Spermieproduktion på villovägar

Kan spermier tänka och planera, känna smärta och lycka? Eller snarare: är det OK att låtsas som om de kan det i namn av spännande vetenskapskommunikation? Därför att vi ”för första gången” får följa med på spermiernas ”fantastiska resa”,  ”one of nature’s most spectacular stories” ? Med Hajen-musik och andra bombastiska effekter och med medverkan av otaliga statister.

Nej och åter nej. Men hur kan då Kunskapskanalen visa ”Spermiernas Kamp”, en föregivet ”dokumentär” TV-produktion från brittiska Channel 4 ( i samarbete med Wellcome Trust)? Hallå, Erik Fichtelius, vd för UR!

Tittarkommentarerna på programmets nätsida är entusiastiska. Filmsajter, däribland en svensk, rekommenderar den 50 minuter långa filmen. Själv tycker jag att satsningen mest förtjänar att ihågkommas som ett avskräckande exempel på vetenskapskommunikation som populariserat sig ner i avgrunden.

Här framstår de intervjuade fortplantningsexperterna som kreationister i sitt implicita stöd för en intelligent design bakom spermier som kämpar, fruktar, gläds och sörjer.  I programmet, som handlar om fortplantning och befruktning, får levande män och kvinnor föreställa några av de 250 miljoner spermierna i ett ejakulat, som springande, klättrande, kravlande, simmande trotsar olika hinder och slutligen simmar uppför äggledaren för att befrukta ägget.

Vi får bevittna deras dödskamp på vägen, och den religiöst färgade lyckan (bländande ljussken, sakral hissmusik) hos det fåtal som når fram.  Channel 4 kompletterar på sin sajt med ett spel, där man själv får agera spermie (i och för sig kul), imponerande vetenskapliga bakgrundsartiklar, ytterligare program om ofruktsamhet m m. Ingen tvekan om att det är en stor och påkostad satsning, synd på så rara ärter.

Ämnet ofruktsamhet är angeläget, och fortplantningens fysiologi förstås fascinerande. Det är ju i själva verket så självklart spännande att klåfingriga vetenskapsjournalister och forskare borde hålla sina vildaste fantasier i schack och betacka sig för att offra sin integritet på populismens altare.

Journalister som narcissister

Det svåraste problemet med dagens journalistik är att så många journalister blivit narcissister och placerar sig själva framför det som ska rapporteras.

Denna tes drevs av Utbildningsradions nye vd Erik Fichtelius i en paneldebatt på Bokmässan i Göteborg under torsdageftermiddagen. Debatten hade rubriken ”Kunskap åt folket – men hur?” och anordnades av Utbildningsradion, Vetenskapsrådet och Nationalencyclopedin.

SACO:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg invände att samtliga journalister ännu inte drabbats av denna åkomma och att det faktiskt går att intressera dem för viktiga samhällsproblem om man serverar dem som bra berättelser,  goda historier.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson framhöll att det numera går att fördjupa berättelserna på nätet. I en färsk serie med partiledarna innehöll varje del cirka 9000 tecken i papperstidningen och 70 000 tecken på Expressens sajt.

Gunnar Wetterberg invände att det är först efter ett par hundratusen tecken som ett verk blir riktigt originellt, fördjupande och nyansrikt.

Min bok med Göran Persson var på tre miljoner tecken, meddelade Erik Fichtelius. Och tillade att Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna nog var ännu längre.

Malin Sandström, doktorand och bloggare, lyckades i betydligt kortare format förmedla att kunskap kan vara både nyttig och underhållande. Och Gunilla Hammar-Säfström, en av lärarna i tv-projektet ‘Klass 9A’, berättade att i början av terminen kom eleverna ofta flera timmar för sent till skolan. I november ville de inte gå hem när den egentliga skoldagen var slut.