Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”

 

Låter

mycket

21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?

Jämförelser

behövs

Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?

I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?

Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.

Vad betyder

vanvård?

Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.

Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?

”Räkna

med nyheter”

Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.

Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?

Torbjörn von Krogh, Sim(o)

Fotnot:

Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.

Uppdatering:

Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.

 

Axel Andén, Medievärlden, var debattledare och i panelen ingick Mikael Zackrisson, konsult, Hanna Stjärne, UNT, Fredric Karén, SvD och Anette Novak, konsult. Debatten kan betraktas och avlyssnas här. Den utgick från Anette Novaks text ”eVärldens möjligheter! Hot och hopp i mediernas ödestid” i boken ”Vad har vi lärt oss?” (Sim(o), 2012).

Uppdatering: Mikael Zackrisson har efter debattkvällen bloggat vidare på temat framtid och finansiering. Hans recept är fantastiska upplevelser.

Sim(o):s verksamhet bygger på engagemang från både journalister och representanter från företag och organisationer. De senare representeras oftast av kommunikationscheferna. Men diskussionerna i kväll – sedan mötet öppnats för andra än Sim(o):s Råd – var som om vi kommunikatörer inte var närvarande. Vi utsågs i diskussionen till personer som ”hade till uppgift att manipulera oss journalister”, med än större avsmak beskrevs hur offentliga myndigheter numera avlönar kommunikatörer vilka illasinnat knäsätter ”mediepolicies och jobbar för att bygga upp myndighetens varumärke”. Nå, att den bilden konstigt nog inte nyanserades av oss närvarande kommunikatörer, är vårt eget ansvar. Men jag tar gärna chansen att göra det här, liksom att tacka Svegfors för kvällen med ett exempel på just det han oroas av – i form av något som en större kommunikationsbyrå för knappt två veckor sedan höll fram som ett arbete den var extra stolt över.

Men först min kommentar till min och mina kollegers roll som manipulatorer: Det finns säkert en och annan kommunikationsplan som bygger på en strävan att manipulera, i meningen vilseföra eller flytta fokus från det viktiga till någon bisak. Kanske finns de till och med inom det offentliga. Men i stort är min erfarenhet att såväl näringslivets som det offentligas mål med sina kommunikationsstrategier är att förmå organisationen att visa öppenhet gentemot granskning, om än med gränser för sekretess av olika typer och grader. Genomgående brukar kommunikationsplanerna söka lyfta fram sådant som ligger i verksamhetens centrum, ämnen som är relevanta för dem själva och deras intressenter. Till skillnad, alltså, från de förhållanden som för en stressad journalist med rubrikambitioner finner mer lättköpt. Kommunikationsstrategierna är därför delvis en produkt av en uttalad resursbrist på redaktionerna, som skapar en känsla i samhället att massmedierna inte kan förväntas klara sitt jobb. Därför försöker vi underlätta detta jobb genom i språk och omfattning anpassade textsnuttar, bilder, filmer, ljud – ja allt sådant som redaktioner med knappa resurser gärna tackar ja till. Och oftast tror jag att detta inte utnyttjas för dunkla syften, även om det förstås finns exempel på motsatsen och utvecklingen på sikt kan gå åt pipan helt och hållet. Lösningen kan knappast återfinnas någon annanstans än i återskapandet av mer kapabla massmedier. Goda kommunikatörer föredrar lyckligtvis intresserade, pålästa och ifrågasättande journalister, så det skulle knappast leda till någon maktkamp om något herrens under skulle ge medierna fler expertreportrar och andra journalister, med tid för fördjupning och granskning.

