Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.

Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

Medierna frossar i vårdskandaler enligt Dagens Samhälle. Stämmer det? (Uppdaterad)

Sveriges Kommuners och Landstings tidning Dagens Samhälle har ägnat ingående mediegranskande journalistik åt bland annat Dagens Nyheters rapportering om Koppargården och Carema. Sveriges Radios program Medierna har några gånger uppmärksammat bevakningen av Carema i olika medier, men Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman anser att många fler borde fördjupa sig åt detta. Exempelvis att vägning av blöjor felaktigt har etablerats som en symbol för privatägd äldrevård.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

”Medierna frossar
i vårdskandaler

Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”

 

Låter

mycket

21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?

Jämförelser

behövs

Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?

I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?

Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.

Vad betyder

vanvård?

Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.

Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?

”Räkna

med nyheter”

Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.

Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?

Torbjörn von Krogh, Sim(o)

Fotnot:

Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.

Uppdatering:

Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.

 

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)

(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

I maj rapporterade jag om den starka mediekritik som olika folketingsledamöter utvecklat mot danska medier. Parlamentets rätts- och kulturutskott genomförde en lång kritisk hearing med representanter för medierna om övertramp och bristande självreglering. Och två politiker, en från Socialdemokraterna och en från Venstre, skrev att ”sludder, sladder og mangel på substans” kännetecknar dagens medier i en debattartikel i dagstidningen Berlingske. Rubriken var ”Den døende vagthund”.

Efter flera debatter med politikerna i olika fora under sommaren bjöd tidningens chefredaktör Lisbeth Knudsen till slut in de två att följa hennes arbete under en dag på redaktionen. Och nu har folketingsledamöterna nyanserat sina ståndpunkter i en ny artikel, denna gång med rubriken ”Rapport fra det journalistiske maskinrum”.

De skriver att de nu inser att det faktiskt pågår mycket mer av etisk diskussion och självkritik inom redaktionen än de tidigare förmodade:

Efter en dag i chefredaktionens fodspor bed vi særligt mærke i den betydelige evaluering og selvkritik, der løbende pågår. Den journalistiske revselse og pertentlighed, der kan opleves i TV2’s Presseloge, forekommer faktisk dagligt og i endnu højere grad på Berlingskes redaktion.

Men de står fast vid att för mycket möda läggs ner på personjournalistik, på spelet runt politiken och på redigering i stället för att satsa på grävande journalistik, research och substans.

De kommer med fyra förslag:

1) Underlätta för journalister att komma i kontakt med handläggande tjänstemän inom myndigheter och departement. Öppna upp i stället för stäng till.

2) Förläng det journalistiska minnet. Gå inte enbart på det dagsfärska. Gör uppföljningar. Vad hände sen?

3) De verkliga experterna måste fram i ljuset. Intervjua dem som har expertkunskaper i det ämne som avhandlas, inte de som är mest tillgängliga.

4) Rikta in journalistiken mer på sakfrågor, mindre på spelet runtomkring. ”Medierne ender for ofte i at vinkle historier processuelt frem for substantielt. Vi anerkender et medansvar herfor, men det er nu engang journalisterne, der skriver avisen og bestemmer, hvem der skal citeres, og hvordan vinklingen skal være.”

”Hulens ballade” om danska medier

Hulens ballade på danska – ett helvetes bråk på svenska – om mediernas etik,  ansvar och självreglering har brutit ut i Danmark. Detta nämnde jag en passant som moderator i går på ett livligt seminarium om konsekvenserna av medieskandalen i England. (Mer om seminariet lite längre ner.)

Eftersom den danska situationen är underrapporterad i svenska medier efter vad jag kunnat se – även i branschmedierna – så kan det vara befogat med några rader och några länkar.

Ett exempel är inlägget från i förrgår, tisdag, om den döende vakthunden. Det är skrivet av två folketingsmedlemmar från Socialdemokraterna och Venstre som vill kasta ut de politiska reportrarna från Christiansborg och slopa presstödet till redaktioner som bedriver skandaljournalistik, bland annat om politikers ekonomi och privatliv. Ett smakprov på retoriken:

”Sludder, sladder og mangel på substans kendetegner i dag aviser og elektroniske medier. I stedet for at være demokratiets vagthund og væsentlighedsformidler skeler selv seriøse medier mere til Paradise Hotel end til den dybdeborende journalistik.”

