för en stressad journalist med rubrikambitioner finner mer lättköpt. Kommunikationsstrategierna är därför delvis en produkt av en uttalad resursbrist på redaktionerna, som skapar en känsla i samhället att massmedierna inte kan förväntas klara sitt jobb. Därför försöker vi underlätta detta jobb genom i språk och omfattning anpassade textsnuttar, bilder, filmer, ljud – ja allt sådant som redaktioner med knappa resurser gärna tackar ja till. Och oftast tror jag att detta inte utnyttjas för dunkla syften, även om det förstås finns exempel på motsatsen och utvecklingen på sikt kan gå åt pipan helt och hållet. Lösningen kan knappast återfinnas någon annanstans än i återskapandet av mer kapabla massmedier. Goda kommunikatörer föredrar lyckligtvis intresserade, pålästa och ifrågasättande journalister, så det skulle knappast leda till någon maktkamp om något herrens under skulle ge medierna fler expertreportrar och andra journalister, med tid för fördjupning och granskning.

-Okok, fan tro’t, hör jag er muttra. -Men hur var det då med exemplet från den där kommunikationsbyrån? Jo, för knappt två veckor sedan höll en större byrå öppet hus. Det var en dag då exempel från deras verksamhet skulle presenteras, och leda till goda diskussioner. Jag deltog på två av de många seminarierna man kunde springa mellan. Det hela var offentligt, och företagets kunderna hade godkänt rollen som exempel som företaget kunde lyfta fram. Ett av seminarierna handlade om kriskommunikation. Till största delen behandlades Carema och på vad sätt konsulterna hanterat slaget om dess verksamhet och anseende. Det var intressant och delvis tänkvärt. Sedan nämndes också några andra fall, ett av dem reagerade jag över redan där på seminariet – men när jag i kväll hörde Mats Svegfors, återkom det till minnet och jag vill bistå honom med vad som sades, eftersom jag misstänker att det stärker hans tes:

Det hela hade utspelat sig för flera år sedan, då Stockholm kulturborgarråd Medeleine Sjöstedt i Dagens Nyheter föreslagit att Dramaten och Operan skulle slås ihop (jag refererar här och i följande konsultens beskrivning av det skedda). Dramaten var redan kund hos konsulten, men nu blev det omedelbar krishantering. Konsulten hade redan tidigt på morgonen åkt till Dramaten och tillsammans med ledningen sett till att kulturborgarrådets förslag hade fått maximalt ofördelaktig publicitet, därav konsultens stolta konstaterande att han bidragit till att förslaget stoppats.

Nå, där har vi väl ett exempel som jag föreställer mig får en och annan att haja till – hur kulturbudgeten nyttjats för att med kriskonsulter  lägga krokben för den offentliga huvudmannens förslag? Den som tycker att detta är en tveksam vandel, tycker jag i alla fall ska uppskatta öppenheten i att insatsen lyfts fram offentligt såsom ett signum för god kriskommunikation!

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 -

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Var medierna bättre förr?

I går kväll ordnade Sim(o) ett panelsamtal om förhållandet mellan politik, pr och journalistik utifrån en essä av Niklas Ekdal i Sim(o)s senaste skrift Sprickorna i muren. Seminariet ägde rum hos Saco, som var en av Sim(o)s stiftare för tolv år sedan.

Niklas Ekdal var tyvärr förhindrad att själv delta i samtalet (en intervju med honom finns hos Medievärlden) men PM Nilsson (Newsmill) redogjorde för innehållet och debatterade med Cecilia Stegö Chilò (Springtime), Karin Pettersson (Aftonbladet), Mats Svegfors (Sveriges Radio) och Anders Jonsson (Saco).

Samtalet böljade från övergripande maktanalyser av förvaltningens, experternas, pr-konsulternas, journalisternas och politikernas roller i Sverige (och något i EUropa) till synen på Olof Palme, expansionen under 40 år i regeringskansliet av informatörer från 1 till 140 samt drivkrafterna bakom kraven på gårdsförsäljning av alkohol.

Mats Svegfors utbrast vid ett tillfälle förvånat att han tydligen var den ende närvarande marxisten*. ”Jag är den ende här som nämner Kapitalet  och Kapitalets påtagliga makt!” Karin Pettersson invände att hon poängterat inflytandet från ”starka ekonomiska intressen”. (Radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkö skrev tidigare i år på DN debatt: ”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde”.) Och PM Nilsson såg större förändringar i förhållandet medier/marknad än i förhållandet medier/politik.

