Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Avtal om hederliga citat ingånget i Danmark

Lösnummertidningarna B.T. och Ekstrabladet har ingått ett avtal om att citera varandra på ett korrekt sätt, förtäljer danska Mediawatch. Nu ska det bli slut på seden att stjäla nyheter utan att ange källa.

”Vi ser aftalen som et udtryk for respekt for hinanden, men også som en beskyttelse af vores marked. Ekstra Bladet og B.T. graver hver dag et bjerg af egne nyheder op og vel at mærke af den slags, der giver masser af trafik. Den slags skal man behandle med respekt og ikke som et gratis tag-selv-bord. Derfor har vi lavet aftalerne om god citatskik,” säger B.T.s chefredaktör Peter Brüchmann till Mediawatch.

Avtalet innehåller tre huvudpunkter:

• Citera alltid källan.

• Citera historiens ursprung även i den fortsatta behandlingen av ämnet.

• Ta inte ”obegränsat” godbitarna ur andras intervjuer och historier.

I slutet av 1960-talet ingick Aftonbladet och Expressen ett avtal om att inte kritisera/punktera varandras toppnyheter. Skälet även den gången var en omsorg om den gemensamma marknaden och om förtroendet för kvällspressen.

Det svenska avtalet blev kortvarigt.

Obekväma faktafel rättas inte i DN

Den hetaste pressetiska frågan idag är om det var rätt av Aftonbladet att publicera SD-ledaren Åkessons debattartikel.  Peter Wolodarski, chef för DN:s ledarsida, tycker att det var fel. Andra tycker tvärt emot att det är rätt att låta SD framträda i full frihet inom lagens ram. På så sätt finns möjlighet att kontrollera fakta och och möjlighet att bemöta alternativt instämma i de åsikter som framförs.

Bedömer man inlägget som hets mot folkgrupp – i detta fall hets mot muslimer – så ska man inte publicera. Här kan man göra olika bedömningar. En del sakkunniga jurister har avrått från publicering medan exepmelvis JK (preliminärt) inte sett att texten har ett lagstridigt innehåll.  Jag skulle ha publicerat.  Ett skäl är att det inte längre kan uteslutas att partiet kommer in i riksdagen.  Dess politik måste då torgföras och granskas ingående. Att publiceringen givit granskarna möjlighet att bemöta Åkesson är ostridigt. Hans ”fakta” har ifrågasatts och i en del fall klart och tydligt  vederlagts.

Det är mer än vad man kan tillåta när DN gör fel till och med i en så stor sak som Nutidsorienteringen. I årets upplaga infördes vad som förr blev känt som en slamkrypare. Det gäller fråga 10 som den först presenterats för 300 000 elever på högstadiet och sedan i DN för den 7 oktober.

Fråga nummer 10 lyder: ” I våras röstade riksdagen med stor majoritet ja till att homosexuella ska få gifta sig. Tidigare har homosexuella endast fått ingå registrerat partnerskap. Ett parti var emot …. Vilket är partiet? ”

Rätt svar återfinns på nästa sida (13 i min upplaga). Det är Kristdemokraterna.  Detta var  alltså vad skoleleverna förväntas svara efter att ha följt mediebevakningen i bland annat DN. I denna fråga har den uppenbarligen varit felaktig och (kanske) fördomsfull eftersom till och med ett så kvaliticerat gäng som Nutidsorienteringens redaktion haft fel för sig.

Fakta är att Kristidemokraternas motion 2008/09:C5 med anledning av regeringens proposition (2008/09:80  Äktenskapsfrågor) innebar att samkönade par ska få gifta sig på exakt samma villkor som olikkönade par. De skall vara lika inför lagen. Kristdemokraterna ville därtill slopa de religösa samfundens vigselrätt. De som ville skulle efter det rättsligt giltiga giftermålet få fira eller  eller få sitt giftermål välsignat i en kyrka, moské eller synagoga. Om man föredrog någon annan form av välsignelse skulle det gå lika bra med en fotbollsdomare eller god vän till familjen.  Den ceremonin skulle vara resandens ensak och kunna utformas enligt regler som staten inte skall lägga sig i.  Så är förhållandena i en rad andra länder.

Jag och flera med mig påtalade detta i inlägg och telefonsamtal till ansvariga på DN. Inget infördes. Däremot lät DN göra en notis i vilket kristdemokraternas gruppledare i riksdagen tilläts säga att kd är för att homosexuella ska få gifta sig.  I notisen skrev redaktör Lars-Ingmar Karlsson den 9/10 att ”Kristdemokraterna, som är det rätta svaret, tolkar frågan som om partiet är emot att homosexuella ska få gifta sig med varandra.”

