Framtidens journalistik – och framtidens finansiering (uppdaterad)

Temat på UNT:s och Sim(o)s gemensamma seminarium i måndags (11 februari) var såväl framtidens journalistik (mer inriktad på att bygga aktiva relationer med användarna än tidigare) och framtidens finansiering av journalistiken (porösa entréer till nätinnehållet, events, fler samarbeten med flera olika strömmar).

Axel Andén, Medievärlden, var debattledare och i panelen ingick Mikael Zackrisson, konsult, Hanna Stjärne, UNT, Fredric Karén, SvD och Anette Novak, konsult. Debatten kan betraktas och avlyssnas här. Den utgick från Anette Novaks text ”eVärldens möjligheter! Hot och hopp i mediernas ödestid” i boken ”Vad har vi lärt oss?” (Sim(o), 2012).

Uppdatering: Mikael Zackrisson har efter debattkvällen bloggat vidare på temat framtid och finansiering. Hans recept är fantastiska upplevelser.

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Korrigering av antalet specialreportrar 1990

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Lars Ilshammar ny ordförande för Sim(o)

Lars Ilshammar har valts till ordförande i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, styrelse efter Joachim Berner.

- Sim(o) befinner sig i stark utveckling med ökade satsningar både på egen utgivning och på samarbeten med andra aktörer. Samtidigt har behovet av kvalificerad mediekritik och – forskning snarare ökat än minskat under de drygt tio år som gått sedan starten. Därför känns det som en spännande utmaning att kliva på som styrelseordförande efter Joachim Berner just nu, säger Lars Ilshammar.

Lars Ilshammar är filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Han är samtidshistoriker, avhandlingen Offentlighetens nya rum: teknik och politik i Sverige 1969-1999 lades fram 2002 vid Örebro universitet. Dessförinnan var han bland annat chefredaktör för Örebro-Kuriren1988-1991. Lars Ilshammar skrev förra året en biografi över Hjalmar Branting och var medredaktör för Citizen Schein, boken om Harry Schein. Han är ledamot av styrelsen för Institutet för framtidsstudier och har suttit i Sim(o)s styrelse sedan 2009.

Nya styrelseledamöter

Nya ledamöter i Sim(o)s styrelse är Birgitta Stål och Anders Ahlberg.

Birgitta Stål är kommunikationskonsult och partner i den internationella konsultfirman Brunswick Group. Hon har varit informationsdirektör på Handelshögskolan i Stockholm, vd för Svenska Dagbladet Executive Club och vd för TV8.

Anders Ahlberg är publisher för Berling Press, det vill säga chefredaktör förKyrkans Tidning, Amos med flera tidningar, och vd för Berling Press AB. Han har tidigare varit chefredaktör för Medievärlden och Land Lantbruk samt huvudredaktör för VLT.

Nya rådsmedlemmar

Vid årsmötet i Sim(o)s råd invaldes även sex nya medlemmar i rådet.

Rafael Bermejo är grundare av och vd för YUMP (Young Urban Movement Project), en organisation som hjälper unga entreprenörer, företrädesvis från miljonprogramsområden.

Joachim Berner, tidigare ordförande i Sim(o), är bland annat nyutsedd ordförande för Riksteatern.

Eva Bonnier är förläggare på Bonniers, tidigare förlagschef, och ordförande i Förläggareföreningen.

Lisbeth Gustafsson, tidigare styrelseledamot i Sim(o), är biträdande förbundsrektor i Studieförbundet Bilda.

Ola Pettersson är chefekonom på LO.

Andreas Svenungsson är pr- och kommunikationschef på Google Norden.

Vid årsmötet omvaldes Lars Anell till rådets ordförande. Lars Anell är författare, ordförande i Vetenskapsrådet och har tidigare bland annat varit Sveriges ambassadör i Geneve och Bryssel.

Nästa Sim(o)-seminarium ordnas i samarbete med TU, Tidningsutgivarna,  den 8 juni kl 15-17: Vem betalar journalistiken?