Cecilia Stegö Chilò berörde energiskt och engagerat åtskilliga ämnen, bland andra två ras: inom partiernas medlemsaktiviteter och inom journalistiken. Journalistiken är inte längre maktgranskande utan maktfrämjande menade hon. Och Anders Jonsson, som lämnat den politiska journalistiken efter 30 år, var oerhört bekymrad över dagens tillstånd; han såg en pågående nedmontering av behövliga ambitioner och resurser inom medierna. Han var glad över att ha upplevt ”guldåldern” på 1980-talet och fick medhåll av flera i panelen.

I ett seminarium på Karlstads universitet uttryckte bland andra Göran Rosenberg liknande tankar; vore han ung i dag skulle han inte välja att bli journalist. Men var det verkligen bättre förr? Själv var jag till exempel med om att starta föreningen Grävande journalister i slutet av 1980-talet. Det skedde mot en fond av utbredd och omfattande kritik av den dåvarande journalistiken för att inte kunna förklara hur samhället fungerar, inte tränga under ytan, inte utkräva ansvar för missgrepp och missförhållanden.

Var det bättre förr? Sim(o) lär återkomma i ärendet. Vad tycker du?

* weberianen, se kommentarerna efter texten.

Samlad medieetik i Norden – utom i Sverige (uppdaterad)

En arbetsgrupp inom Pressens samarbetsnämnd (ordföranden i Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter respektive Tidningsutgivarna) har gjort en tiosidig rapport med slutsatsen att dagens system med självreglering inom pressen och pressens sajter bör utvidgas till att även kunna hantera klagomål mot radio, tv och sociala medier (med utgivningsbevis/ansvariga utgivare).

Rapporten ska diskuteras vid ett seminarium med ett 50-tal deltagare denna vecka. En av inledarna är Sveriges Radios vd Mats Svegfors, som tidigare uttryckt förvåning och kritik av förslaget till en samlad medienämnd.

- Det kanske är önskvärt, men inte möjligt, med dagens ordning. Public service-företagen har krav på sig att vara opartiska och sakliga, vilket pressen varken har eller ska ha. Det är rimligt att ha sådana krav på public service, uttalade han till Journalisten i december.

Sim(o) gav för ett knappt år sedan ut skriften Den Norska Modellen med syftet att få in ett perspektiv utifrån på det svenska uppdelade systemet med Pressens opinionsnämnd för pressen och statliga myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv för etermedierna.

De norska erfarenheterna av att samla medieetiken i en enda nämnd diskuterades på flera seminarier och väckte stort intresse, bland annat inom Pressens samarbetsnämnd. Kanske bidrog boken rentav till den process som lett fram till nämndens rapport ”Ett utvidgat medieetiskt system”?

Men hur fungerar de medieetiska systemen i de två andra grannländerna, Danmark och Finland? Deras modeller har hittills inte lyfts fram i den svenska debatten. Här kommer några uppgifter och länkar som kan vara av intresse.

Danmark

I Danmark hanteras klagomål mot press, radio och tv i en samlad statlig nämnd, Pressenævnet, som inrättades 1991 efter att utgivare och journalister inte kunnat enas om reglerna för en frivillig nämnd. Medieansvarsloven reglerar att medierna ska följa ”god presseskik” (god sed för pressen/medierna). Som underlag för lagen bifogade folketinget de danska utgivarnas etiska regler plus två paragrafer som danska journalistförbundet stridit för.

Som motvikt mot att medieetiken är lagstadgad innehåller reglerna en inledning som betonar mediernas oberoende. Det är ett brott mot god sed att låta utomstående styra innehållet; med:

”… eftergivenhed over for udenforståendes krav om indflydelse på massemediernes indhold, hvis eftergivenheden kan medføre tvivl om massemediernes frie og uafhængige stilling”.

Den grundläggande paragrafen i ”Vejledende regler for god presseskik” är den första:

Det er massemediernes opgave at bringe korrekt og hurtig information. Så langt det er muligt, bør det kontrolleres, om de oplysninger, der gives, er korrekte.