Kanske var artikeln en tidig testballong på styrkan i opinionsvinden; ledande politiker tog i alla fall snabbt avstånd från några av de konkreta förslagen. Men att den politiska kritiken och pressen mot medierna har ökat under det senaste halvåret är uppenbart.

Den 9 maj i år genomförde Folketinget en utfrågning (hearing / høring) om medieansvar under 2,5 timmar. Den filmades och kan ses här på parlamentets hemsida. Det var en utfrågning som arrangerades av kultur- och rättsutskotten tillsammans. Sju män och en kvinna presenterade under tio minuter vardera olika mer eller mindre nyanserade synpunkter på olika aspekter av mediernas verksamhet. De representerade medieutgivarna, journalistförbundet, medieforskningen, medieutbildningen, Pressenævnet (motsvarigheten, fast med statligt inslag, till svenska Pressens opinionsnämnd), Danmarks Radios tittar- och lyssnarombud, norska erfarenheter och juridiska ombud för fackförbund.

Mest intressant är de avslutande 45 minuterna när utskottens politiker ställer frågor, främst till utgivarnas och journalisternas företrädare. Tonfallen är skarpa hos de folkvalda, ibland bittra, och tilltron till mediernas självsanerande förmåga förefaller just vid detta tillfälle mycket begränsad. Mediebranschen måste ta ett större ansvar, sade den politiske ledaren för Konservativ Folkeparti, förre justitieministern Lars Barfoed ”ellers må vi som politikere gribe ind over for et begyndende demokratiskt problem i form af manglende etisk stillingstagen blandt journalister”.

Underlaget för utfrågningen var ett gemensamt betänkande från de båda parlamentariska utskotten den 29 februari i år. Politikerna betonar att det var ett enhälligt Folketing som ställde sig bakom formuleringarna. Personer och organisationer som orättfärdigt hängs ut i medierna måste få rejäl upprättelse. Och ”så stærkt som muligt” måste osanna berättelser i medierna förebyggas.

Folketinget listar sju punkter som bör diskuteras med medierna: effektiva rättelser, böter mot övertramp, tidsfristen för klagomål (den är bara fyra veckor i Danmark), vem har rätt att klaga till Pressenævnet, vägledning till dem som klagar, egna initiativ för Pressenævnet och ersättning till dem som lidit orättfärdig publicitetsskada.

Utfrågningen för några veckor sedan var ett led i Folketingets dialog med medierna och ett sätt för politikerna att förmå medierna själva att komma med skärpande förslag. Det är ett inslag i det som på engelska kallas media governance. Att använda hot om lagstiftning är inte nytt, så tillkom Allmänhetens pressombudsman i Sverige som ett resultat av en förhandling mellan riksdagen och pressen. Men det som nu utvecklas i Danmark, och måhända kommer att utvecklas i Storbritannien, är en slags ”sam-reglering” eller ”reglerad självreglering” i stället för ”självreglering”.

Martin Jönsson, Ulrica Widsell, Ola Sigvardsson och Torbjörn von Krogh diskuterar ”Efter Leveson” på Pressklubben

Onsdagens seminarium om brittiska mediers förhållande till polis, politik och etik handlade mycket om framväxten av en ändrad syn på media governance. Allt fler som brittiska journalistförbundet, huvudavslöjaren Nick Davies och ledande chefredaktörer menar att någon riktig självreglering egentligen inte funnits i UK och att staten nog måste ställa minimikrav på hur en sådan självreglering utformas. Alltså inte på innehållet i medierna, men på strukturen och anslutningen till de självreglerande institutionerna.

Seminariet ordnades av Sim(o) i samarbete med Journalistförbundet och hölls på Pressklubben. Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson gjorde en timmes genomgång av de senaste årens avslöjanden om redaktionernas mer eller mindre kriminella arbetsmetoder. Ett uttryck som fått fäste är ”the Dark Arts”; svartkonsterna. Domaren Brian Leveson samlar noggrant in ett enormt material om konsterna och mediekulturen som finns tillgängligt här.

Efter Martin Jönssons föredrag diskuterades utvecklingen i England – och i Sverige – med Ulrica Widsell, ordförande i Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson i panelen. Delar av diskussionen kommer förmodligen att kunna avlyssnas i radioprogrammet Publicerat den 2 juni.

