På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finaniserades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet

Johan Lindén känner företaget väl. Han är anställd på SVT sedan 1992 och hade varit reporterchef på Rapport-redaktionen när han som doktorand började samla in dokument och göra intervjuer för sin avhandling. Fältarbetet avslutades 1999. Året därefter utsågs han genrechef för nyheter och samhälle och ingick i SVT-ledningen  under åren 2000-2007. Därefter återupptog Johan Lindén arbetet med sin avhandling.

Johan Lindén diskuterar i avhandlingen problemen med att forska på förhållanden och strukturer som ligger en själv nära och redovisar olika åtgärder för att minimera riskerna. Opponenten Knut Helland från Universitetet i Bergen tyckte att resonemanget kunde ha utvecklats ytterligare, men också att en del av avhandlingens värde ligger i de inblickar i en sluten värld som forskare vanligtvis aldrig har tillgång till.

Johan Lindén skriver bland annat att hans egen ledningserfarenhet lett honom till att inte i första hand misstänka dolda bakomliggande avsikter när han stött på inkonsekvenser i sin senare genomgång av de gjorda intervjuerna; logiska luckor fick i stället förbli just logiska luckor. ”Ledarskapet inom SVT, och är jag övertygad om inom andra medieorganisationer, är präglat av intuitivt handlande, känslor och ologiska beteenden”, skriver han (sidan 58).

I förordet kommer Johan Lindén in likheter mellan sina två arbetsmiljöer – SVT och universitetet. Båda har etiska riktlinjer och en vilja att producera information/kunskap. ”Dock upplever jag ett betydligt större mått av självreflektion inom akademin – ett reflekterande som journalister och mediechefer skulle må gott av att anamma” (sidan 11).

Johan Lindén lyfter fram interna diskussioner och processer inom SVT som visar att det inte är ett enhetligt ”kulturellt” SVT som erbjuder sina program bredvid ett ”kommersiellt” TV4. Olika falanger på olika nivåer inom SVT verkar i kommersiell riktning vid olika tidpunkter. Under den studerade perioden opererade den högsta ledningen allt mer utifrån en ”kommersiell marknadslogik som stod i konflikt med (…) den journalistiska logiken” (sidan 329). Producentmakten ”skulle ‘brottas ner’ genom utbildning, omorganisation och utbyte av chefer”. En vändpunkt var programserien Expedition Robinson som ägnas ett eget kapitel.

Johan Lindén skriver sammanfattande:

SVT:s strategichef Jimmy Ahlstrand frågade under disputationen om den första meningen i det ovan citerade stycket är allmänt generaliserbar. Johan Lindén svarade att det är den, även i nutid.

Niklas Ekdal var tyvärr förhindrad att själv delta i samtalet (en intervju med honom finns hos Medievärlden) men PM Nilsson (Newsmill) redogjorde för innehållet och debatterade med Cecilia Stegö Chilò (Springtime), Karin Pettersson (Aftonbladet), Mats Svegfors (Sveriges Radio) och Anders Jonsson (Saco).

Samtalet böljade från övergripande maktanalyser av förvaltningens, experternas, pr-konsulternas, journalisternas och politikernas roller i Sverige (och något i EUropa) till synen på Olof Palme, expansionen under 40 år i regeringskansliet av informatörer från 1 till 140 samt drivkrafterna bakom kraven på gårdsförsäljning av alkohol.

Mats Svegfors utbrast vid ett tillfälle förvånat att han tydligen var den ende närvarande marxisten*. ”Jag är den ende här som nämner Kapitalet  och Kapitalets påtagliga makt!” Karin Pettersson invände att hon poängterat inflytandet från ”starka ekonomiska intressen”. (Radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkö skrev tidigare i år på DN debatt: ”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde”.) Och PM Nilsson såg större förändringar i förhållandet medier/marknad än i förhållandet medier/politik.

Cecilia Stegö Chilò berörde energiskt och engagerat åtskilliga ämnen, bland andra två ras: inom partiernas medlemsaktiviteter och inom journalistiken. Journalistiken är inte längre maktgranskande utan maktfrämjande menade hon. Och Anders Jonsson, som lämnat den politiska journalistiken efter 30 år, var oerhört bekymrad över dagens tillstånd; han såg en pågående nedmontering av behövliga ambitioner och resurser inom medierna. Han var glad över att ha upplevt ”guldåldern” på 1980-talet och fick medhåll av flera i panelen.

