Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.

Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

Norska och tyska bidrag till kvalitetsdebatten

Det finns en risk för att dominerande system för mätning av hälsojournalistisk kvalitet, som det webbaserade Media Doctor, får en olyckligt normerande effekt, något som jag tidigare diskuterat på denna blogg, där jag bland annat pekat på att MDs kriterier inte hanterar viktiga dimensioner som ämnesval, samhälls- och vetenskapskritik, utformning och tillgänglighet.

Stärkt i denna min syn blev jag efter att ha läst det dokument för mätning av journalistisk kvalitet som Ragnhild Olsen utgick ifrån när hon talade på Institutets seminarium om journalistisk kvalitet härförleden. Det norska kvalitetsmätningsprojektet mäter flera av de dimensioner jag efterlyst för att komplettera Media Doctors i och för sig utmärkta kriterier, som förvisso syftar till att mäta en del av – många skulle säga de viktigaste – kvalitetsmarkörerna i hälsojournalistiska nyhetsinslag.

Först en snabb rekapitulation. MDs kriterier varierar något med typen av inslag, men för till exempel läkemedelsinslag fokuserar de på:  information om fördelar, risker, kostnader, nyhetsvärde, behandlingsalternativ, behandlingens/läkemedlets tillgänglighet, evidens (vetenskaplig bevisning) och källhänvisning samt huruvida inslaget bidrar till  så kallad disease-mongering (ungefär medikalisering) och i vilken mån det avviker från använda pressmeddelanden. Uttryckt i mer generella kategorier försöker dessa MD-kriterier utan tvekan hantera egenskaper som igenkänns som centrala i många system för kvalitetsgranskning: nyhetsvärde balans/fullständighet, källgranskning, oberoende, konsumentupplysning. Men som sagt: andra viktiga aspekter på (hälsojournalistisk) kvalitet har fått stryka på foten.

Inom ramen för det norska projektet diskuterade en referensgrupp fram en uppsättning dimensioner och kriterier för mätning av redaktionell kvalitet: korrekthet, mångfald, vakthundsfunktion, integritet, relevans och presentation.  När dessa kriterier omformulerades till en ”verktygslåda” för vidare tillämpning, blev slutresultatet följande lista:: ämnesmässig mångfald  (på norska: stoffmiks), användning av källor, vinkling, precision, layout, ramar och resurser samt tillfredsställelsen hos medarbetarna, läsarna respektive källorna. Alla dessa faktorer operationaliseras i sin tur med hjälp av konkreta indikatorer, om vilka mer star att läsa i Olsens utmärkta rapport.

Forskare vid Institutet för Journalistik, Tekniska Universitet i Dortmund, Tyskland har startat en tysk Media Doctor, med ett startkapital på 60 000 euro från “Initiative Wissenschaftsjournalismus”.  Enligt korrespondens jag haft med professor Holger Wormer, innehavare av professuren i vetenskapsjournalistik vid Dortmunduniversitet, är tyska MD redan positivt förankrad hos de tyska medicin- och vetenskapsjournalisternas organisationer. Studenter är också  i färd med utvärderingar på grund- och Mastersnivå.

När får vi något liknande här? Flera svenska aktörer jag dragit projektet för som Vetenskapsrådet, Karolinska Institutet, SBU, Svenska Läkaresällskapet och Medicinskt Kunskapscentrum, Stockholms Läns Landsting har uttryckt intresse för en svensk motsvarighet till MD men vill av olika skäl inte engagera sig. ”Inte vårt bord”. ”För kostsamt” är de vanligaste argumenten.Det känns onekligen som om det vore hög tid att diskutera ett svenskt, nordiskt eller pan-europeiskt initiativ, med förbehåll för behovet av en revision av kvalitetskriterierna enligt tidigare resonemang.  Är det någon som håller med och som i så fall har något förslag på hur man kunde gå vidare?

Mer kunskap om opinionsmätningar behövs

Jesper Strömbäck, professor vid Mittuniversitetet, listade för en dryg vecka sedan på DN Debatt sju så kallade dödssynder  vad gäller mediernas redovisning av opinionsmätningar. Begreppet ‘dödssynd’ får väl närmast förklaras av medieforskarens eftergift för en förväntad medielogik; ordet återfinns också i den av  redaktören satta citatrubriken.

Bland synderna hittar vi bristfällig kunskap om vikten av att ha representativa urval. En enkät där vem som helst kan rösta på en redaktions webbplats säger noll och intet om den allmänna opinionen. Ändå skapar redaktionerna ‘nyheter’ av sådana enkäter.

Andra synder utgörs av spekulationer om förändringar som inte är förändringar eftersom de ligger inom undersökningens felmarginal och om utebliven redovisning av hur undersökningsfrågan är formulerad.

Jesper Strömbäcks viktiga påpekanden uppmärksammades av andra medier. Han deltog i en debatt i SR Studio Ett och ger på sin blogg exempel på kritik mot Aftonbladet och Expressen. Tidigare har han på liknande sätt kritiserat Sundsvalls Tidning för att publicera ovederhäftiga enkäter.