Ska PO och PON gå i takt? Vilken takt? (uppdaterad)

Vad har hänt med de förslag till fällningar som olika pressombudsmän har föreslagit när de skickat ärendena vidare till Pressens opinionsnämnd. Har opinionsnämnden bedömt publicitetsskadorna på samma sätt som PO?

Nej, det har de inte. Och det har vi nog redan haft kläm på. Men hur stor differens är det mellan PO och PON? Jag har gått igenom utslagen inför kvällens samtal på Publicistklubben.

Först några varningens ord om sifferunderlaget. Tabellerna jag redovisar är inte helt exakta.

I årsrapporterna finns uppgifter om hur många ärenden som PO hänskjutit till PON år för år. Där står också hur många ärenden som PON har funnit skäl att klandra redaktionerna och i hur många ärenden som PON har friat dem. Jag har utgått från att samtliga fall som PO fört vidare till nämnden innehåller förslag till klander, men så behöver det inte vara. Det kan också i undantagsfall handla om något principiellt viktigt ärende som PO ansett att PON bör uttala sig om, även om PO inte föreslagit klander.

Vidare föreligger en tidsmässig förskjutning mellan åren. Samtliga ärenden som förs till PON år 1 hinner inte behandlas år 1, utan det sker först år 2. Det betyder att tidsbestämningen av ärendena inte blir helt rättvisande, men det bör inte påverka totalsiffrorna.

Årsindelningen gör också att de ärenden som jag fört till ett visst år inte alltid har behandlats av det årets PO. Här har jag gjort så att jag hänfört ett år som delas mellan två olika pressombudsmän till den som varit PO under merparten av året.

Jag har gått igenom samtliga årsrapporter från 1980 och framåt. Material från pionjärombudsmannen Lennart Groll är alltså inte med.

Sammanställningen visar stora variationer mellan olika år. Den högsta siffran för ett år är 45 procent; det innebär alltså att PON friade 45 procent av de förslag till klander som en PO förde till nämnden under ett år. Den lägsta siffran för ett år är 4 procent, således nästan total samstämmighet mellan PO och PON. Siffrorna år för år varierar för samtliga pressombudsmän. Här följer genomsnittstalen per tjänsteperiod:

Thorsten Cars 1980-1990 31 %

Margareta Arve 1992-1993 27 %

Yrsa Stenius 2008-2009 27 %

Hans-Gunnar Axberger 1991 24 %

Pär-Arne Jigenius 1992-2000 22 %

Kersti Söderberg 2007 16 %

Olle Stenholm 2001-2006 15 %

Genomsnittet för hela perioden 1980-2008 är 25 procent. Alltså instämmer Pressens opinionsnämnd i tre av PO:s fyra förslag till klander. Det fjärde ärendet frias.

En slutsats är klar: det ligger i systemets funktion sedan lång tid tillbaka att Allmänhetens pressombudsman bedömer oacceptabla publicitetsskador något mer ur anmälarens perspektiv än vad opinionsnämnden gör. I opinionsnämnden sitter representanter för tidningsutgivarna, för journalisterna, för publicisterna och för allmänheten. Där blir debatten ibland bredare; där läggs ibland något större tyngd vid andra aspekter än de PO understryker.

Så fungerar systemet och det är kanske inte så illa? Det visar också att det sker en ny bedömning i PON; nämnden är inte något transportkompani för PO:s beslut.

Är det positivt för en PO att vara mer eller mindre tydligt på allmänheten / anmälarnas sida? Eller är det negativt att ofta stöta på patrull i opinionsnämnden?

Det kan vi diskutera. Mer diskussion om det självsanerande systemet behövs om det ska stärkas och utvecklas.

Olika perspektiv på den svenska utvecklingen ges i några aktuella böcker; en om Sverige och en om Norge.

Uppdatering: Här finns en länk till webbsändningen från Publicistklubben av samtalet om PO-funktionen, det börjar åtta minuter in. Och här en länk till ett skriftligt referat.

Låt det kosta att koda

Stängarna är på offensiven igen. Alltfler TV-bolag sänder krypterat i det digitala marknätet (DVB-T) och låser därmed in sina program. Krypteringen gör sedan att man kan ta bra betalt av tittarna. Nu senast var det Axess-TV som drog för kodgardinen för några veckor sedan. Var det så marknätet var tänkt?