-Okok, fan tro’t, hör jag er muttra. -Men hur var det då med exemplet från den där kommunikationsbyrån? Jo, för knappt två veckor sedan höll en större byrå öppet hus. Det var en dag då exempel från deras verksamhet skulle presenteras, och leda till goda diskussioner. Jag deltog på två av de många seminarierna man kunde springa mellan. Det hela var offentligt, och företagets kunderna hade godkänt rollen som exempel som företaget kunde lyfta fram. Ett av seminarierna handlade om kriskommunikation. Till största delen behandlades Carema och på vad sätt konsulterna hanterat slaget om dess verksamhet och anseende. Det var intressant och delvis tänkvärt. Sedan nämndes också några andra fall, ett av dem reagerade jag över redan där på seminariet – men när jag i kväll hörde Mats Svegfors, återkom det till minnet och jag vill bistå honom med vad som sades, eftersom jag misstänker att det stärker hans tes:

Det hela hade utspelat sig för flera år sedan, då Stockholm kulturborgarråd Medeleine Sjöstedt i Dagens Nyheter föreslagit att Dramaten och Operan skulle slås ihop (jag refererar här och i följande konsultens beskrivning av det skedda). Dramaten var redan kund hos konsulten, men nu blev det omedelbar krishantering. Konsulten hade redan tidigt på morgonen åkt till Dramaten och tillsammans med ledningen sett till att kulturborgarrådets förslag hade fått maximalt ofördelaktig publicitet, därav konsultens stolta konstaterande att han bidragit till att förslaget stoppats.

Nå, där har vi väl ett exempel som jag föreställer mig får en och annan att haja till – hur kulturbudgeten nyttjats för att med kriskonsulter  lägga krokben för den offentliga huvudmannens förslag? Den som tycker att detta är en tveksam vandel, tycker jag i alla fall ska uppskatta öppenheten i att insatsen lyfts fram offentligt såsom ett signum för god kriskommunikation!

På hösten -91 hade Anne Wibble tänkt på det mesta. Valet var vunnet, hon skulle bli finansminister. Men hon hade inte tänkt på att hon skulle ha en informationssekreterare, som det då hette. Hon kom att tänka på mig, som på sommaren vickat på DN:s ledaravdelning, stod sexa på stadens riksdagslista och dessutom – kört hennes kampanjbuss till och från en tv-batalj i Jönköping med Allan Larsson (den debatten avgjorde kanske valet).

Jag skulle bli informationssekreterare åt Bo Könberg, som skulle ha hand om sjukvård och socialförsäkringar på socialdepartementet.  Men nu blev det så att Anne fick låna mig de första veckorna, medan hon letade efter en egen.

Jag hade aldrig haft ett riktigt jobb förut, var 24 år och visste absolut inget om ekonomiska spörsmål – hade aldrig skrivit i ämnet, eller på annat sätt utmärkt mig med åsikter kring ekonomisk politik. Så när jag på morgonen den 4 oktober, tror jag det var, först var med på riksdagens öppning och sedan promenerade med övriga politiska tjänstemän till departementen, var jag fullständigt luftlandsatt. Liksom alla andra, förstås, för det var regeringens allra första dag. Men jag mer ändå, alltså.

Jag fann mig snart placerad i ett stort kontor i finansdepartementets palats, med en alldeles egen sekreterare. Sur, dessutom. Vi fick våra telefonnummer och papper och pennor. Foton togs. Porträtt på gamla finansministrar i bakgrunden, tror jag. Jag ser ut att ha ett irriterande stort självförtroende.

Hela tiden ringde alla tre telefonerna. Jag kunde inte svara på något, förstod inte ens frågorna. Men till all lycka hade någon redan före denna dag bokat in en journalist för en halvtimmes intervju med Anne. Jag forskade inte i detta, men var glad att få chansen att höra frågor ställas och svar ges. Efteråt hade jag alltså runt tjugo frågor och vidhängande svar, de senare uttalade av Anne själv. Kunde inte bli mer officiellt. Jag skuttade tillbaka till mitt kontor, full av tilförsikt. Nu skulle jag ju kunna svara på åtminstone några frågor, även om jag inte begrep dem riktigt.

När jag kom in på kontoret ringde, som vanligt, alla tre telefonerna. Jag valde att svara i den mittersta, den röda. Det var Åsa Mattsson, numera Tillberg. Hon var på den finansiella nyhetsbyrån Direkt, Reuters största konkurrent i Sverige, med egna skärmar på alla finansiella centra och handelsplatser. -Hej, sa hon, när avskaffar regeringen omsättningsskatten på aktier?