I ett seminarium på Karlstads universitet uttryckte bland andra Göran Rosenberg liknande tankar; vore han ung i dag skulle han inte välja att bli journalist. Men var det verkligen bättre förr? Själv var jag till exempel med om att starta föreningen Grävande journalister i slutet av 1980-talet. Det skedde mot en fond av utbredd och omfattande kritik av den dåvarande journalistiken för att inte kunna förklara hur samhället fungerar, inte tränga under ytan, inte utkräva ansvar för missgrepp och missförhållanden.

Var det bättre förr? Sim(o) lär återkomma i ärendet. Vad tycker du?

* weberianen, se kommentarerna efter texten.

Diskussionen om vem som är journalist, vad det innebär att vara journalist och om journalistiken utvecklas åt ”rätt” håll är inte helt ny. Vid skiftet 1800- och 1900-tal började benämningen journalist slå igenom i Sverige (1901 bildades Sveriges Journalistförening) och gränsstriderna var uppenbara. Journalisterna ville stärka sin legitimitet som nyhetsförmedlare genom att avgränsa sig mot socialt lågt stående notisjägare, de utmålades som sluskar och parasiter. Medan publicisterna å andra sidan tyckte att det kunde bli för mycket nyhetsfjäskande för den breda massans låga smak hos journalisterna; pressens (det vill säga publicisternas) uppgift var att leda massan, inte följa den.

Om detta kan man läsa mycket av intresse i idéhistorikern Johan Jarlbrinks avhandling Det våras för journalisten (Mediehistoriskt arkiv 2009[1]) som behandlar perioden 1870-1930. Jarlbrink påpekar bland annat att experter som läkare, lärare och jurister instämde i kritiken av nyhetsinriktningen; ”de intellektuella upplevde den nya journalistiken som ett hot eftersom den utgjorde en alternativ informations- och kulturkanal vid sidan om de domäner som kontrollerades av de intellektuella” (sidan 157). Citatet bygger på studier av engelsk debatt, men Jarlbrink menar att analysen håller även för Sverige.

Nyhetslinjen segrade, om än ibland tryfferad med publicistiskt patos och retorisk excellens. Minns dubbellicentiaten Ivar Harrie på Expressen och Allan Fagerström på Aftonbladet.

Fortsatt gränspatrullering

Idéhistorikern Elin Gardeström, som nyligen disputerat på en avhandling om turerna runt en formaliserad journalistutbildning i Sverige under åren 1944-1970, analyserar de fortsatta gränsstriderna. En uttalad skepsis mot akademikers inflytande – de sysslar med abstrakta teorier – fanns kvar i stora delar av (parti)pressen. Att vara journalist innebär så många olika saker att det är bäst att man ”blir” journalist genom praktisk inskolning på olika redaktioner hette det, och inte genom en strömlinjeformad utbildning på högskolenivå. Dessutom ska vem som helst kunna bli journalist, det är en medborgerlig rättighet i yttrandefrihetens förlängning, även om alla inte är lämpliga (inte tillräckligt nyfikna, kritiska, kunniga) och helst ska sorteras ut enligt pressens normer. Elin Gardeström skriver i boken Att fostra journalister (Daidalos 2011):

Statlig journalistutbildning kom så småningom till stånd och inlemmades med universiteten i och med högskolereformen 1977. Striden mellan praktik och teori försvann inte helt inom den statliga utbildningen och kan fortfarande blossa upp ibland. Samtidigt vittrade partipressen bort, radio och tv byggdes ut ”i allmänhetens tjänst” och en professionell eller halvprofessionell yrkesroll etablerades.

Medieforskaren Gunnar Nygren sammanfattade för några år sedan forskningsprojektet ”Journalistiskt arbete i förändring” i boken Yrke på glid (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2008). Professionen stärktes under 1970- och 1980-talen, men blev aldrig en fullfjädrad profession eftersom ingen på allvar förespråkade en statlig stämpel, en statlig legitimering, för att tillåtas utöva yrket. Däremot fanns stärkande inslag som monopolistisk tillgång till medierna, en upprustning av det pressetiska systemet och stor anslutning till inflytelserika organisationer med journalistikens altruism och autonomi inlemmad i liturgin.

