Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance
När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).
Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.
Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:
1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.
2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.
3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.
4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.
5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.
6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.
Mats Svegfors ömsar skinn (uppdaterad)
Jag deltog i en spännande presskonferens/dialoginbjudan i Studio 4 på Sveriges Radio i dag. Vd Mats Svegfors inledde med att förkunna en nyhet, för första gången någonsin skulle en presentation ske av en bok som inte finns!
‘Boken’ består nämligen av sidor på Sveriges Radios webb, skrivna av Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö, med gott om länkar och dialoginviter. Den skissar en möjlig medieframtid med ett utvecklat samarbete på nätet mellan vad som tidigare kallades ‘publiken’ och vad som tidigare kallades ‘journalister’. Tankarna har släktskap med Charlie Becketts modell’networked journalism’, som han bland annat utvecklat i Sim(o)-antologin Journalistisk kvalitet?
Sveriges Radio tar ett glädjande initiativ för att samla och utveckla en diskussion om mediernas framtid i en värld med växande kraft på nätet för såväl etablerade redaktioner som engagerade bloggare och användare. ‘Boken’ kallas Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn och Mikael Wiehes låt När ormen ömskar skinn är en av upphovsmannen själv sanktionerad webbsignatur: ”Du längtar till en ordning/ som inte längre finns./ De’e så, det brukar kännas/ när ormen ömsar skinn.”
Det är ett reellt steg Sveriges Radio och Mats Svegfors nu tar. SR har inte tidigare legat längst fram vad gäller interaktivitet, transparens och dialog. SVT har experimenterat med Öppen redaktion och Tittarombudsman; TV4 söker en ny TO efter Janne Andersson. SR har däremot kontinuerligt, konsekvent och kompetent granskat mediernas utveckling på gott och ont. Det ska bli väldigt intressant att se vad den dynamiska radioduons visioner betyder för det egna företaget.
Det delades faktiskt ut en bok i Studio 4, ett A4-häfte med fler än hundra sidor webbutskrifter. Mats Svegfors skojade och sa att den var en eftergift till besökarnas (underförstått negativa) konservatism. Jag drar mig dock till minnes ett seminarium förra sommaren i Almedalen där Mats Svegfors då dömde ut allt vad bloggare heter. Jag skrev ett inlägg om tillställningen som finns här. Konservatismen var annorlunda då.
Vad är det som har hänt sedan Almedalen? Mats Svegfors svarade på pressträffen att han lärt sig mycket sedan dess, väldigt mycket. Bland annat av radions egen publikredaktör Malin Crona, som bloggar tänkvärt om ormen långe här, och av nätgurun Jeff Jarvis i New York, som skriver om besökarna från Sverige här.
- Man påverkas när man möter de rena argumenten, annars vore man dum, konstaterade Mats Svegfors.
Uppdatering: Richard Gatarski skriver intressant här om betydelsen av egen verksamhet för att förstå sociala mediers omvälvande kraft. Och Augustin Erba lanserar termen dialogfält i stället för kommentarsfält, bra!
Fotnot: Bilden är en pressbild från Sveriges Radio, tagen av Mattias Ahlm.
Kommentering avstängd
Sommarläsning 1: ‘My Paper Chase’ av Harold Evans
Harold Evans skriver i ett starkt flöde om sin väg från Manchesters arbetarklass till redaktörsstolarna på Fleet Street. Självbiografin ger en levande bild av hur Harold Evans blir mer och mer övertygad om den undersökande journalistikens betydelse för samhällets utveckling. Det må gälla granskningar av regionala miljögifter på den regionala tidningen eller av nationella/internationella problem på Sunday Times.
Efter en genomgång av hur tidningens Insight-team ingående skildrat olika varningssignaler i utvecklingen på Nordirland, signaler som ignorerades av flera brittiska regeringar, skriver Evans:
”But the Irish calamity is not unique. The seeds of disaster there were comparable to those sown in Iraq, comparable to the earlier desegregation traumas in the Deep South, comparable to the illusions of the Vietnam War. Having observed all these episodes, I have insufficient reserves of humility to suppress the conviction that you can’t beat honest first-hand newspaper reporting – where you can get it.