Tilläggas kan att även utvecklingen i Australien nämndes kortfattat på seminariet på Pressklubben. Där har en kommission – delvis efter skandalerna med Murdoch-koppling i Storbritannien – lagt fram ett långtgående förslag om ”enforced self-regulation” för press, etermedier och nätpubliceringar. Material om utredningen finns här på regeringens hemsida, och här som en kommentar till den brittiska situationen.

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 -

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 2; 2000-2010

Den holländska medieforskaren Yael de Haan har i sin färska doktorsavhandling analyserat 1685 artiklar med mediekritik ur dagstidningen NRC Handelsblatt och ur journalisternas fackliga tidning De Journalist under åren 1987-2007.

Vid sin analys finner hon att strukturella frågor om mediekoncentration, public service-bolagens ställning, dagspressens sjunkande upplagor och framväxten av ny medieteknik dominerar mediekritiken under 1990-talet.

Även om dessa frågor finns kvar på 2000-talet så överflyglas de i den senare debatten av kritik av mediernas verksamhet och uppförande (performance). Det handlar om till stor del om händelse-driven debatt om osaklig och överdriven rapportering, bland annat om den sedermera mördade politikern Pim Fortuyn. de Haan lyfter fram fyra ämnen:

”…biased media coverage, increasing infotainment and sensationalist aspects in news coverage, the media having too much power, and failing to recognize and address the public’s concerns. Where the first three concerns are mainly voiced by politicians, the last comes from members of the public”. (de Haan 2011: 41)

Någon liknande genomgång finns mig veterligen inte för den svenska mediekritiken, men som vi såg i första avsnittet av denna artikelserie så var upplösningen av det statliga monopolet över radio och tv en övergripande fråga för mediediskussionen i Sverige på 1990-talet. Även mediekoncentrationen var ett viktigt ämne för kritiker, särskilt till vänster i politiken. Och händelsekritiken har stundtals varit intensiv på 2000-talet, exempelvis i samband med mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Ordet mediedrev har blivit vanligare, både som skällsord och som en beskrivande term. Samtidigt har förstås debatten om den tekniska utvecklingens betydelse för mediernas kvalitet på gott och ont förstärkts.

 

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut förde en tynande tillvaro efter att finansiären SAF slogs ihop med Industriförbundet till Svenskt Näringsliv under 2001. 2006 gjordes en nystart av verksamheten och en överflyttning till Timbro. 2008-2010 har Timbro medieinstitut under Roland Poirier Martinsson publicerat 16 rapporter enligt Timbros hemsida. Rapporterna är ganska kortfattade. Sidantalet varierar från 38 sidor (Mats Johansson: Divergens eller konvergens? Medierna och mediepolitiken, 2010) till nio sidor (PM Nilsson: Skriftspråkets återuppståndelse. En essä om den digitala verkligheten, 2009).

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, finansierade med stöd av näringslivet ett stort mediegranskande projekt några år in på 2000-talet.

”Förbundet har lyssnat på sina medlemmars klagosånger och lanserat SNS Medieforum – ett treårigt projekt för att ska granska granskarna. För kalaset står storföretag som Axel Johnson Gruppen, Ericsson och Handelsbanken.” (Mediereportern Jonas Leijonhufvud i SvD 27 november 2004)

SvD-reporterns beskrivning av bakgrunden till SNS Medieråd är ofullständig. Projektledaren Olof Petersson hade länge intresserat sig för mediernas roller i Sverige, bland annat som ordförande för Maktutredningen 1985-1990. SNS-projektet resulterade i ett tiotal böcker och åtskilliga underrapporter. SNS demokratiråd inriktade sig under fyra år på mediefrågor: Mediernas integritet (2005), Mediernas valmakt (2006), Medierna och yttrandefriheten (2007) och Medierna: folkets röst? (2008). Rådet manade medierna att visa större öppenhet om sina mål och medel samt att arbeta mer med kvalitetssäkring.

”Denna rapport utmynnar i en oro för att dagens medier inte har tillräcklig integritet. Våra förslag inriktas dels på att utveckla mediernas egen förmåga att värna sin självständighet, dels på att stärka försvaret mot påtryckningar från yttre krafter av kommersiell, politisk och populistisk natur.” (Demokratirådet 2005, sidan 180)

Investeringsbolaget Nordstjernans huvudägare Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse engagerar sig i frågan om mediernas kvalitet på olika sätt. Dels genom egen medieproduktion i form av Axess tv och tidskrift, dels genom seminarier (exempelvis om mediemakt och mediearrogans 2004) och bidrag till forskning vid Reuters Institute i Oxford om medier och demokrati.

