Synpunkter på kommande bok om nätnyheter?

Undertecknad skall under våren skriva en bok som behandlar hur nätjournalistiken har utvecklats i Sverige under de senaste sex åren. Boken ges ut av Sim(o) och beräknas finnas tillgänglig i höst.  Syftet med boken är att skriva en välbehövlig svensk översikt över nätjournalistikens utveckling så här långt. Boken riktar sig främst till studenter inom medie- och kommunikationsvetenskap och journalistik men även till yrkesverksamma journalister och andra som är intresserade av medie- och samhällsfrågor.  Boken kommer att vara baserad på svensk och internationell forskning och ta sin utgångspunkt i vad som gör journalistik på nätet speciell och i vilken utsträckning detta har förverkligats. Inspirerad av konvergenskulturen i allmänhet och detta exempel i synnerhet efterlyser jag synpunkter och förslag på innehållet. Vad bör en bok som tar upp nätjournalistik behandla?

Här nedan finner du ett utkast till ett första kapitel som beskriver bokens upplägg, låt det vara en startpunkt för diskussionen.

Är det något som helt missats eller finns det rena galenskaper? Borde vissa saker lyftas fram mer eller tonas ner? Något som absolut inte skall bort? Andra synpunkter?

Kapitel 1 Om boken och dess upplägg

Boken Nätnyheter – från sluten produkt till öppen process handlar om hur den svenska nätjournalistiken förändras från att vara ”tidningar på nätet” till att aktivt omfamna alla nätjournalistikens möjligheter vilket får långtgående konsekvenser för såväl den journalistiska etiken, yrkesrollen som journalistikens funktion i samhället. Boken är därmed också en historieskrivning över hur svenska nyhetssajter successivt skiftat hållning och börjar ta till vara de möjligheter som den digitala teknologin erbjuder.

Den förändring nätjournalistiken genomgår kan bäst beskrivas som en förändring från att producera nyheter i en sluten process där en färdig nyhet nått mottagarna till ett arbetssätt som mer och mer blir en öppnare process. Traditionellt sett har nyheter kommit ur mer eller mindre slutna nyhetsrum där journalister arbetat med stoff i avskildhet utan större direkt insyn eller påverkan från omvärlden. Olika medier har haft olika berättartekniker (ljud, text, bild, rörlig bild) och det har varit tydligt var någonstans ett medium har börjat och slutat. Med andra ord har nyheterna på olika sätt varit slutna och presenterats som färdiga produkter. På nätet är situationen annorlunda. Olika faktorer bidrar här till att göra nyheter till mer av en öppen process, det gäller både hur nyheter faktiskt ser ut på nätet men också vilka ideal som är, åtminstone retoriskt, kopplade till nyhetsjournalistiken.

Ett illustrerande exempel på produktionen av nätnyheter både blir mer öppen och en pågående process är att användarna och användargenererat innehåll blir allt mer integrerade delar av nätnyheter. Därmed är inte nyhetsproduktionen längre begränsad till professionella journalister, även om dessa givetvis har en högst påtaglig närvaro på nätet. På så sätt har det redaktionella arbetet bitvis öppnats upp för medieexterna aktörer. Användarnas bidrag till nyhetsjournalistiken medverkar också till att nätnyheter istället för att presenteras som färdiga produkter är ständigt pågående processer. Initialt kan en nyhet bestå av ett par meningar och en efterlysning av material från läsare. Vartefter tiden går och användarna börjar bidra med texter, bilder och åsikter växer nyheten i omfång. Den blir därmed en realtidprocess där såväl professionella som ickeprofessionella innehållsproducenter är inblandade.

Bokens disposition

Bokens första del går igenom nätjournalistikens byggstenar – vad som är kännetecknar ”nät” respektive ”journalistik”. Här behandlas med andra ord några av den digitala teknologins särdrag och vilka möjliga konsekvenser detta kan få för den journalistik som bedrivs inom ramen för digitala medier. Här finns en genomgång av det som forskningen vanligtvis identifierar som nätnyheters karaktärsdrag; hyperlänkar och multimedia, interaktivitet och den kontinuerliga publiceringen. Bokens första del innehåller också en genomgång av det sanningsideal som traditionellt har präglat journalistiken och dess uppgift i samhället – att informera medborgare för att de skall kunna ta självständiga beslut.

Bokens andra del består av tre kapitel som alla granskar hur respektive karaktärsdrag de facto har utvecklats på nyhetssajterna över tid.

I denna del illustreras dels hur nyhetssajterna förverkligar användandet av multimedia, dels hur sajterna på olika sätt länkas ihop med andra delar av Internet. En konsekvens av detta innebär att gränser mellan tidigare separerade enheter suddas ut eller blir otydligare – olika fenomen konvergerar. I fallet med multimedia blir således gränsen mellan de traditionella nyhetsmedierna ”tidning” och ”tv” diffusa. Genom länkar kan nyhetssajterna associera till material som publiceras på ett ställe och gränsen mellan var ett nyhetsmedium slutar och ett annat börjar suddas ut.

I bokens andra del diskuteras hur användarna har påverkat mediernas roll och deras effekt på journalistiken. Här beskrivs hur användarnas roll har förändrats från att vara passiva konsumenter till att bli aktiva producenter som deltar i flera centrala journalistiska processer. I detta sammanhang tas också användarnas klickande på nyheter upp och hur sajternas fullständiga koll på trafikströmmar påverkar nyhetsvärderingen.

Bokens andra del tar även upp den kontinuerliga publiceringen och illustrerar att nätnyheter är en pågående process snarare än en färdig produkt. Denna aspekt av nätjournalistiken diskuteras dels utifrån internationell forskning om tänkbara kvalitetsbrister, dels utifrån nätjournalisters och användares syn på denna publiceringsform.