Hela det digitala marknätet har en gång i tiden byggt och betalats till större delen med TV-licenser och skattemedel. Det borde ligga i allas politikers intresse att människor får själva välja vilka TV-kanaler man vill se på. Inlåsning leder till minskad valfrihet och är därför av ondo.

Många klagar redan på ofriheten att plocka ut just de kanaler som de är intresserade av. De färdigförpackade programpaket vi tvingas beställa idag har inget att göra med vad vi verkligen vill se. Ändå ökar hela tiden antalet krypterade kanaler som man inte kan få in utan att betala extra i det digitala marknätet.

Orsaken är förstås att det lönar sig rejält för TV-bolagen att sända krypterat jämfört med att sända okrypterat. ComHem, ViaSat och Canal Digital krypterar sina sändningar för att göda sin egen ekonomi, inte för att nå flera tittare eller för att bidra till ett mera mångfaldigt medielandskap.

Det är den ekvationen som måste ändras om det digitala marknätet ska kunna bli som det var tänkt. Därför ett konkret förslag på själva Public Service-dagen: gör det mera olönsamt att sända krypterat i marknätet. Ta ut betydligt högre avgifter av de TV-bolag som väljer att kryptera sina sändningar.

En sådan politisk lösning skulle både kunna stärka konkurrensen mellan olika aktörer, öka tittarnas valfrihet och på sikt skapa bättre programinnehåll. Dessutom träffar den syndarna där det svider mest – i plånboken.

Haveri i ägarstiftelsen

Det var meningen att säkerhetsavståndet mellan public service och de politiska beslutsfattarna skulle öka. Därför flyttades makten att utse ordföranden i de tre public service-bolagen från regeringen till bolagens gemensamma ägarstiftelse den 1 januari i år.

Nu vet vi hur det gick. Efter den skarpa kritiken mot förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som ny SR-ordförande får han nöja sig med samma post i Utbildningsradion. Istället föreslås en annan fp-märkt ex-politiker – Agneta Dreber – till ordförande i Sveriges Radios styrelse.

Dreber är tidigare VD för Livsmedelsföretagen, chef för Folkhälsoinstitutet samt borgarråd i Stockholm, då Stockholmspartist. Hon är kanske en bra person. Någon erfarenhet från medievärlden har hon dock inte samlat på sig under sin långa karriär.

Agneta Dreber istället för Lars Leijonborg är möjligen snäppet bättre. Men i principfrågan har ingenting förändrats. Ägarstiftelsen har bara tagit intryck av kritiken på ytan. Ordförandeposterna tillsätts fortfarande till gamla vänner och kollegor genom politisk kohandel vid hemliga möten i slutna rum.

En sådan hantering kan enbart glädja de upphöjda själva och public services svurna fiender, som nu får vatten på sin kvarn. SR, UR och SVT är verkligen statsmedier som styrs direkt och indirekt av politiker. I andra länder finns det ett ord för den typen av ömsesidigt gynnande. Det börjar på k och brukar låta väldigt obehagligt i svenska öron.

Många hade gärna sett en total avpolitisering av PR-bolagens styrelser i samband med årets bolagsstämmor. Istället blev det, paradoxalt nog, tvärtom. Ägarstiftelsen har därmed gjort ont värre. Det skapar knappast förtroende hos licensbetalarna, som ju förväntas betala kalaset.

I övrigt noterar jag i den nya SR-styrelsen: en projektledare från handikapprörelsen och en doktor i botanik (!). Säkert utmärka personer även de. Men liksom Dreber utan erfarenhet från den komplicerade verklighet som ett modernt medieföretag lever i. Hur tänker ägarstiftelsen? Tänker den alls, sedan de viktiga posterna har fördelats till politiska bröder och systrar?

Den bedrövliga hanteringen av styrelsefrågorna visar att stiftelsens ledamöter inte är vuxna sin uppgift. Men den är också ett bevis för att hela idén om en politiskt tillsatt ägarstiftelse för länge sedan har överlevt sig själv. Det måste nu bli en uppgift för nästa regering, oavsett färg, att ta intiativ till en genomgripande översyn av principerna för tillsättning av stiftelsens ledamöter.