 

Folkrörelserna

I november 2001 gav dåvarande socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog upp sina försök att få igenom en blocköverskridande grundlagsändring för att begränsa ägarkoncentration av medieföretag. Det gick inte att åstadkomma en stor majoritet för förslaget i riksdagen.

I mars 2003 kom LO:s medieutredning med ordförande Wanja Lundby-Wedin i spetsen fram till att ägarkoncentrationen fortsatt att öka men att LO inte mäktade att balansera de stora företagens mediemakt. ”Att motverka monopol och garantera mångfald måste ytterst vara regeringens och riksdagens ansvar” (LO 2003: 82). LO argumenterade för mediemångfald och för LO-medlemmarnas deltagande i samhällsdebatten utan att hindras av sociala och ekonomiska klyftor. Dessutom framfördes kritik av mediernas innehåll; arbetsliv och arbetsmiljö försummas medan kvartalsrapporteringen gynnas. ”LO vill att förbundsmedlemmarnas liv, vardag och situation i arbetslivet ska vara en viktig del i den verklighet som skildras i medierna” (sidan 83). LO:s ordförande markerade mot mediernas makt i pressmeddelandet som skickades ut om utredningen. Slutklämmen löd:

”Alla har ett ansvar för vår demokrati. Medierna har ett alldeles särskilt stort ansvar. Men medierna kan inte sätta spelreglerna för demokratin. Det måste vara demokratin som sätter spelreglerna för medierna.”

9-10 maj 2003 ordnade ABF med flera ”När medierna tar makten – Folkrörelsernas mediedagar” i Stockholm med tal av statsminister Göran Persson, kulturminister Marita Ulvskog, partisekreterare Lars Stjernkvist och medieideologen Stig-Björn Ljunggren. Seminariet var ett led i en kampanj inom ABF med Stig-Björn Ljunggrens färska bok När medierna tar makten som kampanjunderlag. Ljunggren hävdade i den att ”medierna konkurrerar med riksdag och regering om att spela första fiolen, möjligtvis i konkurrens med marknadskrafterna” (sidan 14), att mediernas innehåll inte är sant (sidan 12) och att under mediedrev ”utövar medierna en makt jämförbar med krig eller en börskrasch” (sidan 23). Mediedagarna, som enligt uppgift skulle bli återkommande, blev en engångshändelse. Kampanjen fick aldrig vind i seglen, möjligen beroende på att dess huvudtes under mediedagarna underkändes av socialdemokraternas ordförande. Här är ingressen till mitt referat av hans tal i Pressens Tidning (nr 9, 15 maj 2003, sidan 4):

”Rubriken för mediedagarna var ”När medierna tar makten”. Huvudtalaren Göran Persson höll inte med om den bakomliggande analysen. Medierna har snarare förlorat makt till mediekonsumenter och opinionsbildare.”

Mitt referat i Pressens Tidning avslutades med två sammanfattande citat ur Göran Perssons anförande.

”- Mediernas makt har minskat, inte ökat. Men de tar större plats i våra liv.

- Det kan också vara så att både medier och medborgare, som överöses av information och inte orkar ta den till sig, har tappat i inflytande. I så fall blir resultatet förytligande, förflackning och flykt. Då förlorar demokratin.”

LO fortsatte att finansiera utgivningen i Arenagruppens regi av den mediekritiska pockettidningen Media i fokus efter att Folkrörelsernas Medieforum (se del 1) somnat in. 2006 upphörde även LO:s stöd och skriftserien lades ner.

 

Journalisterna

Mediejournalistiken, det vill säga rapporteringen och granskningen av medierna i medierna, gick först upp och sen ner och sen uppåt igen under 2000-talets första decennium. IT-bubblan vid millennieskiftet drev upp intresset för nya medier och skapade utrymme för såväl annonser som journalistik om medier. Tre av fyra stora morgontidningar hade särskilt avdelade mediereportrar som skrev regelbundet på särskilt vinjetterad plats.

