Medierna frossar i vårdskandaler enligt Dagens Samhälle. Stämmer det? (Uppdaterad)

Sveriges Kommuners och Landstings tidning Dagens Samhälle har ägnat ingående mediegranskande journalistik åt bland annat Dagens Nyheters rapportering om Koppargården och Carema. Sveriges Radios program Medierna har några gånger uppmärksammat bevakningen av Carema i olika medier, men Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman anser att många fler borde fördjupa sig åt detta. Exempelvis att vägning av blöjor felaktigt har etablerats som en symbol för privatägd äldrevård.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

”Medierna frossar
i vårdskandaler

Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”

 

Låter

mycket

21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?

Jämförelser

behövs

Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?

I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?

Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.

Vad betyder

vanvård?

Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.

Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?

”Räkna

med nyheter”

Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.

Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?

Torbjörn von Krogh, Sim(o)

Fotnot:

Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.

Uppdatering:

Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.

 

Korrigering av antalet specialreportrar 1990

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Framtidens specialreporter – djup, social och fåtalig?

I Sverige fick reportrar med specialkunskaper redaktionellt utrymme och uppmuntran när medieorganisationerna växte efter Andra världskriget. Expressen var tidigt ute med medicinreportern Bernt Bernholm 1949. För Dagens Nyheter kunde en specialisering med olika redaktionella avdelningar ta fart efter flytten från Klara till Marieberg 1964. Börje Dahlqvist, redaktionschef på DN 1963-1974, berättar i en färsk bok från Sim(o) att under hans period som redaktionschef utökades redaktionen från 170 till 276 personer.

Bättre utbildning för allt fler, mer fritid, ökad komplexitet i samhället – det var mycket som talade för att de breda nyhetsmedierna skulle vässa kunskaperna hos sina journalister för att kunna fortsätta att vara relevanta informationsförmedlare för sina användare.

Samhället har inte blivit mindre komplicerat sedan dess, men hur står det till med tillgången på specialreportrar på de stora nyhetsredaktionerna i dag?

Frilansjournalisten och etnologen Sara Sjöström har för Sim(o), Institutet för mediestudier, gjort en undersökning av tolv redaktioner och kartlagt antalet reportrar 1990 och 2010. Resultatet redovisas i boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid. Antalet allmänreportrar har hållit sig ungefär konstant på de tolv redaktionerna, mycket tack vare tillskottet av webbreportrar. Men antalet specialreportrar har minskat totalt sett. Utvecklingen skiftar mellan storstadstidningar, etermedier och lokal/regionalpress.

En indelning av bevakningsområden i sex huvudgrupper visar att fyra minskat vad gäller antalet reportrar (utrikes, kultur/nöje, ekonomi/arbete och sport/motor) medan två hållit ställningarna (samhälle/politik och övrigt/blandat).

Intervjuade redaktionsledare vill gärna satsa på specialreportrar – specialkunskaper och kontaktnät behövs för att få fram egna nyheter – men mot fördjupning står behovet av reportrar som klarar publicering i flera olika kanaler och som behärskar sociala medier. Detta är förmodligen en kortsiktig och skenbar motsättning, men för tillfället ändå märkbar.

Sveriges Radios vice vd Cilla Benkö skriver i boken:

”Det är givetvis omöjligt för en person att kunna allt men framtidens specialreportrar måste behärska att vara både breda och smala samtidigt. Smala när det gäller att de ska kunna ett ämne bäst men breda i den bemärkelsen att de måste kunna hantera teknik, känna sig bekväma i den digitala världen, ha en stor publicistisk integritet och vara öppna till sinne för att kunna föra en dialog med publiken.”

Docent Gunnar Nygren på Södertörns högskola, som tidigare bland annat skrivit boken Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering (Sim(o) 2008), problematiserar andra aspekter av utvecklingen i sitt bidrag:

”Det blir allt svårare att tydligt se journalistikens gränser och dess autonomi i flödet av kundtidningar, specialtidningar och sponsrade produktioner. Det betyder inte att det saknas självständig och högkvalitativ specialjournalistik, den finns också i dagens medieflöde. Men den blir allt svårare att urskilja i takt med att gränserna mellan den journalistiska professionen och pr-byråernas och produktionsbolagens innehållsleverantörer upplöses.