Jesper Strömbäck är inte ensam om att påpeka vikten av större kunskap om vederhäftiga opinionsmätningar, både bland medierna och bland medieanvändarna. Statsvetaren vid Göteborgs universitet Henrik Oscarsson har gjort en översikt av felmarginaler vid olika storlek på partier och populationer. Tidskriften Scoop har publicerat åtskilliga tips från Jan Strid på JMG vid Göteborgs universitet. Sim(o) har samlat relevanta länkar i sin verktygslåda.

Utmärkt alltihop. Och aktiviteterna bör intensifieras, inte mattas, detta valår.

Kommer svenska medier hävda att politiker ljuger i valrörelsen?

Stiftelseägda St Petersburg Times i Florida startade en faktagranskande avdelning på nätet med anledning av den senaste presidentvalskampen i USA. Likaså gjorde Bergens Tidende under den norska valrörelsen förra året. Är det dags för ett eller flera liknande svenska projekt i den nu pågående valrörelsen? Det finns tecken som tyder på det.

Matt Waite från St Petersburg Times föreläste på den årliga grävkonferensen i Stockholm under veckoslutet. Han berättade att satsningen på Politifact.com blivit en framgång som dragit läsare, citerats flitigt i andra medier och stärkt tidningens nationella renommé.

Redaktörer följer vad olika politiker påstår i nyhetsprogram, tv-soffor och politiska debatter. Om något verkar underligt, eller upprepas väldigt ofta, granskas det av redaktionen. Den fasta staben är en arbetsledare och fyra reportrar, men hela tidningens reporterexpertis står till förfogande om det behövs. Normalt granskas tre uttalanden per dag.

Matt Waite beskrev hur faktakontrollen går till. En reporter tilldelas ett påstående. Reportern ringer den som står bakom uttalandet och frågar vilken källan är. Sedan kontaktas källan, exempelvis en statlig utredning, och underlaget begärs fram och granskas. ”Vi slukar fotnötter som andra läser skönlitteratur”, sade Matt Waite.

Därefter gör reportern en värdering av påståendet på en skala från 1 (lögn) till 6 (sanning); ofta landar bedömningen någonstans däremellan – en halvsanning eller en delvis sann utsaga. Reporterns värdering granskas av tre erfarna redaktörer på tidningen. Först när alla fyra är överens om omdömet publiceras det på sajten tillsammans med allt underlag, alla källor, som omdömet baseras på.

Det är politiska uttalanden om verkliga förhållanden som granskas. Sanningen med stort S om Livet lämnas åt teologin och vetenskapen att hantera. Enbart två gånger har redaktionen tvingats erkänna missbedömningar; en gång till följd av brister i offentlig statistik och en gång till följd av för stor tilltro till en muntlig källa.

Matt Waites presentation väckte stort intresse bland närvarande reportrar och redaktörer. Av frågor och reaktioner på konferensen att döma umgås i varje fall Sveriges Radio och Svenska Dagbladet med planer på något liknande. Jag hoppas planerna blir verklighet, då kan valrörelsen bli spännande på ännu fler sätt.

Medierna på Tigerjakt – lost in the Woods…

Mediereportern Paul Farhi på Washington Post gör i senaste numret av American Journalism Review en kylig genomgång av mediestormen som bröt ut kring Tiger Woods kärleksliv. Normalt sett sansade medier släppte stora delar av sin källkritiska verksamhet och publicerade mer eller mindre okontrollerat skvaller. De var ”Lost in the Woods”, vilse i ruffen/skogen, med rubrikens mångtydiga formulering.

Det mesta som rapporterades, skriver Paul Farhi, byggde på ”wobbly foundation, unsupported by on-the-record sourcing, official documentation or direct observation–that is, the methods that journalists are supposed to employ to separate fact from speculation and substance from gossip. Much of what was reported relied instead on supposition, guesswork and innuendo, often sourced back to problematic stories like the News of the World’s Lawton story or online reports of dubious provenance”.

Paul Farhi avslutar sin detaljerade text med en prognos. När uppståndelsen lagt sig kommer den stora skandalen inte att handla om Tiger Woods, utan om medierna:

”It might be that the biggest scandal to come out of the Woods affair wasn’t the one about a golfer. It was the one about the news media.”

Tänkvärd läsning för PO Yrsa Stenius, som skrev om de svenska mediernas bevakning på DN Debatt, och för Expressens  Thomas Mattsson som diskuterat utvecklingen.

Från filmcensur till mediekunskap

Filmcensuren slopas för vuxna föreslog i går den statliga utredaren Marianne Eliason. Hon föreslog också att en ny myndighet skapas med bredare uppgifter. Den ska, med utredningens egna ord:

 

• vara expert på medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga,

• sprida information och ge vägledning om skadlig mediepåverkan till barn, unga och vuxna,  

• verka för mediebranschernas självreglering,

• genom samarbete med andra myndigheter, skola, föreningsliv, ideella organisationer, opinionsgrupper m.fl. skydda och stärka barn och unga i medielandskapet, 

• följa den internationella utvecklingen och delta i internationellt samarbete när det gäller att skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan och att stärka dem som medvetna mediekonsumenter.