SVT startade Mediemagasinet, ett granskande och informerande program, år 2000. Besättning och format skiftade men programmet fick stor uppmärksamhet, särskilt när redaktionen framgångsrikt kritiserade Uppdrag granskning för faktaslarv. Hela satsningen var omdiskuterad inom SVT, flera anställda ansåg inte att en SVT-reportrar skulle granska kollegor, särskilt inte inom det egna företaget.

I samarbete med Axess ledde Susanne Popova ett mediediskuterande program i TV8 under 2004 och 2005. Ett fast inslag i programmen var att ämnena som togs upp sattes in i ett större sammanhang av medieforskare. Under 2004 var Mats Ekström regelbunden gäst och året efter Jesper Strömbäck.

Tre stora medieföretag följde en internationell trend och tillsatte interna representanter för användarna för att utöka kontaktytorna till publiken och publikens kritik. Janne Andersson blev tittarombudsman på TV4 2000, Lilian Öhrström läsarombudsman på DN 2003 och Claes Elfsberg Tittarnas ombudsman på SVT 2005.

Sedan kom en rekyl. Vid mitten av decenniet hade de flesta fasta utrymmena för mediejournalistik i morgontidningarna försvunnit. Metadiskussionen om mediebevakningen av stora händelser fortsatte, men specialreportrar för medier minskade i antal. Mediemagasinet lades ner. Programmen i TV8 upprepades inte. SVT:s tittarombudsman drogs in 2007, DN:s läsarombudsman pensionerades 2008 utan att ersättare utsågs. Mediebevakningen inom branschpressen fortsätter, men med mindre resurser. Medievärlden (tidigare Pressens Tidning) lades ner som papperstidning 2008; utgivningen går vidare med halverad redaktion på nätet.

Sveriges Radio är en uthållig mediebevakare. Trotjänaren Vår grundade mening från 1970 pensionerades 2007 och ersattes med två specialprogram, Medierna och Publicerat.

Mot slutet av decenniet tillkom två fora med plats för nätbaserad mediedebatt och mediekritik från såväl journalister som medieanvändare; Newsmill 2008 och Second Opinion 2009. Mer om dem i nästa del av serien. Dessutom började Publicistklubbens debatter i Stockholm att sändas på nätet 2008.

 

Forskningen

En del problem- och samtidsinriktad medieforskning som finansierades av SNS har redan nämnts. En annan forskningsbeställare var den statliga myndigheten Styrelsen för psykologiskt försvar som bekostade åtskilliga undersökningar av mediernas hantering av stora händelser och kriser som terrorattentaten i New York, kriget i Irak, tsunamin i Thailand och stormen Gudrun i Sverige. SPF lades ner 2008 och en mindre del av den händelsegranskande medieforskningen fortsatte i nya myndigheten.

Medieforskningen utvecklas vid allt fler universitet och högskolor, antalet disputerade forskare ökar liksom antalet professorer. Men hur mycket av medieforskarnas resultat når ut till medieanvändare och mediebransch? Akademiskt är det mer meriterande att kommunicera med kollegor i andra länder än med den svenska allmänheten. Den utåtriktade tidskriften Granskaren vid Göteborgs universitet kom med sitt sista nummer 2002. Demokrativeckan i Sundsvall lades ner 2004, delvis till följd av Almedalens framgångar (dock med mycket mindre forskningsanknytning). Anderstiftelsen fortsätter dock att finansiera möten mellan forskning och medier vid sina Journalistseminarier vid Karlstads universitet.

 

Det civila samhället/användarna

Den radikala mediekritiken var omfattande vid millennieskiftet. Dan Josefsson som prisats för sin granskning av Aftonbladet var redaktör för boken Välkommen till dramafabriken som kom 2000. I förordet efterlyser han en hårdare mediegranskning överlag:

”Samtidigt som mediedreven dundrar fram så fort en politiker köpt en bit choklad på kontokort, tillåts mediernas egna chefer och journalister att begå grova övergrepp utan att det nämns med ett ord. Journalisternas kåranda är monumental och huvudregeln är att man aldrig skvallrar på en kollega” (sidan 8).

Dan Josefsson var en av en av centralgestalterna i tidens mediekritiska rörelse. Han var periodvis programledare för Mediemagasinet i SVT och han var redaktör för Publicistklubbens årsbok under fyra år: Medierna som hot mot demokratin (2000), Lobbyism (2001), Kriget och sanningen (2002) och Medierna som megafoner (2003). Dan Josefsson var också en av talarna på förlaget Ordfronts Medietribunal på Bokmässan sensommaren 2000 tillsammans med John Pilger, Edward Said och Maria-Pia Boëthius.