Den skatten var även känd som valpskatten, mycket kritiserad av den borgerliga oppositionen såsom populistisk och dålig.  Jag kände eufori, för just den frågan hade journalisten frågat hos Anne och hennes svar var befriande tydligt.  Så jag svarade, med samma självförtroende som mitt porträtt från den dagen avslöjar, ”På torsdag!”

Lyckligtvis ställde inte Åsa några följdfrågor, annat än att försäkra sig om att det skulle ske medelst en förordningsändring som alltså trädde i kraft i och med det förestående regeringsbeslutet, några dagar senare. Jag njöt, det här var ju inte så svårt i alla fall…

Ungefär en halv minut efter samtalet med Direkt, hamnade mitt svar på Direkts informationsskärmar. Och runt tio sekunder efteråt, på Reuters. Inom en minut avstannade börshandeln i Sverige.

Det var alltså inte bara en pinsam händelse, det var dessutom den allra första åtgärden som regeringen Bildt åstadkom, över huvud taget, att i praktiken stänga börsen genom att lova att en skatt på transaktioner skulle försvinna några dagar senare.

Jag hamnade i massmedierna. Den utskåpning jag minns bäst var Veckans affärers. En bild på mig, där jag såg modstulen ut, hade bildtexten ”Om Anne Wibble visste att hon skulle ha en ekonom som informationssekreterare förut, lär hon ha blivit än mer övertygad efter tre timmar med John Ahlmark på tjänsten.”

Jag flyttade rätt snart över gatan, till Socialdepartementet, såsom tidigare beslutat. Där var jag faktiskt riktigt duktig och driven under de tre år regeringen satt.

Vad hade då hänt? Jo, Anne hade själv bokat in den där journalisten (vem det var har jag glömt). Det var en gammal bekant till Anne som fick ynnesten att intervjua henne redan första dagen, mot att han inte publicerade något förrän en tid därefter. Detta embargo hade de kommit överens om, men Anne sa inget till mig om den saken. Och där ligger väl moralen – har man ett blåbär på en tjänst, måste man vara noga med att förklara vad som är öppet och vad som är hemligt, och gärna varför. Idag flyger information snabbt via sociala medier. Förr gick det långsammare, om man inte hamnade på de finansiella informationsskärmarna, alltså, då gick det nog lika fort då som idag.

Den här löjliga historien om min första dag på mitt första riktiga jobb, har ibland fått ett eget liv och förlorat all sanning. Ibland framställs det som att jag kraschade börsen, alltså sänkte börsvärdet. Det gjorde jag inte. Någon artikel – som publicerades flera år senare – har påstått att jag kostat skattebetalarna miljonbelopp, inte heller det är sant. Det var bara en uppvisning i generande klantighet som jag hoppas kan bistå dagens tjänstemän och journalister med litet förströelse – kanske också kan tjäna som påminnelse om att man kan få äta upp det man säger, även om man fått informationen på ett sätt som rimligen gjorde den lämplig att föra vidare.

John

PS Valpskatten avskaffades inte torsdagen efter. Regeringen valde istället att gå till riksdagen med en proposition i ämnet. Det tog därför flera månader innan  omsättningsskatten var avskaffad. Börsen tog för övrigt snart upp handeln igen.  DS

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Uffe Elbæk företräder Radikale Venstre, han har en bakgrund som grundare av Kaospiloterna, en skola som utbildar ”kreativa outsiders” till sociala entreprenörer.

Hela deklarationen publiceras som en lång text i dagstidningen Politiken. Detta är avsnittet om stödet till medierna i statsrådets artikel:

”En anden ordning, som har brug for et eftersyn, er den danske mediestøtte, der årligt uddeler hen ved 400 mio. kr. til danske dagblade m.v. i produktionsstøtte. Det er et vigtigt bidrag til produktionen af dansk journalistik på højeste niveau. Mediestøtten skal revideres her i efteråret, og i den forbindelse skal vi tage fat på en modernisering.