Här upprepar redaktören att kd är det rätta svaret på frågan  om vilket parti som var emot att homosexuella skulle få gifta sig.  Det är inget tillrättaläggande av en otvetydig felaktighet.  Längre ned skriver redaktören att Nutidsorienteringens fråga om giftermål mellan homosexuella inte var ”så tydligt formulerad som den borde ha varit”.  Hur skulle den då ha formulerats för att kristdemokraterna skulle bli det rätta svaret?

Någon rättelse  har trots flera påstötningar inte  influtit. Jag har inte bevärdigats ett svar. Nutidsorienteringen ligger kvar ograverad på DN:s hemsida och det ”rätta” svaret är fortfarande kd.

Att  vägra införa en artikel av Sverigedemokraterna som är på ”gränsen” betraktar jag som en omdömesfråga. Men att inte korrigera ett allvarligt men genant faktafel är omdömeslöst.

Sigfrid Leijonhufvud

politiskt sakkunnig finansdepartementet

f d redaktör i DN, Expressen och SvD samt f d chefredaktör Nerikes Allehanda.

Har Guillou blivit religiös?

Publicistklubben debatterade i går kväll Aftonbladets publicering av Donald Bodströms artikel ”Våra söner plundras på sina organ”. Ett referat finns på PK:s hemsida.

Medieforskaren Ester Pollack har träffande beskrivit en del av den mediala självkritiken som rituell; ”de etiska debatterna tycks ha ungefär samma funktion som biktfadern har för katoliken: bekännelse, ånger och syndernas förlåtelse”. 

Men för denna publicering stämmer inte schemat, inte ännu i varje fall. Aftonbladet bekänner inga synder (möjligtvis att man inte publicerade mycket mer) ,visar ingen ånger och ber inte om förlåtelse. 

Kulturskribenterna från Sydsvenskan, Expressen och DN i panelen var starkt kritiska mot bristen på fakta och överflödet av insinuationer i artikeln. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, och framför allt Aftonbladets kolumnist Jan Guillou, försvarade artikeln med att även en bristfällig artikel kan vara bra om den har effekt, om den leder till att utredningar startas.

Kvällens moderator, PK-ordföranden och kulturjournalisten Ulrika Knutson, refererade till Jan Guillous tidigare skarpt formulerade kritik av faktafattiga kulturjournalister och häpnade över vad hon fann var en fullkomlig omsvängning. Kanske rentav en omvändelse?

Hennes sammanfattning gick nämligen på temat: när Jan blir gammal blir han religiös.

Jan Helin: Nätets öppenhet ”ett reningsbad”

Tidningsutgivarna och diskussionspuben Desken i Stockholm arrangerade ett möte om användarskapat material i kväll (torsdag). Aftonbladets chefredaktör Jan Helin intervjuades och såg stora möjligheter i en kombination av de texter, bilder och kommentarer som läsare och bloggare gör och av professionellt journalistiskt arbete. Det räcker inte att publicera läsarmaterialet osorterat och oredigerat, men med bearbetning blir det tillgängligt och värdefullt.

Nästa steg, som vi ännu inte riktigt sett styrkan med i Sverige, är att journalister utnyttjar s k crowdsourcing; den stora gruppens kunskaper och informationsinsamling. Att det kommer är Jan Helin övertygad om.

Dessutom menade han att läsarmedverkan förbättrar Aftonbladets journalistik. Tidningen ”kommer inte undan med tveksamma vinklingar längre” på grund av transparensen och aktiva läsare som påpekar felaktigheter. Det är hälsosamt, ”ett reningsbad”. Han ville dock inte ge några konkreta exempel på sådana artiklar.

På frågan om vilka slags journalister Aftonbladet ska anställa i framtiden svarade chefredaktören: De som vill väcka samtal och sedan använda samtalet.

– Newsmill säger att våra läsare vet mer än vi. Då gäller det att använda detta också.

Tidigare under kvällen presenterade Ulrika Hedman från Dagspresskollegiet vid Göteborgs universitet en undersökning om redaktionella ledares syn på användarskapat material. Den visade bland annat att chefredaktörer har högre tankar om materialet än de webbansvariga som arbetar mera handgripligt med det.

Ulrika Hedman gissar att redaktionsbloggar med kommentarfunktioner blir ”årets mest troliga nättidningsraket” vad gäller läsardialog. En sådan arena har fördelen av att vara såväl offentlig som publicerad och kan innebära en förändring av det offentliga samtalet om medierna. Tidigare skedde en stor del av läsarkontakten på redaktörens kammare, i redaktörens telefon eller i redaktörens dator.