Governments may know a lot more about our lives than we care to contemplate, but frequently they know less about the world than we presume. They are captive to preconceptions, electoral concerns, political affiliations, special interests and bureaucratic hierarchies that filter ‘truth’. Governments just cannot govern well without reliable independent reporting and criticism. No intelligence system, no bureaucracy, can offer the information provided by free competitive reporting; the cleverest agents of the secret police state are inferior to the plodding reporter of the democracy.”
Boken kan läsas som en hyllning till journalistik, ”where you can get it”, och som en inblick i drivkrafterna hos en ambitiös redaktör och folkbildare.
82-årige Sir Harold fortsätter att skriva och väcka opinion på nättidningen The Daily Beast.
Kommentering avstängd
Norska och tyska bidrag till kvalitetsdebatten
Det finns en risk för att dominerande system för mätning av hälsojournalistisk kvalitet, som det webbaserade Media Doctor, får en olyckligt normerande effekt, något som jag tidigare diskuterat på denna blogg, där jag bland annat pekat på att MDs kriterier inte hanterar viktiga dimensioner som ämnesval, samhälls- och vetenskapskritik, utformning och tillgänglighet.
Stärkt i denna min syn blev jag efter att ha läst det dokument för mätning av journalistisk kvalitet som Ragnhild Olsen utgick ifrån när hon talade på Institutets seminarium om journalistisk kvalitet härförleden. Det norska kvalitetsmätningsprojektet mäter flera av de dimensioner jag efterlyst för att komplettera Media Doctors i och för sig utmärkta kriterier, som förvisso syftar till att mäta en del av – många skulle säga de viktigaste – kvalitetsmarkörerna i hälsojournalistiska nyhetsinslag.
Först en snabb rekapitulation. MDs kriterier varierar något med typen av inslag, men för till exempel läkemedelsinslag fokuserar de på: information om fördelar, risker, kostnader, nyhetsvärde, behandlingsalternativ, behandlingens/läkemedlets tillgänglighet, evidens (vetenskaplig bevisning) och källhänvisning samt huruvida inslaget bidrar till så kallad disease-mongering (ungefär medikalisering) och i vilken mån det avviker från använda pressmeddelanden. Uttryckt i mer generella kategorier försöker dessa MD-kriterier utan tvekan hantera egenskaper som igenkänns som centrala i många system för kvalitetsgranskning: nyhetsvärde balans/fullständighet, källgranskning, oberoende, konsumentupplysning. Men som sagt: andra viktiga aspekter på (hälsojournalistisk) kvalitet har fått stryka på foten.
Inom ramen för det norska projektet diskuterade en referensgrupp fram en uppsättning dimensioner och kriterier för mätning av redaktionell kvalitet: korrekthet, mångfald, vakthundsfunktion, integritet, relevans och presentation. När dessa kriterier omformulerades till en ”verktygslåda” för vidare tillämpning, blev slutresultatet följande lista:: ämnesmässig mångfald (på norska: stoffmiks), användning av källor, vinkling, precision, layout, ramar och resurser samt tillfredsställelsen hos medarbetarna, läsarna respektive källorna. Alla dessa faktorer operationaliseras i sin tur med hjälp av konkreta indikatorer, om vilka mer star att läsa i Olsens utmärkta rapport.
Forskare vid Institutet för Journalistik, Tekniska Universitet i Dortmund, Tyskland har startat en tysk Media Doctor, med ett startkapital på 60 000 euro från “Initiative Wissenschaftsjournalismus”. Enligt korrespondens jag haft med professor Holger Wormer, innehavare av professuren i vetenskapsjournalistik vid Dortmunduniversitet, är tyska MD redan positivt förankrad hos de tyska medicin- och vetenskapsjournalisternas organisationer. Studenter är också i färd med utvärderingar på grund- och Mastersnivå.
När får vi något liknande här? Flera svenska aktörer jag dragit projektet för som Vetenskapsrådet, Karolinska Institutet, SBU, Svenska Läkaresällskapet och Medicinskt Kunskapscentrum, Stockholms Läns Landsting har uttryckt intresse för en svensk motsvarighet till MD men vill av olika skäl inte engagera sig. ”Inte vårt bord”. ”För kostsamt” är de vanligaste argumenten.Det känns onekligen som om det vore hög tid att diskutera ett svenskt, nordiskt eller pan-europeiskt initiativ, med förbehåll för behovet av en revision av kvalitetskriterierna enligt tidigare resonemang. Är det någon som håller med och som i så fall har något förslag på hur man kunde gå vidare?
Kommentering avstängd
3 comments