”Hulens ballade” om danska medier

Hulens ballade på danska – ett helvetes bråk på svenska – om mediernas etik,  ansvar och självreglering har brutit ut i Danmark. Detta nämnde jag en passant som moderator i går på ett livligt seminarium om konsekvenserna av medieskandalen i England. (Mer om seminariet lite längre ner.)

Eftersom den danska situationen är underrapporterad i svenska medier efter vad jag kunnat se – även i branschmedierna – så kan det vara befogat med några rader och några länkar.

Ett exempel är inlägget från i förrgår, tisdag, om den döende vakthunden. Det är skrivet av två folketingsmedlemmar från Socialdemokraterna och Venstre som vill kasta ut de politiska reportrarna från Christiansborg och slopa presstödet till redaktioner som bedriver skandaljournalistik, bland annat om politikers ekonomi och privatliv. Ett smakprov på retoriken:

”Sludder, sladder og mangel på substans kendetegner i dag aviser og elektroniske medier. I stedet for at være demokratiets vagthund og væsentlighedsformidler skeler selv seriøse medier mere til Paradise Hotel end til den dybdeborende journalistik.”

Kanske var artikeln en tidig testballong på styrkan i opinionsvinden; ledande politiker tog i alla fall snabbt avstånd från några av de konkreta förslagen. Men att den politiska kritiken och pressen mot medierna har ökat under det senaste halvåret är uppenbart.

Den 9 maj i år genomförde Folketinget en utfrågning (hearing / høring) om medieansvar under 2,5 timmar. Den filmades och kan ses här på parlamentets hemsida. Det var en utfrågning som arrangerades av kultur- och rättsutskotten tillsammans. Sju män och en kvinna presenterade under tio minuter vardera olika mer eller mindre nyanserade synpunkter på olika aspekter av mediernas verksamhet. De representerade medieutgivarna, journalistförbundet, medieforskningen, medieutbildningen, Pressenævnet (motsvarigheten, fast med statligt inslag, till svenska Pressens opinionsnämnd), Danmarks Radios tittar- och lyssnarombud, norska erfarenheter och juridiska ombud för fackförbund.

Mest intressant är de avslutande 45 minuterna när utskottens politiker ställer frågor, främst till utgivarnas och journalisternas företrädare. Tonfallen är skarpa hos de folkvalda, ibland bittra, och tilltron till mediernas självsanerande förmåga förefaller just vid detta tillfälle mycket begränsad. Mediebranschen måste ta ett större ansvar, sade den politiske ledaren för Konservativ Folkeparti, förre justitieministern Lars Barfoed ”ellers må vi som politikere gribe ind over for et begyndende demokratiskt problem i form af manglende etisk stillingstagen blandt journalister”.

Underlaget för utfrågningen var ett gemensamt betänkande från de båda parlamentariska utskotten den 29 februari i år. Politikerna betonar att det var ett enhälligt Folketing som ställde sig bakom formuleringarna. Personer och organisationer som orättfärdigt hängs ut i medierna måste få rejäl upprättelse. Och ”så stærkt som muligt” måste osanna berättelser i medierna förebyggas.

Folketinget listar sju punkter som bör diskuteras med medierna: effektiva rättelser, böter mot övertramp, tidsfristen för klagomål (den är bara fyra veckor i Danmark), vem har rätt att klaga till Pressenævnet, vägledning till dem som klagar, egna initiativ för Pressenævnet och ersättning till dem som lidit orättfärdig publicitetsskada.

Utfrågningen för några veckor sedan var ett led i Folketingets dialog med medierna och ett sätt för politikerna att förmå medierna själva att komma med skärpande förslag. Det är ett inslag i det som på engelska kallas media governance. Att använda hot om lagstiftning är inte nytt, så tillkom Allmänhetens pressombudsman i Sverige som ett resultat av en förhandling mellan riksdagen och pressen. Men det som nu utvecklas i Danmark, och måhända kommer att utvecklas i Storbritannien, är en slags ”sam-reglering” eller ”reglerad självreglering” i stället för ”självreglering”.