For ligesom biblioteksafgiften er mediestøtten ikke tidssvarende, da den kun tildeler støtte ud fra antal trykte papiraviser i stedet for produktion af indhold. Nyhedsformidlingen foregår allerede i dag mindst lige så meget på digitale medier som i papiraviser, og den udvikling vil kun fortsætte.

Derfor skal mediestøtten støtte produktion af nyheder i stedet for fældning af svenske skove. Samtidig skal vi styrke innovationen i branchen ved at yde særlig støtte til eksperimenter og til små netredaktioner, som ikke falder ind under den nuværende ordning. Dermed støtter vi også mangfoldigheden og de nye stemmer.”

Efter flera debatter med politikerna i olika fora under sommaren bjöd tidningens chefredaktör Lisbeth Knudsen till slut in de två att följa hennes arbete under en dag på redaktionen. Och nu har folketingsledamöterna nyanserat sina ståndpunkter i en ny artikel, denna gång med rubriken ”Rapport fra det journalistiske maskinrum”.

De skriver att de nu inser att det faktiskt pågår mycket mer av etisk diskussion och självkritik inom redaktionen än de tidigare förmodade:

Efter en dag i chefredaktionens fodspor bed vi særligt mærke i den betydelige evaluering og selvkritik, der løbende pågår. Den journalistiske revselse og pertentlighed, der kan opleves i TV2’s Presseloge, forekommer faktisk dagligt og i endnu højere grad på Berlingskes redaktion.

Men de står fast vid att för mycket möda läggs ner på personjournalistik, på spelet runt politiken och på redigering i stället för att satsa på grävande journalistik, research och substans.

De kommer med fyra förslag:

1) Underlätta för journalister att komma i kontakt med handläggande tjänstemän inom myndigheter och departement. Öppna upp i stället för stäng till.

2) Förläng det journalistiska minnet. Gå inte enbart på det dagsfärska. Gör uppföljningar. Vad hände sen?

3) De verkliga experterna måste fram i ljuset. Intervjua dem som har expertkunskaper i det ämne som avhandlas, inte de som är mest tillgängliga.

4) Rikta in journalistiken mer på sakfrågor, mindre på spelet runtomkring. ”Medierne ender for ofte i at vinkle historier processuelt frem for substantielt. Vi anerkender et medansvar herfor, men det er nu engang journalisterne, der skriver avisen og bestemmer, hvem der skal citeres, og hvordan vinklingen skal være.”

Eftersom den danska situationen är underrapporterad i svenska medier efter vad jag kunnat se – även i branschmedierna – så kan det vara befogat med några rader och några länkar.

Ett exempel är inlägget från i förrgår, tisdag, om den döende vakthunden. Det är skrivet av två folketingsmedlemmar från Socialdemokraterna och Venstre som vill kasta ut de politiska reportrarna från Christiansborg och slopa presstödet till redaktioner som bedriver skandaljournalistik, bland annat om politikers ekonomi och privatliv. Ett smakprov på retoriken:

”Sludder, sladder og mangel på substans kendetegner i dag aviser og elektroniske medier. I stedet for at være demokratiets vagthund og væsentlighedsformidler skeler selv seriøse medier mere til Paradise Hotel end til den dybdeborende journalistik.”

Kanske var artikeln en tidig testballong på styrkan i opinionsvinden; ledande politiker tog i alla fall snabbt avstånd från några av de konkreta förslagen. Men att den politiska kritiken och pressen mot medierna har ökat under det senaste halvåret är uppenbart.

Den 9 maj i år genomförde Folketinget en utfrågning (hearing / høring) om medieansvar under 2,5 timmar. Den filmades och kan ses här på parlamentets hemsida. Det var en utfrågning som arrangerades av kultur- och rättsutskotten tillsammans. Sju män och en kvinna presenterade under tio minuter vardera olika mer eller mindre nyanserade synpunkter på olika aspekter av mediernas verksamhet. De representerade medieutgivarna, journalistförbundet, medieforskningen, medieutbildningen, Pressenævnet (motsvarigheten, fast med statligt inslag, till svenska Pressens opinionsnämnd), Danmarks Radios tittar- och lyssnarombud, norska erfarenheter och juridiska ombud för fackförbund.