De-professionalisering?

Men sedan ser Nygren flera tecken på att utvecklingen vänder på 1990-talet. Arbetsdelningen blir otydligare, redaktionella uppgifter outsourcas, journalister arbetar med information och pr förutom med journalistik, kunskapsmonopolet inom produktionen bryts när internet växer fram, de pressetiska organen försvagas och altruismen/autonomin ifrågasätts när fler renodlat kommersiella medieföretag växer fram. Nygren skriver:

Det är i denna mylla som det senaste årets debatt om journalistrollen slagit rot. Gränsen för semi-professionen ifrågasätts på nytt och återigen är det massans kraft som utlöser gränspatrulleringen. Internet ger alla uppkopplade möjlighet att publicera, konsumera och kommentera. Journalisten kan komma på mellanhand. Internet förstärker dessutom trenden med fallande dagspressupplagor, en trend som inletts tidigare av andra skäl. Utvecklingen innebär ett hot, en missvisande Cult of the Amateur, anser några som ofta också hyllar en svunnen kvalitetspress (fast av obestämd årgång). En utmaning, Here Comes Everybody, anser andra som i stället prisar möjligheterna med The Wisdom of the Crowd.

Övertydliga gränsstrider blir det när nätentusiasten Emanuel Karlsten deklamerar att ”alla är journalister” och Fredrik Virtanen / Jan Gradvall replikerar att i så fall är alla också hårfrisörer respektive busschaufförer.

Vårens debatt, som initierades av Anders Mildners essä i årsrapporten Vad väntar runt hörnet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010), var mer nyanserad. Den sammanfattades av danske journalistfortbildaren Peter From Jacobsen i synen på journalisternas filterfunktion: traditionalisterna håller på den nuvarande modellen med journalisten i centrum medan reformatorerna förutspår en ökande betydelse av ett bredare nyhetsflöde utanför de traditionella medierna och en annan journalistroll.

I stället för att hävda att alla är journalister kan man påstå att alla är (eller kan vara) rapportörer. Rapporten kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik anbefalles. Påståendet att alla är journalister gör diskussionen krångligare, den implicerar nämligen redan från början särskilda inneboende goda egenskaper i materialet. Men även journalistik kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik behövs även här. Och dålig journalistik kan göra större skada än dåliga rapporter, men denna distinktion tenderar att försvinna i alla-är-journalister-upplägget. Vårens debatt om journalistrollen finns (delvis) dokumenterad i boken #journalistroll (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2011 [1]).

Broar

Under hösten har diskussionen fortsatt och glädjande nog även med konstruktiva inslag om att bygga broar – i stället för staket – mellan etablerad journalistik och användarflöden. Anna Lindberg skriver explicit om broar, Mikael Zackrisson ser en hoppfull rörelse och Anette Novak har uppmärksammats för Norrans samarbete med läsarna på nätet och i tidningen.

I antologin Journalistisk kvalitet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010) skriver en av Sveriges internationellt mest citerade medieforskare, Peter Dahlgren, om betydelsen av möten mellan mindre rigida etablerade medier och nya aktörer med en slags journalistisk identitet.

Större mångfald inom journalistiken, det påminner om vad den tidigare citerade idéhistorikern Elin Gardeström nyligen sa i ett samtal med Åke Pettersson i radioprogrammet Publicerat. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen?

Professor Eide vid Bergens universitet argumenterade för att medie- och samhällsutvecklingen medför att betydelsen av journalistik ökar. Men det ska vara journalistik ”på riktigt” med reellt, inte rituellt, oberoende. Journalistik med självkännedom, självkritik och självständighet. Även dialogen och samverkan med användarna innebär en värdefull potential för journalistikens utveckling, men den ska också vara ”på riktigt”. Om samarbetet mera bottnar i läpparnas bekännelse av marknadsföringsskäl än av genuin respekt kan det slå tillbaka mot medierna; brukarna blir förbrukade…

Idéen om ett informellt samhällskontrakt mellan medier och samhälle är enligt Martin Eide levande i Norge, såväl inom medieforskningen som i samhällsdebatten. Mycket mera än i Sverige, var nog seminariedeltagarnas reflektion i samtalet.