Martin Jönsson, Ulrica Widsell, Ola Sigvardsson och Torbjörn von Krogh diskuterar ”Efter Leveson” på Pressklubben

Onsdagens seminarium om brittiska mediers förhållande till polis, politik och etik handlade mycket om framväxten av en ändrad syn på media governance. Allt fler som brittiska journalistförbundet, huvudavslöjaren Nick Davies och ledande chefredaktörer menar att någon riktig självreglering egentligen inte funnits i UK och att staten nog måste ställa minimikrav på hur en sådan självreglering utformas. Alltså inte på innehållet i medierna, men på strukturen och anslutningen till de självreglerande institutionerna.

Seminariet ordnades av Sim(o) i samarbete med Journalistförbundet och hölls på Pressklubben. Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson gjorde en timmes genomgång av de senaste årens avslöjanden om redaktionernas mer eller mindre kriminella arbetsmetoder. Ett uttryck som fått fäste är ”the Dark Arts”; svartkonsterna. Domaren Brian Leveson samlar noggrant in ett enormt material om konsterna och mediekulturen som finns tillgängligt här.

Efter Martin Jönssons föredrag diskuterades utvecklingen i England – och i Sverige – med Ulrica Widsell, ordförande i Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson i panelen. Delar av diskussionen kommer förmodligen att kunna avlyssnas i radioprogrammet Publicerat den 2 juni.

Tilläggas kan att även utvecklingen i Australien nämndes kortfattat på seminariet på Pressklubben. Där har en kommission – delvis efter skandalerna med Murdoch-koppling i Storbritannien – lagt fram ett långtgående förslag om ”enforced self-regulation” för press, etermedier och nätpubliceringar. Material om utredningen finns här på regeringens hemsida, och här som en kommentar till den brittiska situationen.

Närhet och distans – medierna och den arabiska våren

Panelsamtal med Jan Henningsson, Bitte Hammargren, Niklas Kierkegaard och Yasmine El Rafie i UD:s pressrum 

Jan Henningsson, ämnesråd på Utrikesdepartementet och tidigare chef för Svenska institutet i Alexandria, deltog i panelen som diskuterade mediernas rapportering från revolutionerna i Nordafrika vid ett Sim(o)-seminarium i veckan.

Seminariet utgick från reportrarna Bitte Hammargrens och Yasmine El Rafies erfarenheter som de beskrivit i boken Sprickorna i muren (Sim(o) 2011). I panelen ingick som fjärde deltagare Svenska Dagbladets utrikeschef Niklas Kierkegaard och moderator var Stig Fredrikson. 35 personer infann sig i UD:s pressrum för att följa seminariet och en livlig debatt uppstod stundtals mellan panel och salong.

Jan Henningssons inledningsanförande finns nedskrivet i manus och publiceras härmed tacksamt här på Sim(o)s blogg. / Torbjörn von Krogh

 

Medierna och den arabiska våren – närhet och distans

Man la ya’shaq su’ud al-jibal

ya’ish abad al-dahri bayn al-hufar…

Den som inte trängtar att bestiga bergen,

får leva för evigt bland markens hålor.

(Abul Qasim al-Shabi)

 

1. Bilden av den Andre

- Vad är det viktigaste som hänt när det gäller svenska mediers rapportering från Mellanöstern?

- Att araber har blivit människor av kött och blod, med namn, ansikte och egen röst.

En dag i mitten på 1970-talet slog jag upp morgontidningen och fann då på ledarsidan en karikatyr, där Yasir Arafat framställdes som ett hårigt, gorillaliknande monster. Det blev ingen läsarstorm, men jag sa upp prenumerationen.

Det finns flera exempel från 1952 och fyra decennier framåt hur västerländska medier förmedlar en – uppenbarligen gångbar – bild av araber som icke-människor. Anonyma folkmassor: skäggiga män och behucklade kvinnor, som ilsket ropar in i kameran.

En tillfällig motbild kom i början av 1990-talet, när den eleganta Hanan Ashrawi, akademiker, aktiv i den anglikanska kyrkan, plötsligt dök upp i tv-rutan. Men det dröjde inte länge, förrän mediernas uppmärksamhet skiftades till militanta islamister, Abdulaziz al-Rantissi (senare ledare för Hamas) och hans 415 medfångar vid Blommornas äng.

Svenska medier har kommit en bra bit sen dess – trots fallgropar som 11 september 2001. Jag vet inte vem som först bröt mönstret – kanske Titti Nylander?