Varför inte ett öppet nomineringsförfarande där kandidaterna får en chans att presentera sig själva för den allmänhet i vars tjänst public serviceföretagen ju säger sig arbeta?

Efter Leijonborg-affären

SR:s ägarstiftelse verkar ha droppat tanken på att göra Lars Leijonborg till ny radio-ordförande efter Ove Joansson. Bra så. Fast i själva verket hade stiftelsen nog inte så mycket val. Att framhärda om Leijonborg skulle ha varit ett politiskt attentat mot SR. Så har åtminstone många uppfattat saken. Den debatten hade ägarstiftelsen inte överlevt. Så självbevarelsedriften segrade.

Men frågan är om det räcker att dumpa Leijonborg. Debatten är redan igång, och ljuset har hamnat på stiftelsen, dess uppdrag och framför allt dess sammansättning. Att Leijonborgs namn över huvud taget kom upp som ett seriöst förslag är oroväckande omdömeslöst och borde leda till självrannsakan, kanske också till att stiftelsens mandat ses över.

Grundfrågan kan formuleras så här: varför ska den mäktiga och hemlighetsfulla ägarstiftelsen bestå av avsuttna riksdagspolitiker? Det kan bara uppfattas som att partierna i skön förening vill behålla någon form av politisk kontroll över public service, fast lite i smyg så att det inte syns för mycket. Vilket förstås i sin tur speglar ett tänkande som har blivit kvar på andra sidan millennieskiftet.

Ägarstiftelsens, och därmed public services, trovärdighet har satts ifråga av Leijonborgaffären. Det som skulle behövas nu är en reform som avpolitiserar stiftelsen och placerar den på armlängds avstånd från riksdagen. Ledamöterna ska givetvis tillsättas på kompetens, inte på partipolitiska meriter. Public Serviceföretagens uppdrag regleras ju redan i detalj i avtalet med staten. Det räcker.

När minus blir plus – Tidningsstatistiken för 2009

Idag släpptes statistiken från TS som visar hur de svenska tidningsupplagorna utvecklats det senaste året. Som vanligt är detta en ganska dyster läsning ( -3,5% totalt) och som vanligt försöker de olika medierna ge ett något mer positivt intryck. Vid 9 tiden på morgonen idag låter det så här:

Aftonbladets Jan Helin (- 5 %) säger på aftonbladet.se:s hemsida att ”Hur man än räknar så vinner vi”.

Thomas Mattson på Expressen ( – 4,2%) menar på sin blogg att ”Expressen fortsätter att vinna marknadsandelar i kampen om kvällstidningsläsarna, visar både upplagestatistik och räckviddssiffror för 2009.”

Dagens Nyheter är möjligtvis tagna av siffrorna (- 6,9%) och har inget på sin hemsida.

Martin Jönsson på Svd (+1,1%) är den enda av de rikstäckande tidningarna som har en reell ökning av upplagan att glädjas åt.

Oavsett om räckvidden (d.v.s. fler läser tidningen men betalar inte för den), marknadsandelen eller trafiken på sajterna ökar (och det gör den) så pekar slutsatsen för branschen åt samma håll; Affärsmodellen som bygger på papperstidningen urholkades ännu mer under 2009.

Synpunkter på kommande bok om nätnyheter?

Undertecknad skall under våren skriva en bok som behandlar hur nätjournalistiken har utvecklats i Sverige under de senaste sex åren. Boken ges ut av Sim(o) och beräknas finnas tillgänglig i höst.  Syftet med boken är att skriva en välbehövlig svensk översikt över nätjournalistikens utveckling så här långt. Boken riktar sig främst till studenter inom medie- och kommunikationsvetenskap och journalistik men även till yrkesverksamma journalister och andra som är intresserade av medie- och samhällsfrågor.  Boken kommer att vara baserad på svensk och internationell forskning och ta sin utgångspunkt i vad som gör journalistik på nätet speciell och i vilken utsträckning detta har förverkligats. Inspirerad av konvergenskulturen i allmänhet och detta exempel i synnerhet efterlyser jag synpunkter och förslag på innehållet. Vad bör en bok som tar upp nätjournalistik behandla?