En intressant dimension med Martin Eides institution i Bergen är deras sajt för yttrandefrihet och demokrati; Vox Publica. Den är en plats för möten mellan akademi och allmänhet och börjar bli ett begrepp i Norge. Satsningen består ekonomiskt enbart av en kvarts tjänst som vid starten bekostades av medel från stiftelsen Fritt Ord. Den som besöker sajten ser att man får mycket för pengarna. Bilden till vänster (av Håvard Legreid ) utgör ingången  till en analys av Clay Shirkys budskap på besök i Bergen.

Här får gärna svenska mecenater låta sig inspireras. Vilket svenskt universitet blir först med en egen variant?

Härom dagen var det dags igen. Efter att Institutet för mediestudier, Sim(o), dokumenterat delar av vårens strida debatter i en bok tillsammans med nyskrivna inlägg av de fem JMK-panelisterna samlades vi till ett nytt seminarium. Denna gång i TT-huset i samarbete med TT Kompetens. Ungefär hälften av deltagarna i salen var med även förra gången på JMK.

Vilken tänkares liknelse passar bäst för att beskriva sammankomsten, Herakleitos eller Marx?

Herakleitos tillskrivs yttrandet: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. I samma vågor stiger vi och stiger vi inte; det är vi och det är inte vi.” Vattnet strömmar förbi och är ständigt nytt, men floden är densamma. Vi åldras och förändras, men är ändå vi. På seminariet var flera av frågeställningarna och skiljelinjerna de samma som i januari, men överlag hade fler nyanser tillkommit och missförstånd rätats ut; samma debatt men ändå inte. Mikael Zackrisson skriver utförligt om denna aspekt i ett inlägg på Sveriges Radios sajt för medieutveckling och mediedebatt Medieormen:

Och Mikael Zackrisson sammanfattar i avslutningen sin egen inställning på ett sympatiskt sätt:

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire att stora händelser förekommer två gånger; ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”. Nu är det kanske att ta i att kalla seminarierna om journalistrollen för stora händelser, men själva rörelsen kan skönjas. Robert Rosén, före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, skrev efter det första seminariet att det var dystert att lyssna på institutionernas företrädare när de levererade ”mossiga” argument om att det var bättre förr och med ”skygglappar” på. Dessutom var det ”symboliskt” att modern teknik på JMK inte fungerade. Alltså en smått tragisk touch. Och lätt farsartat blev det nio månader senare när teknikproblemen återuppstod i ny tappning i Telenors hörsal, som Robert Rosén beskriver i ett färskt inlägg på sin blogg.

Både Zackrisson och Rosén kritiserar JMK-gästprofessorn Sigurd Allerns insatser på det senaste seminariet. Mikael Zackrisson skriver: ”Den enda som stack ut var forskaren, professor Sigurd Allern, men hans ifrågasättande utgick mestadels från perspektivet vad som är vetenskapligt fastslaget.”  Detta är ingen stark utgångspunkt för kritik enligt min mening. Sigurd Allerns roll i panelen var just att bidra med vetenskapliga rön och påpeka skillnader mellan belagd forskning och mera allmänna resonemang. Den framtidsinriktade delen av Anders Mildners essä, som Sigurd Allern riktade kritik emot, är inte vetenskapligt belagd; så långt är jag med. Det är en resonerande essä som hämtar näring ur historiska studier och som stimulerar till debatt; det är överhuvud taget svårt att genomföra belagd forskning om framtiden…Och även professorer väljer ibland vilken forskning de vill hänvisa till när de diskuterar framtiden.