Mest intressant är de avslutande 45 minuterna när utskottens politiker ställer frågor, främst till utgivarnas och journalisternas företrädare. Tonfallen är skarpa hos de folkvalda, ibland bittra, och tilltron till mediernas självsanerande förmåga förefaller just vid detta tillfälle mycket begränsad. Mediebranschen måste ta ett större ansvar, sade den politiske ledaren för Konservativ Folkeparti, förre justitieministern Lars Barfoed ”ellers må vi som politikere gribe ind over for et begyndende demokratiskt problem i form af manglende etisk stillingstagen blandt journalister”.

Underlaget för utfrågningen var ett gemensamt betänkande från de båda parlamentariska utskotten den 29 februari i år. Politikerna betonar att det var ett enhälligt Folketing som ställde sig bakom formuleringarna. Personer och organisationer som orättfärdigt hängs ut i medierna måste få rejäl upprättelse. Och ”så stærkt som muligt” måste osanna berättelser i medierna förebyggas.

Folketinget listar sju punkter som bör diskuteras med medierna: effektiva rättelser, böter mot övertramp, tidsfristen för klagomål (den är bara fyra veckor i Danmark), vem har rätt att klaga till Pressenævnet, vägledning till dem som klagar, egna initiativ för Pressenævnet och ersättning till dem som lidit orättfärdig publicitetsskada.

Utfrågningen för några veckor sedan var ett led i Folketingets dialog med medierna och ett sätt för politikerna att förmå medierna själva att komma med skärpande förslag. Det är ett inslag i det som på engelska kallas media governance. Att använda hot om lagstiftning är inte nytt, så tillkom Allmänhetens pressombudsman i Sverige som ett resultat av en förhandling mellan riksdagen och pressen. Men det som nu utvecklas i Danmark, och måhända kommer att utvecklas i Storbritannien, är en slags ”sam-reglering” eller ”reglerad självreglering” i stället för ”självreglering”.

Martin Jönsson, Ulrica Widsell, Ola Sigvardsson och Torbjörn von Krogh diskuterar ”Efter Leveson” på Pressklubben

Onsdagens seminarium om brittiska mediers förhållande till polis, politik och etik handlade mycket om framväxten av en ändrad syn på media governance. Allt fler som brittiska journalistförbundet, huvudavslöjaren Nick Davies och ledande chefredaktörer menar att någon riktig självreglering egentligen inte funnits i UK och att staten nog måste ställa minimikrav på hur en sådan självreglering utformas. Alltså inte på innehållet i medierna, men på strukturen och anslutningen till de självreglerande institutionerna.

Seminariet ordnades av Sim(o) i samarbete med Journalistförbundet och hölls på Pressklubben. Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson gjorde en timmes genomgång av de senaste årens avslöjanden om redaktionernas mer eller mindre kriminella arbetsmetoder. Ett uttryck som fått fäste är ”the Dark Arts”; svartkonsterna. Domaren Brian Leveson samlar noggrant in ett enormt material om konsterna och mediekulturen som finns tillgängligt här.

Efter Martin Jönssons föredrag diskuterades utvecklingen i England – och i Sverige – med Ulrica Widsell, ordförande i Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson i panelen. Delar av diskussionen kommer förmodligen att kunna avlyssnas i radioprogrammet Publicerat den 2 juni.

Tilläggas kan att även utvecklingen i Australien nämndes kortfattat på seminariet på Pressklubben. Där har en kommission – delvis efter skandalerna med Murdoch-koppling i Storbritannien – lagt fram ett långtgående förslag om ”enforced self-regulation” för press, etermedier och nätpubliceringar. Material om utredningen finns här på regeringens hemsida, och här som en kommentar till den brittiska situationen.