Kort sagt: det är den professionella självständigheten och en gemensam yrkesstandard som gör specialjournalisten till journalist och inte bara specialist.”

Det finns åtskilligt att diskutera framöver om journalistrollen i allmänhet och specialistrollen i synnerhet. Det är bara att sätta igång.

PS Publicerat i Sveriges Radio diskuterar specialreporterns situation på lördag 9 april kl 15.35. Och på måndag 11 april blir det ett brett upplagt öppet  seminarium i Studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm, som även kommer att streamas på Sveriges Radios specialsida för diskussion om framtidens journalistisk, Medieormen.

”Det är … förnuftigt att tillåta det oförnuftiga” (till en viss gräns)

I Dagens Nyheter  skriver Håkan Boström en signerad ledare om ‘pladdrets tyranni’. Han vänder sig mot att ”dårarna tillåts sätta agendan” när debattsajten Newsmill lägger ett konspiratoriskt inlägg i topp och åsikterna följs upp i SVT:s Debatt veckan efter.

Boström efterlyser en koppling mellan yttrandefrihet och sanning. ”Demokratin handlar inte om att alla ska tala i munnen på varandra, utan i grunden om att föra förnuftig dialog kring våra gemensamma spelregler.”

Vem avgör vad som är förnuftigt? Statsvetaren Ulf Petäjä undersökte för några år sedan i sin doktorsavhandling vilket argument som utifrån olika utgångspunkter kan sägas vara viktigast för att rättfärdiga yttrandefrihet. Han kom fram till att det är värdet av en pålitlig kommunikationsprocess som väger tyngst.

Petäjä skriver (på sidan 176): ”Ett demokratiskt samhälle främjas av att det existerar en kommunikationsprocess som är pålitlig i betydelsen att den innehåller åsiktsmångfald. Det är dock inte mångfald som endast ett uttryck för individers intresse och preferenser, utan mångfald som förser individerna med information, idéer och fakta som de kanske inte själva hade valt, om de själva fått bestämma.”

Petäja fortsätter: ”Den pålitliga kommunikationsprocessen bör ses som en process utan slut, där både ‘goda’ och ‘dåliga’ idéer tillåts (till en viss gräns). Det är med andra ord, för att uttrycka sig i J.S. Mills anda, förnuftigt att tillåta det oförnuftiga. Utan tillåtandet av irrationella, falska, omoraliska, och upprörande åsikter, är det inte tal om en pålitlig kommunikationsprocess.”

Redaktionen för Norra Västerbotten i Skellefteå tycker det är förnuftigt att ha engagera läsarna i nyhetsarbetet. Där inrättar man en e-redaktör som chattar med läsarna och efterfrågar deras erfarenheter och synpunkter: ”På dagens PM kan du läsa några av de viktigaste jobben som redaktionen arbetar med för närvarande. Du kan påverka valen, vinklarna och bjuda oss på din kunskap i ämnet.”

På Dagens Nyheter, Newsmill, SVT Debatt och Norra Västerbotten sitter olika redaktörer och väljer ut vad som ska debatteras och publiceras. Nog är det bra för samhällsdebatten att de gör olika val och att deras val diskuteras utanför redaktionerna.

Gunilla Herlitz: DN saknar drivkraft för nyhetsarbetet

Dagens Nyheters pinfärska chefredaktör  utfrågades på måndagkvällen på Publicistklubben i Stockholm om sina planer för tidningen. Samtalet kan ses här.

Gunilla Herlitz sade bland annat att tidningens nyhetsarbete måste rustas upp.

– Nyhetsarbetet både kan och bör förbättras. Det måste finnas en drivkraft hos redaktionen att vilja vara först med att berätta nyheter för läsarna, det finns det inte i dag.

Nyhetsredaktionen ska nu omorganiseras så att det uppstår en bättre ‘nyhetspuls’ i tidningen.

Gunilla Herlitz avser inte att skriva själv i tidningen, ”inte handbollskrönikor i varje fall” (en passning åt förrförre chefredaktören Jan Wifstrand). Vill hon driva frågor i offentligheten blir det genom andra medarbetare i tidningen.