Enligt Jacob Mollerup, som är Lyssnarnas och tittarnas redaktör på public service-bolaget Danmarks Radio (sänder tv och radio), undviker Pressenævnet att i olika klagosaker slå fast exakt vad som är korrekt information; det skulle kunna uppfattas som prejudicerande och inskränkande för mediefriheten. I stället undersöker Pressenævnet om relevanta parter i ett ärende har fått komma till tals, helst i samma inslag/artikel, och om ansträngningar gjorts för att kontrollera kontroversiella uppgifter före publicering.

God presseskik innehåller inga stadganden om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det finns alltså ingen risk att sådan krav (från public service-medierna) skulle föras över till bedömningen av pressen.

Radio- och tv-loven innehåller i paragraf 10 regler om saklighet och opartiskhet för DR:

”… Der skal i udbuddet tilstræbes kvalitet, alsidighed og mangfoldighed. Ved programlægningen skal der lægges afgørende vægt på hensynet til informations- og ytringsfriheden. Ved informationsformidlingen skal der lægges vægt på saglighed og upartiskhed. Programvirksomheden skal sikre befolkningen adgang til væsentlig samfundsinformation og debat….”

Men efterlevnaden av paragrafen sköts internt inom Danmarks Radio, det finns inget statligt externt organ som granskar programinnehållet. Lyssnare och tittare kan klaga till programmets ansvarige utgivare och om man inte är nöjd med behandlingen där kan den klagande gå vidare till Lyssnarnas och tittarnas redaktör. Denne har inga sanktionsmedel till förfogande, men är aktiv i den medieetiska debatten. Redaktörens ställning regleras i radio- och tv-lagen.

Finland

I Finland bedöms innehållet i press, radio och tv sedan 1968 av Opinionsnämnden för massmedier, som är en frivillig (icke lagstadgad) inrättning. Pressen och etermedierna, däribland public service-bolaget Yle (sänder tv och radio), är medlemmar.

Den grundläggande paragrafen i de finska etiska reglerna, Journalistreglerna, är paragraf 8:

”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Någon paragraf om att informationen ska vara saklig och opartisk finns inte som underlag för nämndens arbete.

Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen svarar i mejl på min fråga om förhållandet mellan Yle och det frivilliga systemet:

- Yle wants to be part of this system. There is a consensus in Finland, that the ethical rules must be the same for all media – the printed press, radio and television.

- The advantages for Yle to be part of the self-regulative system are obvious: they have the same rules as other media and they can claim to be as responsible as others. What is the alternative to the JSN code book? Tighter rules set by politicians who do not understand the essence of journalism. The advantage to politicians is that there are ethical codes that are accepted by the fourth estate. Rules set by politicians would be challenged and tested all the time.

Lagen om Rundradio AB som reglerar Yles verksamhet innehåller inga regler om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det som övergripande stadgas är att verksamheten ska:

”…stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka, genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussioner samt en möjlighet till växelverkan…”

Däremot har Yle interna regler, antagna av bolagets Förvaltningsråd, som  bland annat säger att Yle ska

”…se till att utbudet i likartade program som helhet blir objektivt inom en skälig tidsrymd. Också i de enskilda programmen skall man sträva efter objektivitet. (…)

Nyhetsverksamheten måste grunda sig på korrekta uppgifter och det är därför särskilt viktigt att man kontrollerar riktigheten i alla fakta och bedömer källornas tillförlitlighet. I nyhetsverksamheten skall man beakta alla relevanta fakta och synvinklar i respektive fråga. Opartiskhet utgör utgångspunkten för allt nyhetsarbete. Man måste ange källor och motiveringar till åsikter man för fram.”

Dessutom:

Rundradions verksamhet skall vara oberoende av utomstående påverkan. I journalistiskt hänseende tar Rundradion inte parti, utan programmen skall mångsidigt belysa olika synsätt och främja samhällsdebatten. (…) Rundradions program skall grunda sig på en sanningsenlig, relevant och mångsidig informationsförmedling. Fakta skall granskas noggrannt, även när de tidigare har publicerats.

Dock har Yle inget särskilt organ som behandlar eventuella klagomål mot objektivitet och opartiskhet. Vill någon lyssnare eller tittare klaga över innehållet mot denna bakgrund får klagomålet riktas till programmets ansvarige utgivare. Förvaltningsrådet utövar inte tillsyn över innehållet i enskilda program.

