Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Smulor från medieträningens seminariebord

Jag ska inte recensera förra veckans samarrangemang mellan Sim(o) och Stockholms universitet/JMK på temat medieträning. Som stillasittande nygipsad moderator för seminariet är jag för jävig för att avge omdömen.

Men jag kan berätta att ett 40-tal personer var närvarande med varierande bakgrunder inom politik, forskning, diplomati, byråkrati,  journalistik, kommunikation, PR – och medieträning. Och väldigt få gick i pausen. Jag hade trott att intresset skulle ebba ut framåt 17.30 (vi började kl 15), men vi var inte klara förrän efter kl 18 tack vare en engagerad publik.

Några tips kan jag förmedla. Björn Häger visade ett antal videosnuttar från youtube på märkvärdiga möten mellan medier och politiker. Klippen finns samlade på Björn Hägers blogg. Missa inte Jeremy Paxman som under två minuter ställer samma fråga tolv gånger  till politikern Michael Howard, utan att få ett klart svar: Did you threaten to overrule him?

Jenny Lindahl Persson, vänsterpartiets informationschef, uppmanade alla att vara skeptiska när politiker och andra berättar anekdoter för att stödja sina argument, även Lars Ohly. En bakgrund till hennes linje finns i boken Medietränad, skriven av Jenny Lindahl Persson, Håkan Lind och Martin Borgs (Norstedts 2005).

På sidan 148 återges hur dåvarande statsministern Göran Persson beskrivit sin tvekan inför syltan på julbordet och Volvochefen Leif Johansson sina sömnlösa nätter inför försäljningen av Volvo till Ford:

”En stor fördel med anekdoterna är att de inte behöver vara sanna. Vem vet om Leif Johansson verkligen låg sömnlös den där natten? Eller om Persson verkligen har börjat känna motvilja för syltan? Ingen. Kanske allt är uppdiktat. Kanske är det egentligen en bekant eller en kollega som upplevt det Johansson och Persson berättar om. Det kan vi inte veta. Men vad vi vet är att anekdoten gör det abstrakta konkret, den fängslar medierna och får läsarna att förstå.”

Kristina Axén Olin ställde kritiska frågor om mediernas skilda sätt att skildra och granska kvinnor respektive män i ledande positioner. Underlag för vidare reflektioner i ämnet finns i Sigurd Allerns och Ester Pollacks senaste bok Skandalenes markedsplass (Fagbokforlaget 2009). Och Anna-Maria Havskogens prisade uppsats finns här.

Janne Josefsson ‘medietränarnas brunnsgubbe’

Spridda repliker med medieanknytning från Bokmässans seminarier och monteraktiviteter:

Björn Häger myntade en ny liknelse i en debatt med pr-konsulten Paul Ronge om dennes färska bok ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”. För att hindra små barn att närma sig den farliga brunnen uppfinner föräldrar en extra skrämmande dimension; de säger att det bor en läskig brunnsgubbe i brunnen. På samma sätt menar Björn Häger att medietränarna skrämmer makthavarna med Janne Josefsson, han blir deras brunnsgubbe.

Paul Ronge replikerade att hans kunder upplever hotet från Uppdrag granskning och Janne Josefsson som reellt. TV-jägarna är ute efter byten att nedlägga, de vill ha svett på överläppen och ångest i blicken. Fast Ronge erkände samtidigt att Sverige – och inte minst han själv – vore fattigare utan Janne Josefsson.

***

Janne Josefsson själv deltog i ett samtal om hot mot förtroendevalda. Har han inte själv ett delansvar för ett råare klimat genom sin aggressiva attityd var en frågeställning.

Genom ett temperamentsfullt inlägg vände han helt frågan till att handla om politikernas ansvar för ett samhälle med segregation, ungdomsarbetslöshet och social vanskötsel (fallet Louise i Vetlanda).

Förre justitieministern Thomas Bodström bedyrade att ingen politiker har något emot seriösa granskningar, tvärtom de välkomnas. Det är upphetsade övertoner och rena lögner i medierna han vänder sig mot.

Janne Josefsson svarade att retorik är en sak, praktik en annan. Ett exempel är konsekvenserna i Södertälje för den anställde som avslöjade sjukhuspersonalens rasistiska yttranden.

***

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén berättade i en öppen monterintervju att förbundet ändrat sin inställning till att låta PO/PON bedöma även journalisters arbetsmetoder (alltså inte enbart som nu det som publicerats). Journalistförbundet kan likväl behålla sin yrkesetiska nämnd för att hantera medlemsärenden. Detta kan underlätta en omvandling av PO/PON till en Mediernas ombudsman / Mediernas opinionsnämnd med vidare arbetsområde.

Nya svenska läroböcker i journalistik

Först kom det inget, och sen kom det inget – och om några månader kommer det tre stycken. Av någon anledning ökar utbudet av grundböcker i journalistik markant i höst.

Förlagen och skribenterna (liksom tidigare studenter och journalistutbildare) har märkt hålet på marknaden; den existerande litteraturen har åldrats samtidigt som de redaktionella miljöerna har förändrats.

• I augusti kommer Grävande journalistik av Nils Hanson (Ordfront). Författaren är projektledare och ansvarig utgivare för SVT:s Uppdrag granskning och hans föreläsningar på Grävseminarierna om granskandets abc tillhör varje år de mest uppskattade.

Boken behandlar undersökande journalistik från idé via faktainsamling och intervjuer till publicering. Enligt förlagspresentationen vänder den sig såväl till journaliststudenter och nyfikna privatpersoner som till erfarna grävare.

Omslagsbilden visar ett skarpt öga. Kanske kommer det att uppfattas på olika sätt av människor inom respektive utanför de etablerade medierna?

• 15 augusti räknar Hans Månson med att hans och Hans Strandbergs grundbok Journalistik (Juridisk Reportagebyrå) ska vara ute.

Hans Månson har arbetat på TV4, SVT och flera dagstidningar, senast som chefredaktör på Sydsvenskan, samt varit gästprofessor i journalistik i Göteborg.

Hans Strandberg har bland annat varit specialreporter på SvD (är agronom i botten), chefredaktör på Ny Teknik och är nu på Dagens industri. Båda anlitas som utbildare och föreläsare i journalistiska ämnen.

Inriktningen är mot högskoleutbildningen i journalistik med reporterrollen i fokus. Boken ska ge en grund för de första årens redaktionsarbete. Omslaget är ännu inte bestämt.

• Den tredje boken heter Reporter – en grundbok i journalistik (Norstedts) och är skriven av Björn Häger. Även den kommer i augusti.

Björn Häger har arbetat länge inom Sveriges Radio, bland annat som grävchef och webbchef, men har även  rapporterat i tidningar och numera även i tv. Han har skrivit en bok om intervjuteknik och är en flitigt nyttjad utbildare i detta och andra journalistiska ämnen. Tillika doktorand i journalistik vid Mittuniversitetet.

Boken blir på 400-500 sidor och vänder sig till journaliststuderande. Den behandlar bland annat produktion för tidningar, radio, tv och webb; såväl i teori och som hantverk. Omslaget består av ordet reporter i stora bokstäver.

Fotnot:

För fullständighetens skull vill jag meddela att jag är bekant med samtliga fyra författare, men att jag inte har ett så nära umgänge med någon att jag känner mig förhindrad att skriva om dem i klump. Hans Strandberg och jag bodde under uppväxten en tid i samma flerfamiljshus i Landskrona, de tre övriga har jag träffat genom föreningen Grävande journalister som jag var med om att grunda för 20 år sedan.