  

2. Medial pedagogik

Kärntruppen i al-Jazeera utgörs av reportrar från BBC:s Arabic Service, som upphörde 1996. Men BBC:s berömda journalistiska etik finns kvar. Och det gör intryck, när metodiken rimmar med etiken – tydlig åtskillnad mellan nyheter och kommentarer. Fast ibland skulle man önska lite modernare pedagogik. Ta till exempel al-Jazeera’s studiostyrda rapportering från olika skådeplatser. Först ser man reportern – oftast en man – stå på ett tak. Bakom honom lyser granaterna. Han pratar tills han blir avbruten – inget ovanligt i arabvärlden…

Men till skillnad från SVT:s Samir Abu Eid står al-Jazeera-mannen kvar på taket. Samir däremot kliver ut på Tahrir-torget. Med mikrofonen i högsta hugg hänger han på och intervjuar deltagare i dagens demonstration. I Damaskus’ gränder hittar han hukande människor, som i förtäckta ordalag uttrycker rädsla och missnöje.

I morse (2012-02-14) kunde vi lyssna till Cecilia Uddén, som pratade med två Damaskus-bor: först en kvinna, som ska köpa en hund; hon har inget till övers för bråkmakarna ute i förorterna. Sen kommer en människorättskämpe och ger sin bild av skeendet. Med sin goda arabiska kommer Cecilia dessa människor in på livet.

 

3. Närhet

Det handlar med andra ord om att vara närvarande – med förnuft och alla sinnen. I sitt kapitel Lukter, liv och förhoppningar skildrar Bitte Hammargren sina försök att bevaka demonstrationerna i Bahrain: ”skulle vi missa Pärlrondellen? Vi måste komma människorna nära” (s 63). Utan den erfarenheten skulle hon knappast ha kunnat skriva sin analys på ettårsdagen av protesterna i Manama. I efterordet skriver Bitte om ”utrikeskorrespondentens symbiotiska förhållande till de källor, som ger oss inspiration, information och intryck” (s 72). En sådan närhet kan bli problematisk, om man vill upprätthålla en kritisk distans men är nog ovärderlig för att nå förståelse inifrån.

I sitt kapitel Första parkett – från hemmaplan jämför Yasmine el Rafi’ upplevelsen av närhet genom olika medier: ”reportern ser blodet, svetten och tårarna, darrar på rösten och kan framför allt leta upp tiggaren, bonden, hemmafrun – den majoritet, som inte ens vet vad facebook är” (s 93). Men, skriver Yasmine, sociala medier (till exempel twitter) ger ”tillgång till kollektivet på ett helt annat sätt än den enskilde reporterns intervjuer” (s 94).

 

4. Distans

Professionalitet handlar också om distans: till sig själv och sina politiska preferenser, att inte frestas förtiga sådant som inte rimmar med mina egna sympatier; distans till Sverige och svenska intressen: ”Vi var tacksamma att det inte stod Made in Sweden på ammunitionen” (s 64).

Det handlar också om källkritik – svårt nog för traditionella medier och ännu svårare när det gäller sociala medier. Yasmine ger en checklista i sex punkter för att bedöma en twittrares tillförlitlighet.

En annan typ av distans är att skaffa sig nya infallsvinklar genom att byta bevakningsregion en tid för att sedan återkomma till sin ”hemma-region” – med exempelvis Kinas syn på arabvärlden i bagaget. En kvalificerad analys kräver under alla omständigheter fågelperspektiv, kanske färgad av kritisk solidaritet. Objektivitet är ett tomt begrepp. Begriplighet, däremot, myndigförklarar avnämaren.

 

5. Trovärdighet

Ett genomgående tema i den här boken är trovärdighet. Hur blir en journalist värd mitt förtroende? Alla mediers anseende bygger ytterst på detta. Bäst är nog när en tidning eller radioredaktion kan ha longtimers ute i en region – som till exempel Mellanöstern – reportrar, vars auktoritet växer för varje år genom ökad sakkunskap. Språkkunskaper är oskattbara.

Arabiska kräver som bekant långa och intensiva studier – men belöningen blir desto större: insikt och trovärdighet.

Emellertid finns det nog ingen reporter, som kan bevaka Mellanöstern-konflikten med samma empati för båda sidor, inte ens om man lär sig både arabiska och hebreiska. På UD har vi dragit konsekvensen av detta dilemma genom att ha en handläggare för Israel och en för Palestina.