Norge

Som vi tidigare har rapporterat om, bland annat beträffande boken Den Norska Modellen, så lämnade norska stortinget 1998 över bedömningen av medieetiken i public service-bolaget NRK till den frivilliga samlade medienämnden PFU. Även NRK har ett eget regelverk, NRK-plakaten. Den stadgar bland annat:

NRK skal være redaksjonelt uavhengig. NRK skal verne om sin integritet og troverdighet for å kunne opptre fritt og uavhengig i forhold til personer eller grupper som av politiske, ideologiske, økonomiske eller andre grunner vil øve innflytelse på det redaksjonelle innholdet. Virksomheten skal preges av høy etisk standard og over tid være balansert. Saklighet, analytisk tilnærming og nøytralitet skal etterstrebes, jf. bl.a. prinsippene i Redaktørplakaten, Vær Varsom-plakaten og Tekstreklameplakaten.

Något organ som särskilt behandlar klagomål över programinnehåll i förhållande till NRK-plakaten finns inte. I Vær Varsom-plakaten (mediernas etiska regler) står att medierna ska lägga ”…vekt på saklighet og omtanke i innhold og presentasjon”.

Sammanfattningsvis

Norge, Danmark och Finland har medieetiska system som skiljer sig en del åt vad gäller bakgrund och uppbyggnad. Men det som förenar dem är att de alla behandlar hela medieområdet och att eventuella krav på objektivitet, opartiskhet och saklighet inte har spridit sig från public service-sektorn över till pressen.

Kraven i de nordiska länderna gentemot public service-företagen, som länge hade monopol i etern, var exempel på politiska sätt att försöka styra informationsspridningen och informationseffekterna i samhället. Kanske inte alltid för att främja det egna partiets åsikter, men i varje fall förhindra att andra intressen fick otillbörligt stort utrymme och inflytande. Radions historia i Sverige är fylld av exempel på diskussioner i riksdagen med kritik angående brist på gudstjänster eller överflöd av gudstjänster, angående vänster- eller högervridning i etern, angående för mycket landsbygdsmaterial eller stadsdominans. Regler om saklighet och opartiskhet för Radionämnd och senare  Granskningsnämnd har varit medel för att hantera dessa konflikter.

Den norske medieforskaren Odd Raaum, som studerat den nordiska självregleringen i ett internationellt perspektiv, konstaterar att Sverige skiljer ut sig:

Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart till syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet en statlig kringkastingsregime som er uventet stramt (Dressur i pressen. Oslo: Universitetsforlaget 2003, sidan 21).

Mats Svegfors ömsar skinn (uppdaterad)

Jag deltog i en spännande presskonferens/dialoginbjudan i Studio 4 på Sveriges Radio i dag. Vd Mats Svegfors inledde med att förkunna en nyhet, för första gången någonsin skulle en presentation ske av en bok som inte finns!

‘Boken’ består nämligen av sidor på Sveriges Radios webb, skrivna av Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö,  med gott om länkar och dialoginviter. Den skissar en möjlig medieframtid med ett utvecklat samarbete på nätet mellan vad som tidigare kallades ‘publiken’ och vad som tidigare kallades ‘journalister’. Tankarna har släktskap med Charlie Becketts modell’networked journalism’, som han bland annat utvecklat i Sim(o)-antologin Journalistisk kvalitet?

Sveriges Radio tar ett glädjande initiativ för att samla och utveckla en diskussion om mediernas framtid i en värld med växande kraft på nätet för såväl etablerade redaktioner som engagerade bloggare och användare. ‘Boken’ kallas Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn och Mikael Wiehes låt När ormen ömskar skinn är en av upphovsmannen själv sanktionerad webbsignatur: ”Du längtar till en ordning/ som inte längre finns./ De’e så, det brukar kännas/ när ormen ömsar skinn.”

Det är ett reellt steg Sveriges Radio och Mats Svegfors nu tar. SR har inte tidigare legat längst fram vad gäller interaktivitet, transparens och dialog. SVT har experimenterat med Öppen redaktion och Tittarombudsman; TV4 söker en ny TO efter Janne Andersson. SR har däremot kontinuerligt, konsekvent och kompetent granskat mediernas utveckling på gott och ont. Det ska bli väldigt intressant att se vad den dynamiska radioduons visioner betyder för det egna företaget.

Det delades faktiskt ut en bok i Studio 4, ett A4-häfte med fler än hundra sidor webbutskrifter. Mats Svegfors skojade och sa att den var en eftergift till besökarnas (underförstått negativa) konservatism. Jag drar mig dock till minnes ett seminarium förra sommaren i Almedalen där Mats Svegfors då dömde ut allt vad bloggare heter. Jag skrev ett inlägg om tillställningen som finns här. Konservatismen var annorlunda då.