Här nedan finner du ett utkast till ett första kapitel som beskriver bokens upplägg, låt det vara en startpunkt för diskussionen.

Är det något som helt missats eller finns det rena galenskaper? Borde vissa saker lyftas fram mer eller tonas ner? Något som absolut inte skall bort? Andra synpunkter?

Kapitel 1 Om boken och dess upplägg

Boken Nätnyheter – från sluten produkt till öppen process handlar om hur den svenska nätjournalistiken förändras från att vara ”tidningar på nätet” till att aktivt omfamna alla nätjournalistikens möjligheter vilket får långtgående konsekvenser för såväl den journalistiska etiken, yrkesrollen som journalistikens funktion i samhället. Boken är därmed också en historieskrivning över hur svenska nyhetssajter successivt skiftat hållning och börjar ta till vara de möjligheter som den digitala teknologin erbjuder.

Den förändring nätjournalistiken genomgår kan bäst beskrivas som en förändring från att producera nyheter i en sluten process där en färdig nyhet nått mottagarna till ett arbetssätt som mer och mer blir en öppnare process. Traditionellt sett har nyheter kommit ur mer eller mindre slutna nyhetsrum där journalister arbetat med stoff i avskildhet utan större direkt insyn eller påverkan från omvärlden. Olika medier har haft olika berättartekniker (ljud, text, bild, rörlig bild) och det har varit tydligt var någonstans ett medium har börjat och slutat. Med andra ord har nyheterna på olika sätt varit slutna och presenterats som färdiga produkter. På nätet är situationen annorlunda. Olika faktorer bidrar här till att göra nyheter till mer av en öppen process, det gäller både hur nyheter faktiskt ser ut på nätet men också vilka ideal som är, åtminstone retoriskt, kopplade till nyhetsjournalistiken.

Ett illustrerande exempel på produktionen av nätnyheter både blir mer öppen och en pågående process är att användarna och användargenererat innehåll blir allt mer integrerade delar av nätnyheter. Därmed är inte nyhetsproduktionen längre begränsad till professionella journalister, även om dessa givetvis har en högst påtaglig närvaro på nätet. På så sätt har det redaktionella arbetet bitvis öppnats upp för medieexterna aktörer. Användarnas bidrag till nyhetsjournalistiken medverkar också till att nätnyheter istället för att presenteras som färdiga produkter är ständigt pågående processer. Initialt kan en nyhet bestå av ett par meningar och en efterlysning av material från läsare. Vartefter tiden går och användarna börjar bidra med texter, bilder och åsikter växer nyheten i omfång. Den blir därmed en realtidprocess där såväl professionella som ickeprofessionella innehållsproducenter är inblandade.

Bokens disposition

Bokens första del går igenom nätjournalistikens byggstenar – vad som är kännetecknar ”nät” respektive ”journalistik”. Här behandlas med andra ord några av den digitala teknologins särdrag och vilka möjliga konsekvenser detta kan få för den journalistik som bedrivs inom ramen för digitala medier. Här finns en genomgång av det som forskningen vanligtvis identifierar som nätnyheters karaktärsdrag; hyperlänkar och multimedia, interaktivitet och den kontinuerliga publiceringen. Bokens första del innehåller också en genomgång av det sanningsideal som traditionellt har präglat journalistiken och dess uppgift i samhället – att informera medborgare för att de skall kunna ta självständiga beslut.

Bokens andra del består av tre kapitel som alla granskar hur respektive karaktärsdrag de facto har utvecklats på nyhetssajterna över tid.

I denna del illustreras dels hur nyhetssajterna förverkligar användandet av multimedia, dels hur sajterna på olika sätt länkas ihop med andra delar av Internet. En konsekvens av detta innebär att gränser mellan tidigare separerade enheter suddas ut eller blir otydligare – olika fenomen konvergerar. I fallet med multimedia blir således gränsen mellan de traditionella nyhetsmedierna ”tidning” och ”tv” diffusa. Genom länkar kan nyhetssajterna associera till material som publiceras på ett ställe och gränsen mellan var ett nyhetsmedium slutar och ett annat börjar suddas ut.