 

6. Sanningsarkivet 

I inledningskapitlet i Sprickorna i muren om ”den tredje statsmakten” och pressens legitimitet skriver Patrik Lundell: ”Arkivet bestämmer vårt kollektiva minne. Arkivet ordnar och normerar” (s 32). I boken Kunskapens arkeologi (1969) vidgar filosofen Michel Foucault begreppet arkiv till att omfatta allt det som vi vid en viss tidpunkt tar för självklart, till exempel att veckan har sju dagar.

Till arkivets mer bestående delar hör, intressant nog, yrkesetiken.

Välkänd är Hippokrates’ ed, som läkare svär att hålla. Även om det saknas en motsvarande ed att förestava en färdigutbildad journalist, finns det värden som är oförytterliga. Press- och yttrandefrihet hör definitivt till vårt svenska arkiv. Vi utgår ifrån att medier inom public service är ansvarsfulla och varsamma med sanningen. Vi lär oss snart vilka kommersiella medier, som verkar välinformerade och trovärdiga – och vilka som blandar ihop sina egna åsikter/ fördomar med nyhetsrapportering: muslimska terrorister slår till i Oslo…

*****

I den arabiska kulturen finns ett djupt rotat sätt att förmedla budskap, känslor, drömmar: poesin. Rytmisk och rimmad är den lätt att memorera oavsett bildningsnivå. Under de arabiska folkupproren reciteras ofta dessa rader:

”Om folket en dag vill äga sitt liv,

måste ödet lyssna och svara;

och nattens mörker ska skingras;

och fjättrande bojor ska krossas.”

(Abul Qasim al-Shabi, 1909 – 1934)

Dikten, som skrevs av en tjugoårig poet under franska kolonialväldet, införlivades 1954 i den tunisiska nationalsången. Nu aktualiseras den på nytt. Kanske håller al-Shabi’s vision på att förverkligas, efter åttio svåra år. Men det är ingen smärtfri process. Abu Jarra Soltani* skriver i sin bok Regimer i blåsväder: ”mellan viljan till liv och ödets gensvar finns en vägg, som måste krossas, den som kallas Rädslans Mur”.

(*Abu Jarra Soltani  Anzima fi wajh al-i’sar, Alger 2011. Soltani är ledare för den islamistiska rörelsen Mouvement de la Societé de la Paix, en stark politisk faktor i Algeriet.)

Jan Henningsson

IAMCR: Internationella medieforskare fördömer förtrycket i Egypten

IAMCR betyder International Association for Media and Communication Research. Det är en världsomspännande organisation som samlas till stor konferens en gång per år. Jag har rapporterat här på bloggen från Mexico City 2009 och Braga 2010. Nu har IAMCRs styrelse antagit ett uttalande angående situationen i Egypten:

We, the elected Executive Board of the International Association for Media and Communication Research based in six different countries, wish to state our support for the restoration of free public communication and the move to an authentic democracy for all Egyptian and Tunisian citizens, as for the citizens of other nations who suffer from the violent repression of these rights.

We are concerned at the violation of the Egyptian people’s rights of assembly and free speech that require a non-intimidating atmosphere without the threat of harm. The shutting down of internet and mobile phone access for long periods does not help the process of democratization in Egypt. We are also concerned about the attacks in Egypt on human rights activists and on journalists working for many international news channels and on countless other photographers and reporters on the ground who are covering this vitally important story for global audiences.

IAMCR is committed to all peoples’ right to protest, on the need for respect for freedom of expression and of peaceful assembly as a cornerstone of any democracy and on the right of people to show dissent to authority without being subject to abuse or attacks.

We call on the authorities in Egypt, and in all the countries of North Africa and the Middle East now in upheaval, to respect the rights of citizens, to maintain their access to media and the internet and to protect domestic and international journalists and human rights professionals from harassment and abuse.

Prof. Annabelle Sreberny, President, SOAS, University of London
Prof. John Downing, Vice-President, Southern Illinois University
Prof. Ruth Teer-Tomaselli, Vice-President, University of KwaZulu/Natal
Prof. Hopeton Dunn, Secretary General, University of the West Indies
Dr Beate Josephi, Treasurer, Edith Cowan University, Australia
Mr Bruce Girard, Comunica, Montevideo, Uruguay

Arne Ruth: Tolkande och undersökande journalistik behövs

– Den samhällsförändring som pågår nu är så stor att vi alla är villrådiga om vad som väntar. Då behövs det en mer tolkande och undersökande journalistik som ger oss alternativa bilder, och framför allt behövs det journalister som avstår från att jaga nyheter i flock.