Vad är det som har hänt sedan Almedalen? Mats Svegfors svarade på pressträffen att han lärt sig mycket sedan dess, väldigt mycket. Bland annat av radions egen publikredaktör Malin Crona, som bloggar tänkvärt om ormen långe här, och av nätgurun Jeff Jarvis i New York, som skriver om besökarna från Sverige här.

- Man påverkas när man möter de rena argumenten, annars vore man dum, konstaterade Mats Svegfors.

Uppdatering: Richard Gatarski skriver intressant här om betydelsen av egen verksamhet för att förstå sociala mediers omvälvande kraft. Och Augustin Erba lanserar termen dialogfält i stället för kommentarsfält, bra!

Fotnot: Bilden är en pressbild från Sveriges Radio, tagen av Mattias Ahlm.

Mats Svegfors: Allmänhetens medieombudsman ”en säregen skvader”

Svensk Presshistorisk Förening hade förlagt sitt årsmöte torsdag kväll (3 juni)  till Sveriges Radio. Företagets vd Mats Svegfors inledningstalade om den aktuella medieutvecklingen med tillväxt på nätet och stagnation eller tillbakagång för pressen.

Vid den allmänna frågestunden efter talet undrade jag hur SR-chefen ser på Pressens samarbetsnämnds pågående utredning om en eventuell utvidgning av den frivilliga pressetiska självregleringen till att även kunna omfatta radio och tv? Mats Svegfors har tidigare varit chefredaktör för Svenska Dagbladet och ordförande för Tidningsutgivarna,  en av huvudmännen för PO/PON i Pressens samarbetsnämnd.

Mats Svegfors svarade att han ser  med förvåning på utvecklingen. Public service har en offentlig reglering, pressen har sina pressetiska regler. Att förena två helt olika system skulle skapa ”en säregen skvader”; utredningen är ”ett blindspår”. Som pressman skulle han ha skrikit högt över public service-mediernas krav på opartiskhet.

Det är möjligt att Mats Svegfors inte är helt insatt i den diskussion som förts inom Pressens samarbetsnämnd; den går ju ut på att om möjligt vidga de pressetiska reglernas spelrum i etermedierna och inte på att föra in ps-kraven i pressen.

På Sim(o)s seminarium 2 juni förklarade Sveriges Radios förra vd, Kerstin Brunnberg, att hon tidigare varit benhård motståndare till en utvidgning av PO/PON till MO/MON. Men att hon inte är en hård motståndare längre utan håller på med en omvärdering, delvis efter att ha läst Sim(o)s skrift Den Norska Modellen. Skriften förklarar hur det gick till när norska politiker minskade sitt inflytande över norska public service-medier och förde över den etiska granskningen till pressens frivilliga organ.

En av drivkrafterna bakom Pressens samarbetsnämnds utredning är medieutvecklingen; allt fler företag publicerar sig på flera olika plattformar och gamla gränser löses upp. Mats Svegfors kom in på denna utveckling när han fick en fråga om pressens förhållande till radion, särskilt vad gäller satsningar på nätet.

Mats Svegfors svarade att från den koncern som är framgångsrik på nätet, och som förstår nätet (läs Schibsted), så kommer ingen kritik. Kritiken kommer i stället från en annan stor mediekoncern,  som inte är framgångsrik på nätet, som inte förstår nätet…

Thomas (Expressen) Mattssons moral hissas – och sågas (uppdaterad)

För Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vidsynta resonemang för att motivera sina argument i moraliska frågor?  Eller använder han sig av maktmänniskans myndiga röst och tonläge för att förespråka det rimliga i en ståndpunkt?

Bedöm själv Thomas Mattssons svar i moraltestet hos Christer i P3. Jämför sedan med moralfilosofen Bengt Brüldes kommentarer i samma program.

Thomas Mattsson skriver själv på sin blogg om likheter mellan moraliska resonemang och pressetiska överväganden.

Fler medieprofiler som genomgått moraltestet finns samlade på Christers hemsida. Exempelvis Margret Atladottir på Nöjesguiden, Louise Bratt på Veckorevyn, Jan Helin på Aftonbladet, Isabella Löwengrip på bloggen Blondinbella, Alex Schulman på bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och Mats Svegfors på Sveriges Radio.