I bokens andra del diskuteras hur användarna har påverkat mediernas roll och deras effekt på journalistiken. Här beskrivs hur användarnas roll har förändrats från att vara passiva konsumenter till att bli aktiva producenter som deltar i flera centrala journalistiska processer. I detta sammanhang tas också användarnas klickande på nyheter upp och hur sajternas fullständiga koll på trafikströmmar påverkar nyhetsvärderingen.

Bokens andra del tar även upp den kontinuerliga publiceringen och illustrerar att nätnyheter är en pågående process snarare än en färdig produkt. Denna aspekt av nätjournalistiken diskuteras dels utifrån internationell forskning om tänkbara kvalitetsbrister, dels utifrån nätjournalisters och användares syn på denna publiceringsform.

Bokens tredje och avslutande avsnitt handlar om vilka konsekvenser realiseringen av den digitala potentialen får för nätjournalistiken. Här diskuteras hur dessa faktorer tillsammans bidrar till att skapa en nyhetsjournalistik som bäst kan förstås som en i flera bemärkelser elastisk process snarare än en sluten produkt. Innehållet i denna journalistik är oförutsägbar och föränderlig, den kan länkas hit, dit och tillbaks igen, ibland tar den hjälp av utomstående, man vet aldrig i vilken form (ljud, grafik, text etc.) berättelsen kommer att presenteras. I denna del av boken besvaras också i viss utsträckning den kritik som brukar riktas mot att nätjournalistiken inte är vare sig särskilt ny eller speciell.

Här diskuteras vilken innebörd den elastiska journalistiken har för sedvanliga ideal och roller. Under flera år har det dividerats om den traditionella objektiviteten hotas eller kompletteras av en ny norm – transparens. Här görs en genomgång av begreppet transparens och visar även att vardagsjournalistiken till dags dato är långt ifrån att tillämpa transparens systematiskt. Här diskuteras också huruvida och i vilken utsträckning den journalistiska professionen är hotad i dagsläget. I detta sammanhang förs en diskussion om presumtiva konsekvenser för nätjournalistikens funktion som demokratiskt verktyg – att informera medborgare så att de kan ta självständiga beslut.

Boken avslutas med kapitel 8 där den framtida utvecklingen inom området prognostiseras. Här finns även förslag på hur svensk journalistik- och medie- och kommunikationsforskning kan gå vidare och bidra med kunskap till ett fenomen som berör miljoner svenskar varje dag men där forskningen i princip varit frånvarande.

Boken bygger dels på en omfattande litteraturgenomgång av ledande internationell och svensk medieforskning, dels på författarens egna omfattande longitudinella empiriska studier av nätnyheters innehåll insamlande från 2005 till 2010. Materialet har samlats in under en vecka varje vår på Aftonbladet.se, Dn.se, Expressen.se och Svd.se och omfattar ungefär 5 300 nyheter. I underlaget finns även intervjuer med verksamma journalister i arbetsledande befattning på dessa sajter.

Slutligen, det finns många olika faktorer som påverkar hur nyheter producerar, när de produceras, av och för vilka de produceras, vilka nyheter som produceras och varför de produceras. Denna bok tar sin analytiska utgångspunkt i och avgränsar sig till att studera hur den tekniska potentialen har realiserats och hur detta påverkar nyhetsjournalistikens teori och praktik. Den läsare som är intresserad av ytterligare sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förklaringsmodeller hänvisas till annan litteratur, en litteratur som dessutom nogsamt brukar undvika teknologi som vare sig beroende eller oberoende variabel (Manovich, 2001; Meyrowitz, 1985; Thompson, 1995). Att det är ett samspel mellan olika faktorer är självklart, vilket framgår i bokens beskrivning av den evolution som nätnyheter fortfarande genomgår. Vore det så enkelt att teknologin bestämde skulle det vara frågan om en redan inträffad revolution och om teknologin vore betydelselös skulle de förändringar vi ser idag inte ske.