Detta säger Arne Ruth, tidigare chefredaktör och chef för kulturredaktionen på DN, i en utförlig intervju med Medievärldens Axel Andén. Intervjun är föranledd av att Medievärlden publicerat ett utdrag ur Arne Ruths kapitel i den pinfärska årsboken från Sim(o).

Komplicerad yttrandefrihet för det särskilda yttrandet

I förra veckan kom den Lambertzka yttrandefrihetskommittens debattbetänkande. En sammanfattning lades ut på regeringens hemsida och man kunde ladda ner utredningen som pdf-fil.

Utredningen innehåller tre teknikoberoende modeller för grundlagsregleringen av den framtida tryck- och yttrandefriheten. En ändamålsmodell, en verksamhetsmodell och en ansvarsmodell. Många håller nog fortfarande på och läser in sig i materialet (däribland jag) men en viss debatt har  uppstått, bland annat i Sveriges Radios program Publicerat den 9 oktober och 23 oktober.

Jag såg i den nedladdade pdf:en att det skulle finnas invändningar mot betänkandet, ett så kallat särskilt yttrande, på sidan 341 i utredningen. Men där var helt tomt; blanka sidor. Underligt, tyckte jag. Yttrandefrihet bör väl omfatta även ett särskilt yttrande i en parlamentarisk utredning.

Först i dag fick jag klart för mig att yttrandet finns med i materialet på regeringens sajt, men svårt att hitta. Det har nämligen placerats längst bak i utredningens bilagor; mellan tabellerna och listan över statliga utredningar 2010.

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa den som letat, men inte hittat (om inte yttrandet rentav flyttas till sin rätta plats nu när utredningskansliet uppmärksammats på den undanskymda placeringen). Yttrandet är författat av de folkpartistiska ledamöterna i kommittén samt av fyra av kommitténs juridiska experter. Andemeningen är att det förmodligen är lämpligare att revidera nuvarande  grundlagar TF och YGL än att skapa en helt ny.

To be continued.

Tio svenska miljoner till rysk undersökande journalistik

Sida har anslagit 9,8 miljoner kronor under tre år för att utbilda och coacha undersökande journalister i nordvästra Ryssland (med St Petersburg, Kaliningrad och Murmansk). Detta meddelas på Föreningen Grävande journalisters hemsida.

Pengarna går till svenska Medieinstituet Fojo och danska International Media Support som i sin tur samarbetar med svenska Grävande journalister och danska Foreningen undersökande journalister, FUJ. Projektet kallas Scoop Russia. Projektledare blir svenska Kajsa Norell och danske Henrik Kaufholz. Från svensk sida deltar även Elin Jönsson och Nuri Kino.

Henrik Kaufholz och FUJ drog för sju år sedan en liknande verksamhet i östra Europa med bidrag från danska biståndsorgan. Framgångsrik utbildning och coachning av konkreta grävprojekt inklusive juridisk rådgivning sker och har skett i Albanien, Makedonien, Kosovo, Montenegro, Serbien, Bosnien, Kroatien, Moldavien och Ukraina samt i Georgien, Azerbaijan och Armenien.

Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Sommarläsning 1: ‘My Paper Chase’ av Harold Evans

Harold Evans skriver i ett starkt flöde om sin väg från Manchesters arbetarklass till redaktörsstolarna på Fleet Street. Självbiografin ger en levande bild av hur Harold Evans blir mer och mer övertygad om den undersökande journalistikens betydelse för samhällets utveckling. Det må gälla granskningar av regionala miljögifter på den regionala tidningen eller av nationella/internationella problem på Sunday Times.

Efter en genomgång av hur tidningens Insight-team ingående skildrat olika varningssignaler i utvecklingen på Nordirland, signaler som ignorerades av flera brittiska regeringar, skriver Evans:

”But the Irish calamity is not unique. The seeds of disaster there were comparable to those sown in Iraq, comparable to the earlier desegregation traumas in the Deep South, comparable to the illusions of the Vietnam War. Having observed all these episodes, I have insufficient reserves of humility to suppress the conviction that you can’t beat honest first-hand newspaper reporting – where you can get it.