Antecknat i Almedalen 10: Två önskningar vid veckans slut

Så är veckan över och utvärderingarna tar vid. Jag har en känsla av att det sedvanliga klankandet om att det bara handlar om ett kul kollo för den tjattrande klassen kommit av sig detta år. Ofta är det ju de som inte varit på plats som sätter sådana betyg.

Det är en stimulerande upplevelse att vandra runt i kvarteren närmast hamnen i Visby och nästan överallt se människor som i alla upptänkliga möteslokaler engagerat samtalar om olika samhällstrender och samhällsproblem. Vem som helst kan slinka in, vem som helst kan slänga käft med Säpo-chefen, Schyman eller Schlingman.

Jag har inte mäktat att gå på alla de seminarier jag velat som behandlat mediers möjligheter och mediers avarter; så många har de varit.

Om jag finge önska något vore det att fler medieforskare tog färjan hit och deltog i mediedebatterna. Genomförda studier, belagda samband och vedertagna definitioner – det finns mycket som forskningen skulle kunna bidra med för att föra sessionerna från allmänt tyckande till djupare samtal.

Önskemål nummer två vore att sammanföra olika perspektiv i en och samma panel. Några har varit bra på det som Tidningsutgivarna och Westander om olika aspekter av de sociala mediernas inflytande.

Andra har renodlat ett perspektiv åt gången, som (s) om duktiga bloggare och (m) om dåliga bloggare. Tänk om bloggarna från USA fått möta Mats Svegfors direkt i en diskussion. Förutom gnistor hade det kunnat generera kunskap och förståelse.

Jag tror inte någon tjänar på att svartmåla vare sig bloggare eller traditionella medier. Båda behöver den andre för att utveckla sig själva och för att fördjupa samhällsdebatten. Bloggare kan utföra kvalitetshöjande mediekritik och traditionella medier kan förfina sina känselspröt.

Jag ser fram emot Almedalen 2010.

Antecknat i Almedalen 9: Motvalls Mats hos moderaterna

Blanda inte ihop bloggar med nyhetsmedier, manade SR-chefen Mats Svegfors på ett seminarium som ordnats av moderaterna i riksdagens kulturutskott under rubriken ”Journalistikens död?”.

Bloggen är en fritidsverksamhet och har inget med journalistik att göra hävdade den förre chefredaktören för Svenska Dagbladet. Den har ju ingen affärsmodell som bekostar insamling och värdering av information.

Mats Svegfors beskrev en bloggare han träffat. Hon steg upp tidigt och såg till att barnen kom till skolan. Sedan la hon sig och sov länge. På natten satt hon sedan uppe med sin dator i soffan och bloggade. Mats Svegfors skakade på huvudet och sa att bloggarna förvandlar alls icke medierna till gammelmedier.

Statsvetaren Ulf Bjereld som satt i publiken genmälde att nätet har stora fördelar, till exempel att många ungdomar formulerar sig och att skrivandet är bra för tänkandet. Nätet gör det lättare för journalister att hitta material och det finns bloggare av hög kvalitet.

Han berättade också att han märkt en skillnad hos journalister som intervjuar honom. Tidigare ville de ha fakta. Numera har journalisterna redan samlat in fakta på nätet och vill istället ha analytiska svar. Detta påverkar rapporteringen till det bättre.

Mats Svegfors är själv väldigt mycket ute på nätet försäkrade han. Men det är bara en gång av tusen som han finner något av värde hos en blogg. SR-chefen manade till motstånd mot ’grumligt tänkande om den ädle bloggaren’.

Riksdagsledamoten Mats Johansson (m), tidigare politisk chefredaktör på SvD, höll med om att det nog aldrig har funnits så mycket information att tillgå som det nu gör på nätet. Men det har aldrig ljugits så mycket heller, tillade han. Och nog är det bra att ungdomarna skriver; kunde de bara stava också…

Robert Rosén, tidigare chefredaktör för Gefle Dagblad, i publiken opponerade sig. Aldrig har vi i medierna haft sådana möjligheter som vi har nu, menade han och höll upp sin mobil som han twittrade på. Det görs mycket som är bra på nätet och affärsmodellerna kommer, vänta bara.

Mats Svegfors behöll sin skepsis mot bloggandet och manade till kyla i analysen. Själv förutspår han en renässans för papperstidningen som reklambärare på medellång sikt och goda utsikter för radion i public service. Televisionen däremot får stora problem när datorn och mobilen växer ihop.