Tidningen har för höga kostnader, delvis till följd av brister i organisation och tidigare ledning. Den har bestått av olika öar som haft för liten kontakt och samsyn enligt Gunilla Herlitz. Papperstidningen ska prioriteras, det är där intäkterna finns, nio tjänster tas bort från webb-redaktionen.

Man kan visserligen få nya unga läsare på nätet, ”men du får ju inte betalt”. Gunilla Herlitz ifrågasatte hur länge SvD och DN kan fortsätta att konkurrera när båda går med förlust.

‘Massiv opinion’ kan fejkas i artikelkommentarer

”Näthatarna har många namn”, så lyder rubriken på en kommenterande artikel av Ola Larsmo i DN:s kulturdel den 4 november. Jag läste den med igenkänning och tillfredsställelse över att problemet nu uppmärksammas i en rikstidning. Själv skrev jag om främlingsfientligheten som ett publicistiskt problem i min krönika i Corren 14 april i år (även publicerad här på bloggen).

Utgångspunkten för Ola Larsmos artikel var en fråga som Mårten Blomkvist ställt den 30 oktober i DN, hur det kan komma sig att just svenska mediers kommentarfält fylls av så mycket uppumpad ilska. Ett av flera tänkbara svar kan sammanfattas med ordet ”netrage” – ”vid tangentbordet kan man ta ut sin ilska under ännu tryggare förhållanden än bakom ratten i sin egen plåtlåda.”

Men Ola Larsmo anar andra förklaringar: ”Så fort en artikel berör ämnet invandring eller flyktingar dunkar det in en drös kommentarer som tyder på att Sverigedemokraterna kommer at få 85 procent av rösterna i nästa val.”  Vad han anar är samma sak som jag skrev om, nämligen att en mycket liten grupp främlingsfientliga individer systematiskt använder tidningarnas webbsidor för att  fejka en massiv opinion. I Kanada har Ken Mc Vay dokumenterat metoden: ”Varje högerextremist höll sig med ett tiotal olika alias just för att ge intryck av att man utgjorde en månghövdad opinion.”

Om detta fenomen har också den svenska historikern Helene Lööw skrivit, vilket jag tog upp i min krönika:

”Läsarkontakter prioriteras högt på tidningarnas webbredaktioner –  antalet besök på webben är ju kvittot på att tidningen blir läst. Men nyhetssajterna länkar till externa bloggar och slussar då läsarna vidare till sajter som redaktionerna varken har någon kontroll över eller något publicistiskt ansvar för. De som framför allt drar nytta av detta är de främlingsfientliga grupperna, det menar historikern Helene Lööw: ’De är vana att arbeta  med alternativa metoder eftersom de har varit utestängda från mainstream-media och inte har några pengar. Det här kommer ju som manna från himlen för dem.’ ”

Detta är faktiskt en mindre uppmärksammad del av journalisters arbetsmiljö. Och framför allt ett föga uppmärksammat demokratiskt problem. Mitt eget förslag, som jag framfört i en annan krönika (i Länstidningen Södertälje, där jag regelbundet medarbetar) är att de som kommenterar på nätet ska gå ut med sina egna namn. För det fick jag inte oväntat utstå en störtsjö av nedvärderande (och anonyma) kommentarer.

Läs mer om detta problem i en faktafylld bok med titeln ”Quick Response”  (Institutet för mediestudier, Sim(o), i samarbete med Röda Korset). Den består av ett urval artiklar som publicerats på projektets hemsida av en liten redaktion, knuten till Röda Korset, som i tio års tid reagerat på fördomar och schabloner i mediernas rapportering om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Nu har jag också tipsat Ola Larsmo om den boken. Han mejlade omgående och tackade samtidigt som han sa att han satt vid tangentbordet med cykelhjälmen på. Varför det, undrade jag. Svar: ”…för all inkommande skit som kommer att flyga in under dagen…. ”

AMI LÖNNROTH

Obekväma faktafel rättas inte i DN

Den hetaste pressetiska frågan idag är om det var rätt av Aftonbladet att publicera SD-ledaren Åkessons debattartikel.  Peter Wolodarski, chef för DN:s ledarsida, tycker att det var fel. Andra tycker tvärt emot att det är rätt att låta SD framträda i full frihet inom lagens ram. På så sätt finns möjlighet att kontrollera fakta och och möjlighet att bemöta alternativt instämma i de åsikter som framförs.