 

Här finns ju början till uppgiften att sprida mediekunskap till hela befolkningen. Bra! Brittiska granskaren Ofcom har sedan några år uppdraget att höja denna ’läskunnighet’ (media literacy) hos britterna.

Men färdigheten bör förstås inte enbart omfatta ’skadlig mediepåverkan’ som det står i utredningen, utan kunskap om hur medier fungerar över huvudtaget.

Behovet ligger i tiden. Andra initiativ i denna riktning är Sim(o)s verktygslåda med hundratals länkar för mediekunskap och Tidningsutgivarnas planerade breddning av Tidningen i Skolan till en Mediekompass, som ska ge orientering om källkritik och mediernas funktioner.

Universitetskurs om wikipedia

Mittuniversitetet startar en kurs (7,5 poäng) om Wikipedia till hösten. Den ges som nätbaserad kurs på kvartsfart. 

Enligt pressmeddelandet om kursen är en av anledningarna att stävja en del av de faktafel i studentuppsatser som emanerar från slarvig användning av Wikipedia. 

Således, i stället för att bara klaga på Wikipedia vill de kursansvariga bidra till att öka såväl källkritiken hos studenterna som kvaliteten på Wikipedias innehåll. Den irländske studenten Shane Fitzgerald applåderar…

För fullständighetens skull kan jag meddela att jag är doktorand på halvtid på Mittuniversitetet. Informationen om kursen snappade jag dock upp på Joakim Jardenbergs blogg.

84 sajter ‘about journalism’

Webbkrönikören Nanok Bie tipsar på Journalistens hemsida om en ”online-tidningshylla” som kan hjälpa en att hitta nätresurser i olika ämnen. Sajten heter Alltop som är en förkortning av ”all the top stories”. 

Alltop har skapat ungefär 600 aggregerade sidor (för 600 olika ämnen) där man får de fem senaste rubrikerna från olika webbplatser och bloggar. När jag söker på ordet ‘journalism‘ hänvisar Alltop-sidan till 84 olika engelskspråkiga sajter med inalles alltså 420 olika klickbara rubriker om journalistik. 

Media research, medieforskning, finns tyvärr inte med bland ämnesorden. Men här finns andra områden av intresse. Ett axplock:

Social media – 249 listade sajter

Science – 83 

Blogging – 65

Human rights – 46

eLearning – 50

Citizen journalism – 36

Feminism – 34

Digital media – 31

Corporate responsibility – 28

Racism – 20

Xenophobia (främlingsfientlighet) – 15

Literacy – 15

Good news – 14

Redaktörerna för Alltop (som finns i USA och Kanada) har valt ut de sajter som de presenterar utifrån webbsökningar och tips från olika webb-communities. De betonar att urvalet är subjektivt. Och som vanligt måste man vara källkritisk till det man läser – på webben likväl som i andra sammanhang.

Kolla alltid källan – särskilt på wikipedia

En irländsk student hittade på ett citat som Maurice Jarre skulle ha sagt om sitt liv. Han gjorde det för en dryg månad sedan, minuterna efter att budet om kompositörens bortgång kommit .

Studenten Shane Fitzgerald visste att journalister världen över nu skulle sätta sig att skriva några ord om den oscarsbelönade filmkompositören och snabbt publicera nyheten på nätet.

Citatet lyder: “Music was my life, music brought me to life, and music is how I will be remembered long after I leave this life. When I die there will be a final waltz playing in my head and that only I can hear.”

Studenten ville testa om journalisterna skulle använda citatet trots att det låg på Wikipedia utan någon källhänvisning, utan någon fotnot. Redaktioner världen över föll för frestelsen. Det påhittade citatet spreds av redaktörer i engelsktalande länder som Storbritannien, USA, Indien och Australien.

”If I could so easily falsify the news across the globe, even to this small extent, then it is unnerving to think about what other false information may be reported in the press”, skriver Shane Fitzgerald idag i Irish Times.

Brittiska Guardian publicerade citatet. Tidningens läsarombud Siobhain Butterworth berättar att tidningens skribent bara hade några timmar på sig att skriva en lång artikel för papperstidningen.

Hennes slutsatser är att källan för ett citat alltid ska anges och att Wikipedia inte får användas som enda källa:

” The moral of this story is not that journalists should avoid Wikipedia, but that they shouldn’t use information they find there if it can’t be traced back to a reliable primary source”.

Wikipedias redaktörer var misstänksamma mot citatet och tog bort det redan på dödsdagen 30 mars. Men Fitzgerald lade dit det igen. Detta upprepades tre gånger och under den tid det fanns på sajten så citerades det av stressade och slarviga skribenter.

Jag har efter en sökning på Google inte hittat någon svensk redaktion som gick i fällan. Men Sydsvenskan skriver i slutet av sin notis: Mer om Maurice Jarre på Wikipedia.