Ett exempel: Sigurd Allern hänvisar i sitt bidrag i boken #journalistroll till en bok av den norske medieforskaren Martin Eide när han vill styrka att journalistiken, trots förändringar av tekniken, som institution står fortsatt stark i och med sin historiska och normativa förankring. En institution med ett samhällsuppdrag; journalistik som public service. Men i samma bok skriver Eide några sidor senare:

Detta stycke väljer Sigurd Allern att inte citera eller referera. Eide säger att samhällsuppdraget inte är moget för historiens skräphög, men att det måste uppdateras och omtolkas. Jämför det med Anders Mildners besläktade credo i den första essän: Journalistikens ideologi med rötter i 1800-talet är i kris: ”Journalistikens största uppgift blir därför att omformulera sitt eget uppdrag och återuppfinna den egna rollen.” Sigurd Allern kritiserar den ena uppfattningen hårt men nämner inte den andra. Även disputerade forskare väljer nog ibland argument utifrån värderingar snarare än forskning i polemiska situationer. Och debatten mår bra av att klargöra distinktionerna mellan allmänna resonemang och belagda forskningsresultat för alla inblandade.

Som moderator för seminariet påminde jag om annan färsk forskning som är relevant för diskussionen om journalistrollen. Elin Gardeström disputerade för två veckor sedan i idéhistoria med avhandlingen ”Att fostra journalister. Journalistutbildningens formering i Sverige 1944-1970″. Man kan lyssna på en intervju med henne som Åke Pettersson gjort i Sveriges Radios Publicerat.

Elin Gardeström skildrar hur journalistutbildningen i Sverige dröjde, bland annat för att man inte kunde komma överens om vad en journalist är. Det var först med föreställningen om en allround-journalist som man kunde enas om lämplig utbildning. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen, funderar hon i radiointervjun. Just denna aspekt är väl inte belagd forskning, men likafullt ett intressant resonemang.

Robert Picard vid Reuters Institute i Oxford (som är aktuell med Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken?) hävdade på konferensen att de pågående nedskärningarna i USA återför redaktionerna till nivåer som var vanliga före 1960. Mellan 1950 och 2000 ökade intäkterna med 300 procent i reala termer. Nyhetsföretagen tjänade oerhört mycket pengar, förde över vinster till sina ägare, byggde stora tidningshus och anställde många journalister. Under de senaste tio åren har intäkterna minskat med 47 procent och redaktionerna har skurits ned. Ändå ligger den genomsnittliga lönsamheten på 13 procent för nyhetsföretagen, jämfört med 4 procent för övriga näringslivet. Perioden 1950-2000 var onormal, nu är situationen mera normal igen. Det gick att åstadkomma kvalitetsjournalistik med 1950- och 1960-talens resurser och det går fortfarande göra kvalitetsjournalistik argumenterade Picard.

Michael Schudson vid Columbia University i New York invände att de senaste 40 åren innehållit väldigt mycket bra journalistik, men att kvaliteten var lägre tidigare. De nuvarande nedskärningarna får stora effekter. Fast å andra sidan innebär internet fördelar. Till exempel har faktasökningens ”industriella revolution” genomförts, ta bara begreppet search engine – sökmotor!

Jay Hamilton vid Duke University i North Carolina påpekade att samhällsnyheter aldrig burit sina egna kostnader. De har subventionerats av kungar, köpmän, regeringar och reklam. Om det finns ett intresse hos allmänheten att betala för sådana nyheter så handlar det om ”duty, diversion or drama”. Alltså pliktkänsla som medborgare, ett intresse för politik som sport eller spel, samt nyfikenhet på politikens krafter och skandaler.

Jag ställde en fråga om journalisters ökade intresse för och interaktivitet med medieanvändarna; kan networked journalism, samarbetet mellan journalister och användare, leda till konsekvenser för finansieringen?

Michael Schudson såg möjligheter för kvaliteten, snarare än för finansieringen, i ett sådant samarbete. Även sådant kräver resurser. Daya Thussy vid University of Westminster ansåg att frågan aktualiserade en annan finansieringsform: public service via statliga medel.

- För hundra år sedan gick journalisterna ut från redaktionerna och skaffade nyheter, sade Robert Picard. Sedan gick de tillbaka, skrev artiklar och tryckte tidningar. Därefter gick de ut och sålde dem till läsarna. Så kom en annan bekväm period med reklamintäkter, distansering och professionalisering. De dagarna är över. Journalisterna måste ut på gatorna igen…

I morgon kommer boken att finnas klar för gratis nedladdning, eller för beställning i tryckt version, på http://mediestudier.bokorder.se Nu blir det alltså möjligt att direkt i boken avgöra vem som är författare till respektive stycke.