Mötet presenterades som ”den första internationella Medietribunalen”, ett arrangemang ”i Russel-tribunalens anda”, som skulle innebära ”ett steg mot en mediekritisk medborgarrörelse i Skandinavien”. Från början hade arrangörerna tänkt sig en mer formell tribunal. Noam Chomsky skulle via länk formulera anklagelsepunkter som domare skulle pröva, men upplägget övergavs och någon bred mediekritisk rörelse formerades inte.

Maria-Pia Boëthius var också aktiv på olika fronter. 2001 kom anklagelseskriften Mediernas svarta bok som hävdar att medierna aktivt bereder väg för ett totalitärt samhälle. ”Medierna är på väg att förvandlas till ett gigantiskt indoktrineringssystem, som hindrar oss från att leva därför att deras påståenden om livet döljer livet” (sidan 254).

Även om det, trots försök, inte organiserades någon mediekritisk rörelse så fortsatte bred kritik att formuleras mot enskilda publiceringar och publicistiska beslut. Pressombudsmannen Olle Stenholm beskrev på DN Debatt 2 oktober 2003 hur han uppfattade synen på delar av journalistiken om mordet på Anna Lindh:

”Rapporteringen om mordet på Anna Lindh har kastat svenska nyhetsmedier in i en förtroendekris som är mer omfattande än någon mediekritisk storm som jag upplevt sedan jag började jobba som journalist på 60-talet.”

Olof Peterssons antologi från 2006 Medieetik under debatt dokumenterar uppfattningar hos debattörer, forskare, byråkrater och mediegranskare vid denna tid. Åtskilliga skribenter argumenterar för ett samlat och moderniserat helhetsgrepp om medieetiken och dess olika delar/institutioner.

När SVT hösten 2006 deklarerade att man avsåg att lägga ner Dokument utifrån reagerade ungdomar i Malmö och Lund. De samlade in 17000 namn via uppropslistor på nätet som de lämnade över till SVT-ledningen. Rubriken löd ”Inga såpor i stället för nyheter”.

Under 2000-talet växte möjligheterna för medieanvändarna – de som tidigare kallades publiken (en ofta citerad fras) – att reagera på mediernas innehåll, att jämföra skildringar i svenska och internationella medier, att själva gå till källorna för processer som skildras i medierna och att själva skildra och kommentera dagens händelser. Olika projekt som ”mediekritik.nu”, ”nätverket för medial mångfald” och ”tt-kritik” har startats med nätet som arena för att samla mediegranskning och mediekritik; få har överlevt längre perioder. Förutom Flashback som innehåller åtskilliga mediekritiska trådar om högt och lågt.

 

Sim(o)

Institutet för mediestudier, Sim(o), kom med sin första rapport år 2000. Institutet hade startats som en ideell skattebefriad stiftelse ett år tidigare av krafter från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier. 12,5 miljoner i stiftelsekapital räckte för att dra igång verksamheten som handlar om att fördjupa mediedebatten med hjälp av resultat från vetenskaplig forskning och gedigen research.

Under perioden 2000-2009 utgavs 43 skrifter och ordnades minst lika många seminarier. De första åren var rapporterna tunnare (i snitt 50 sidor), men snart omfattade böckerna 150-200 sidor. Några uppmärksammade projekt gällde Statsråden och dreven (2001) av medieforskaren Lars Nord – ett pionjärarbete som jämförde mediernas bevakning av justitieminister Ove Rainers skatteplanering 1983 med rapporteringen om justitieminister Laila Freivalds lägenhetsaffär år 2000. Sigfrid Leijonhufvud och medieforskaren Jesper Falkheimer ifrågasatte det pressetiska systemets integritet i Pressetiken – i vems tjänst? (2002). Medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos kritiserade bruket av dold kamera i Uppdrag gransknings valstugereportage i Dold kamera. I sanningens tjänst? (2003) – vilket bland annat ledde till ett mycket laddat öppet seminarium på Stockholms universitet. Detta är bara några exempel på hur Sim(o)s skrifter har gett underlag för offentliga debatter i någorlunda anslutning till de företeelser som kritiseras.

Under 2000-talet har samhället, medierna och mediernas reaktioner på mediekritiken förändrats. Mer om det i nästa avsnitt som inriktar sig på situationen i dag. Och fyll gärna själv på med synpunkter, kritik och kompletteringar av beskrivningen hittills!