Bokens tredje och avslutande avsnitt handlar om vilka konsekvenser realiseringen av den digitala potentialen får för nätjournalistiken. Här diskuteras hur dessa faktorer tillsammans bidrar till att skapa en nyhetsjournalistik som bäst kan förstås som en i flera bemärkelser elastisk process snarare än en sluten produkt. Innehållet i denna journalistik är oförutsägbar och föränderlig, den kan länkas hit, dit och tillbaks igen, ibland tar den hjälp av utomstående, man vet aldrig i vilken form (ljud, grafik, text etc.) berättelsen kommer att presenteras. I denna del av boken besvaras också i viss utsträckning den kritik som brukar riktas mot att nätjournalistiken inte är vare sig särskilt ny eller speciell.

Här diskuteras vilken innebörd den elastiska journalistiken har för sedvanliga ideal och roller. Under flera år har det dividerats om den traditionella objektiviteten hotas eller kompletteras av en ny norm – transparens. Här görs en genomgång av begreppet transparens och visar även att vardagsjournalistiken till dags dato är långt ifrån att tillämpa transparens systematiskt. Här diskuteras också huruvida och i vilken utsträckning den journalistiska professionen är hotad i dagsläget. I detta sammanhang förs en diskussion om presumtiva konsekvenser för nätjournalistikens funktion som demokratiskt verktyg – att informera medborgare så att de kan ta självständiga beslut.

Boken avslutas med kapitel 8 där den framtida utvecklingen inom området prognostiseras. Här finns även förslag på hur svensk journalistik- och medie- och kommunikationsforskning kan gå vidare och bidra med kunskap till ett fenomen som berör miljoner svenskar varje dag men där forskningen i princip varit frånvarande.

Boken bygger dels på en omfattande litteraturgenomgång av ledande internationell och svensk medieforskning, dels på författarens egna omfattande longitudinella empiriska studier av nätnyheters innehåll insamlande från 2005 till 2010. Materialet har samlats in under en vecka varje vår på Aftonbladet.se, Dn.se, Expressen.se och Svd.se och omfattar ungefär 5 300 nyheter. I underlaget finns även intervjuer med verksamma journalister i arbetsledande befattning på dessa sajter.

Slutligen, det finns många olika faktorer som påverkar hur nyheter producerar, när de produceras, av och för vilka de produceras, vilka nyheter som produceras och varför de produceras. Denna bok tar sin analytiska utgångspunkt i och avgränsar sig till att studera hur den tekniska potentialen har realiserats och hur detta påverkar nyhetsjournalistikens teori och praktik. Den läsare som är intresserad av ytterligare sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förklaringsmodeller hänvisas till annan litteratur, en litteratur som dessutom nogsamt brukar undvika teknologi som vare sig beroende eller oberoende variabel (Manovich, 2001; Meyrowitz, 1985; Thompson, 1995). Att det är ett samspel mellan olika faktorer är självklart, vilket framgår i bokens beskrivning av den evolution som nätnyheter fortfarande genomgår. Vore det så enkelt att teknologin bestämde skulle det vara frågan om en redan inträffad revolution och om teknologin vore betydelselös skulle de förändringar vi ser idag inte ske.

Läsarna som medproducenter av nyheter

Under en längre tid har jag forskat kring utvecklingen av användarnas roll på nyhetssajter. Forskningen visar (illustrerad bland annat i det kommande numret av Medievärlden) tydligt att användarna gått från att vara helt  utanför sajterna så sent som för bara några år sedan till att kommentera redan färdigproducerat material och under de senaste åren mer och mer vara med i sjävla produktionen av nyheter.

Därför är det extra intressant att se hur nyhetschefen Kristian Lindquist på Svd.se aktivt går ut och efterlyser läsarnas hjälp för att granska biståndsprojekt i realtid. Det här är ett exempel på hur traditionella medieföretag anpassar sig och utnyttjar de möjligheter nätet innebär. Läsarreaktionerna är positiva och förändringen lär inte stanna vid detta.

Transparens i medier

För en tid sedan deltog jag i konferensen Future of Journalism som hålls vartannat år i Cardiff. Här samlas både branschfolk och journalistikforskare under ett par välfyllda dagar. I år var en av sessionerna helt ägnat åt transparens i nyhetsmedier det vill säga hur medierna på olika sätt öppnar upp sin nyhetsproduktion för utomstående.

Transparens har inte varit särskilt hett vare sig i forsknings- eller medievärlden men det finns vissa tecken på att det håller på att ändras.

Några exempel på detta är när DN får problem med tidsstämpeln i artiklar som handlar om Nobelpristagaren i litteratur och går ut och försöker förklara vad som har hänt för en mer eller mindre tvivlande läsekrets. Expressen publicerar kontinuerligt rättelser av nyheter som haft felaktigheter. Både Svd.se och DN.se har inbyggda funktionaliteter i sina artiklar som uppmanar användarna att kontrollera innehållet i artiklarna och höra av sig om de hittar felaktigheter.  På New York Times har man gjort det till vana att kommentera längst ner i nyhetsartiklarna vad som har ändrats.

Ovanstående exempel illustrerar transparens dels genom att bjuda in användarna i produktionen av nyheter och dels genom att berätta vad som gått fel och varför i den egna bearbetningen. Det börjar också dyka upp olika aktörer (exempelvis Media Standards Trust och Who Comments?) som både argumenterar för transparens av olika slag och tillhandahåller en teknologisk plattform för detta.

Transparens har precis kommit ur startblocken och det blir intressant att följa vilket genomslag det får i journalistiken framöver.