Du som först meddelar rätt svar till adressen info@mediestudier.se blir belönad med ett pris. Du får välja vilken bok du vill ha ur Sim(o)s utgivning. Lycka till!

Boken dokumenterar en del av vårens vittförgrenade debatt i ämnet och innehåller dessutom nyskrivna texter av Sigurd Allern, Malin Crona, Helena Giertta, Torbjörn von Krogh, Anders Mildner och Fredrik Strömberg. Fyra av de sex skribenterna har skrivit följande utdrag. Vem har skrivit vad?

1.

”Journalistiken har på många ställen fastnat i industrisamhällets: ”vi gör tidningar”, ”vi gör radioprogram”, ”vi gör tv-sändningar”, i stället för relationssamhällets: ”vi vill berätta vad som händer på bästa och mest trovärdiga sätt, på det sätt du vill att vi berättar det”.

Vi gör visserligen trevande försök att publicera oss på de nya plattformarna, men försöker vi verkligen förstå hur de helt förändrar vår verklighet? Förstår vi vad det innebär att vem som helst kan dela sin historia, eller hitta på en? Hur länge kan vi nöja oss med att publicera oss på nätet och ha en Facebooksida?”

2.

”För journalisten handlar det om en rädsla för att bloggaren planerar att ersätta journalisten – och en rädsla för att samhället inte förstår att journalisten är oersättlig.

För bloggaren handlar det om att inte vilja erkänna sin egen makt; att hårdnackat värna sin position som en outsider.”

3.

”Robert G. Picard skrev 2006 i en ofta citerad forskningsrapport (Journalism, Value creation and the future of News Organizations, varav en del är översatt till svenska i boken Vem betalar journalistiken? Sim(o) 2011): ”Kanske är den viktigaste mentala förändringen som behöver äga rum inom journalistiken en övergång från uppfattningen att journalister och nyhetsorganisationer är i nyhets- och informationsbranschen till att de är i kunskaps- och förståelsebranschen.”

Denna gissning känns ännu mer relevant nu än 2006. När inte bara nätet, utan mobiler och paddor med appar översvämmar oss, inte bara med nyheter utan med massor av praktiska (och opraktiska) sätt att öka vår digitala närvaro, så kommer journalister och journalistik att bli ännu viktigare.”

4.

”Den mix av nyheter och underhållning som man kan se i exempelvis en tidning är inte framtagen för en tid som ser ut som vår. Den är ett resultat av en värld som såg radikalt annorlunda ut. Detta innebär dock inte att det journalistiska innehållet för den skull är av låg kvalitet. Jag tycker faktiskt precis tvärtom. Det har nog aldrig producerats så bra journalistik som i dag. Det innebär inte heller att journalistiken är onödig eller ens att den är oönskad.”

Ja, vem har skrivit vad? Svaret får du när boken kommer ut. Skribenterna presenterar boken vid ett seminarium i Stockholm 24 oktober. Anmälan görs till info@mediestudier.se

Just nu pågår en diskussion om hur man kan förhålla sig till anonyma kommentarer på nyhetsmediernas sajter. Sigurd Allern (som skriver tillsammans med medieforskaren Ester Pollack) jämför med att se ner i ett avloppsrör och vill förbjuda anonyma inlägg. Anders Mildner avvisar det synsättet, jämför med ett ungdomens hus där vuxna inte vill vistas och begär närvaro av reportrarna på de arenor där deras artiklar/inslag diskuteras.

Till hösten kommer en bok på Sim(o) om journalistrollens eventuella förändring. Bland författarna finns Anders Mildner och Sigurd Allern. Det är väl ingen överraskning om jag berättar att åsikterna fortsätter att gå isär. Läs mer i höst!

PS Beträffande kommentarerna så skrev Augustin Erba ett intressant inlägg på Medieormen i vintras:

”Jag har ett konkret förslag. Låt oss sluta att kalla fälten nedanför våra texter för kommentatorsfält. En kommentar är något som lämnas efter att arbetet är avslutat. I journalistik 3.0 är arbetet aldrig avslutat, det är en ständig process. Jag föreslår att vi kallar fälten för ”dialogfält”. Ett dialogfält förpliktigar – för alla inblandade.”