Fortsättning följer. / Torbjörn von Krogh

Referenser:

Boëthius, Maria-Pia (2001) Mediernas svarta bok. En kriminografi, Stockholm: Ordfront

De Haan, Yael (2011) Between Professional Autonomy and Public Responsibility: accountability and responsiveness in Dutch media and journalism, Amsterdam: ASCoR

Josefsson, Dan (red) (2000): Välkommen till dramaindustrin. En avslöjande granskning av medieindustrin, Stockholm: Ordfront

LOs Medieutredning (2003) Mångfald eller monopol, Stockholm: LO

Petersson, Olof (red) (2006) Medieetik under debatt, Stockholm: SNS

Publicistklubbens årsbok 2000 (Medierna som hot mot demokratin) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2000

Publicistklubbens årsbok 2001 (Lobbying: en organiserad verksamhet för att påverka politiker) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2001

Publicistklubbens årsbok 2002 (Kriget & sanningen) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2002

Publicistklubbens årsbok 2003 (Medierna som megafoner) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2003

SNS Demokratiråd (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2006) Mediernas valmakt, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2007) Medierna och yttrandefriheten, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2008) Medierna: folkets röst?, Stockholm: SNS

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1

Svaret på frågan kan bero på positionen hos den som svarar. Besvikna Juholtanhängare vill se en hårdare granskning av framvällande mediedrev medan åtskilliga redaktörer tillbakavisar drevkritiken helt.

På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet

Var medierna bättre förr?

I går kväll ordnade Sim(o) ett panelsamtal om förhållandet mellan politik, pr och journalistik utifrån en essä av Niklas Ekdal i Sim(o)s senaste skrift Sprickorna i muren. Seminariet ägde rum hos Saco, som var en av Sim(o)s stiftare för tolv år sedan.

Niklas Ekdal var tyvärr förhindrad att själv delta i samtalet (en intervju med honom finns hos Medievärlden) men PM Nilsson (Newsmill) redogjorde för innehållet och debatterade med Cecilia Stegö Chilò (Springtime), Karin Pettersson (Aftonbladet), Mats Svegfors (Sveriges Radio) och Anders Jonsson (Saco).

Samtalet böljade från övergripande maktanalyser av förvaltningens, experternas, pr-konsulternas, journalisternas och politikernas roller i Sverige (och något i EUropa) till synen på Olof Palme, expansionen under 40 år i regeringskansliet av informatörer från 1 till 140 samt drivkrafterna bakom kraven på gårdsförsäljning av alkohol.

Mats Svegfors utbrast vid ett tillfälle förvånat att han tydligen var den ende närvarande marxisten*. ”Jag är den ende här som nämner Kapitalet  och Kapitalets påtagliga makt!” Karin Pettersson invände att hon poängterat inflytandet från ”starka ekonomiska intressen”. (Radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkö skrev tidigare i år på DN debatt: ”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde”.) Och PM Nilsson såg större förändringar i förhållandet medier/marknad än i förhållandet medier/politik.

Cecilia Stegö Chilò berörde energiskt och engagerat åtskilliga ämnen, bland andra två ras: inom partiernas medlemsaktiviteter och inom journalistiken. Journalistiken är inte längre maktgranskande utan maktfrämjande menade hon. Och Anders Jonsson, som lämnat den politiska journalistiken efter 30 år, var oerhört bekymrad över dagens tillstånd; han såg en pågående nedmontering av behövliga ambitioner och resurser inom medierna. Han var glad över att ha upplevt ”guldåldern” på 1980-talet och fick medhåll av flera i panelen.

I ett seminarium på Karlstads universitet uttryckte bland andra Göran Rosenberg liknande tankar; vore han ung i dag skulle han inte välja att bli journalist. Men var det verkligen bättre förr? Själv var jag till exempel med om att starta föreningen Grävande journalister i slutet av 1980-talet. Det skedde mot en fond av utbredd och omfattande kritik av den dåvarande journalistiken för att inte kunna förklara hur samhället fungerar, inte tränga under ytan, inte utkräva ansvar för missgrepp och missförhållanden.

Var det bättre förr? Sim(o) lär återkomma i ärendet. Vad tycker du?

* weberianen, se kommentarerna efter texten.