 

AB diversehandel

Vad är Aftonbladet idag? En kvällstidning, en bokhandel eller kanske en videobutik? Nej, just idag är Aftonbladet faktiskt en reseguide. 240 sidor tips om London från Lonely Planet medföljer om du köper papperstidningen. Eller kanske är det tidningen som följer med på köpet av London-guiden? Vad som är själva huvudprodukten och vad som är det där lilla extra verkar faktiskt inte helt klart.

Svensk kvällspress har numera så låg tilltro till den egna journalistiska produkten att den rutinmässigt måste säljas med hjälp av något annat medium: skönlitterära böcker, DVD-skivor (samla alla Bondfilmerna!) eller som idag en resehandbok. Papperstidningen eller webbplatsen blir en plattform för alla möjliga affärer i text, ljud och bild.

Intensiv nyhetskonkurrens, och det ökande trycket från nätet, gör att det finns allt färre egna, unika nyheter att koka säljande löpsedlar på. Man får alltså sälja på annat. Men kvällstidningarnas diversehandel kan förstås också ses som ett utslag av den allmänna mediekonvergensen, där de gamla fasta formerna alltmer upplöses och flyter in i varandra. Ingen vet längre vad en tidning är.

Men egentligen började utvecklingen bort från den egna tidningsidentiteten kanske långt tidigare, när kvällspressen ingick symbios med den tidens dominanta medium: TV. Sedan länge livnär sig ju Aftonbladet och Expressen till stor del på skvaller om TV-kändisar. TV:s realityserier utnyttjar i sin tur kvällspressen som annonstavlor för att locka tittare.

Den intressanta frågan är kanske inte heller varför kvällspressen har blivit en medial diversehandel, utan vad utvecklingen gör med den journalistiska självkänslan och integriteten. Hur stimulerande kan det t.ex. vara att jobba på en redaktion som tycker att andras underhållningsprodukter är så mycket intressantare än den egna journalistiken?

2490 fällningar under 40 år med PO/PON

Tidningen Journalisten har i sitt senaste nummer en ovanlig och intressant genomgång av den verksamhet som bedrivs av Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd. Tyvärr finns inte hela undersökningen utlagd på nätet, endast en kort sammanfattning.

På sex sidor i pappersutgåvan redovisar frilansjournalisterna Mikael Bergling och Fredrik Nejman uppgifter om vad som hänt med de ungefär 13 000 pressetiska anmälningar som gjorts under de senaste 40 åren. På hösten 1969 tillträdde den förste pressombudsmannen och opinionsnämnden fick en ny sammansättning.

2490 publiceringar har fällts mellan november 1969 och 31 december 2008. Det motsvarar knappt 20 procent av anmälningarna. Aftonbladet toppar listan, 251 fällningar, med Expressen på andra plats, 181 fällningar. Dagens Nyheter har flest fällningar bland morgontidningarna, 64 stycken, medan Svenska Dagbladet enbart har 16 fällningar.

Ser man till tidningskategorier så är ordningen (för de fem mest fällda tidningarna i varje kategori) kvällspress, storstadsmorgonpress, veckopress/magasin och landsortsmorgonpress. I siffror: 

635 fällningar för Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, GT och Idag.

234 fällningar för DN, Arbetet, GP, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

201  fällningar för Lektyr, Fib/Aktuellt, Svensk Damtidning, Se och Hänt Extra.

145 fällningar för Norrländska Socialdemokraten, Västerbottens Folkblad, Blekinge Läns Tidningar, Norrbottens-Kuriren och Norrköpings Tidningar.

Aftonbladet har flest fällningar under varje decennium, men trenden är fallande: 97 under 1970-talet, 66 under 1980-talet, 59 under 1990-talet och 37 hittills under 2000-talet. Chefredaktören Jan Helin säger i en intervju i samma nummer av Journalisten att han inte vet varför Aftonbladet är Sveriges mest fällda tidning. Men att det troligen beror på att ”en kvällstidning ska testa gränser och tala med stora bokstäver”.

Jan Helin säger också att han tycker att systemet med  PO/PON är mycket bra och att han ”tar mycket allvarligt på fällningar i PO och ägnar mycket tid åt att förstå och dra konsekvenser av dem”.

Det vore intressant med en fördjupad granskning av Aftonbladets fällningar. Hur många beror på slarv och hur många är medvetet gjorda? Och av de sistnämnda – hur många motiveras av publicistiska och/eller kommersiella överväganden? Bergling & Nejman har ju hela materialet, sätt igång!