Governments may know a lot more about our lives than we care to contemplate, but frequently they know less about the world than we presume. They are captive to preconceptions, electoral concerns, political affiliations, special interests and bureaucratic hierarchies that filter ‘truth’. Governments just cannot govern well without reliable independent reporting and criticism. No intelligence system, no bureaucracy, can offer the information provided by free competitive reporting; the cleverest agents of the secret police state are inferior to the plodding reporter of the democracy.”

Boken kan läsas som en hyllning till journalistik, ”where you can get it”, och som en inblick i drivkrafterna hos en ambitiös redaktör och folkbildare.

82-årige Sir Harold fortsätter att skriva och väcka opinion på nättidningen The Daily Beast.

3 maj: Pressfrihetens dag i Australien, Eritrea och Sri Lanka

Tillgång till information tillhör demokratins kärna, skriver Nordicoms föreståndare professor Ulla Carlsson i en bakgrund till Unescos konferens i dag, 3 maj, på Pressfrihetens dag  i Brisbane, Australien. Trots det är det färre än hälften av jordens länder som har lagstiftat om medborgarnas rätt till denna information.

Oberoende information släpps inte fram i åtskilliga länder. Fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak är ett bevis på sprängkraften i denna fråga. Upprörande belägg för nödvändigheten av starka påtryckningar mot regimen i Eritrea lämnas av Lars Adaktusson i TV8 i kväll.

Nyhetsbyrån AP rapporterar att Sri Lankas president Mahinda Rajapaksa friger en fängslad journalist, anklagad för att ha publicerat regimkritiska artiklar, med hänvisning till dagens datum, 3 maj. Jeyaprakash Tissainayagam var dömd till 20 års fängelse.

Dawit Isaak har inte ens fått en rättegång.

Presstödet och badvattnet

Ska tidningar med en rasistisk eller antidemokratisk agenda kunna räkna med presstöd? Självklart inte. Bör det nuvarande presstödet avvecklas just därför att Nationaldemokraternas ”Nationell Idag” i enlighet med gällande regler fick statligt presstöd i förra veckan? Svaret borde vara lika självklart nej.

Den senaste presstödsdebatten har blivit ett välkommet tillhygge för alla som vill se presstödets död, de stora tidningskoncernerna inte minst. Men det är viktigt att inte blanda ihop två skilda saker – presstödet i sig och dess tillämpning. Annars åker barnet ut med badvattnet.

Kritik mot hur presstödet fungerar har funnits länge – många gånger berättigad. Framför allt brukar det hävdas att stödet konserverar en gammal tidningsstruktur. Att låta det temat ta över diskussionen om ”Nationell Idag” skulle dock vara att göra bisak till huvudsak, och därmed springa ärenden åt presstödets motståndare.

De brister som finns i presstödet bör avhandlas i sin egen rätt, men inte göras till argument mot stödet i sig. Annars går man i en skicklig fälla, gillrad av dem som på olika sätt har något att förlora på att samhället försöker motverka lokala tidningsmonopol.

Det givna svaret på utmaningen från ”Nationell Idag” är att göra just det som många (ofta samma personer som ogillar presstödet i allmänhet) säger inte går: ändra reglerna så att odemokratiska åsikter blir oförenliga med presstöd.

För alla radio- och TV-sändningar gäller enligt radio- och TV-lagen att programverksamheten ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Sedan är det upp till Granskningsnämnden att ta ställning till om programmet svarar mot de höga målen.

Jag ser inget större problem i att överföra samma principkonstruktion till presstödets område. Argumentet att en demokratisk stat inte kan ställa innehållskrav på medier som får statsstöd håller inte. Staten ställer redan mängder av just innehållsliga krav i olika stödsammanhang.

Dessutom är det väl naivt att hävda att staten ska behandla alla åsikter som likvärdiga. En demokrati kan mycket väl dra gränsen vid just demokratin när den väljer vilka publikationer som förtjänar att subventioneras med skattemedel.

Att staten ska garantera ett långtgående skydd för även för yttranden som inte är demokratiskt rumsrena är en sak, men det behöver ju inte betyda att de måste stödjas ekonomiskt. Demokratin har ingen anledning att betala för sitt eget avskaffande.