Bedömer man inlägget som hets mot folkgrupp – i detta fall hets mot muslimer – så ska man inte publicera. Här kan man göra olika bedömningar. En del sakkunniga jurister har avrått från publicering medan exepmelvis JK (preliminärt) inte sett att texten har ett lagstridigt innehåll.  Jag skulle ha publicerat.  Ett skäl är att det inte längre kan uteslutas att partiet kommer in i riksdagen.  Dess politik måste då torgföras och granskas ingående. Att publiceringen givit granskarna möjlighet att bemöta Åkesson är ostridigt. Hans ”fakta” har ifrågasatts och i en del fall klart och tydligt  vederlagts.

Det är mer än vad man kan tillåta när DN gör fel till och med i en så stor sak som Nutidsorienteringen. I årets upplaga infördes vad som förr blev känt som en slamkrypare. Det gäller fråga 10 som den först presenterats för 300 000 elever på högstadiet och sedan i DN för den 7 oktober.

Fråga nummer 10 lyder: ” I våras röstade riksdagen med stor majoritet ja till att homosexuella ska få gifta sig. Tidigare har homosexuella endast fått ingå registrerat partnerskap. Ett parti var emot …. Vilket är partiet? ”

Rätt svar återfinns på nästa sida (13 i min upplaga). Det är Kristdemokraterna.  Detta var  alltså vad skoleleverna förväntas svara efter att ha följt mediebevakningen i bland annat DN. I denna fråga har den uppenbarligen varit felaktig och (kanske) fördomsfull eftersom till och med ett så kvaliticerat gäng som Nutidsorienteringens redaktion haft fel för sig.

Fakta är att Kristidemokraternas motion 2008/09:C5 med anledning av regeringens proposition (2008/09:80  Äktenskapsfrågor) innebar att samkönade par ska få gifta sig på exakt samma villkor som olikkönade par. De skall vara lika inför lagen. Kristdemokraterna ville därtill slopa de religösa samfundens vigselrätt. De som ville skulle efter det rättsligt giltiga giftermålet få fira eller  eller få sitt giftermål välsignat i en kyrka, moské eller synagoga. Om man föredrog någon annan form av välsignelse skulle det gå lika bra med en fotbollsdomare eller god vän till familjen.  Den ceremonin skulle vara resandens ensak och kunna utformas enligt regler som staten inte skall lägga sig i.  Så är förhållandena i en rad andra länder.

Jag och flera med mig påtalade detta i inlägg och telefonsamtal till ansvariga på DN. Inget infördes. Däremot lät DN göra en notis i vilket kristdemokraternas gruppledare i riksdagen tilläts säga att kd är för att homosexuella ska få gifta sig.  I notisen skrev redaktör Lars-Ingmar Karlsson den 9/10 att ”Kristdemokraterna, som är det rätta svaret, tolkar frågan som om partiet är emot att homosexuella ska få gifta sig med varandra.”

Här upprepar redaktören att kd är det rätta svaret på frågan  om vilket parti som var emot att homosexuella skulle få gifta sig.  Det är inget tillrättaläggande av en otvetydig felaktighet.  Längre ned skriver redaktören att Nutidsorienteringens fråga om giftermål mellan homosexuella inte var ”så tydligt formulerad som den borde ha varit”.  Hur skulle den då ha formulerats för att kristdemokraterna skulle bli det rätta svaret?

Någon rättelse  har trots flera påstötningar inte  influtit. Jag har inte bevärdigats ett svar. Nutidsorienteringen ligger kvar ograverad på DN:s hemsida och det ”rätta” svaret är fortfarande kd.

Att  vägra införa en artikel av Sverigedemokraterna som är på ”gränsen” betraktar jag som en omdömesfråga. Men att inte korrigera ett allvarligt men genant faktafel är omdömeslöst.

Sigfrid Leijonhufvud

politiskt sakkunnig finansdepartementet

f d redaktör i DN, Expressen och SvD samt f d chefredaktör Nerikes Allehanda.