Framtidens journalistik – och framtidens finansiering (uppdaterad)
Temat på UNT:s och Sim(o)s gemensamma seminarium i måndags (11 februari) var såväl framtidens journalistik (mer inriktad på att bygga aktiva relationer med användarna än tidigare) och framtidens finansiering av journalistiken (porösa entréer till nätinnehållet, events, fler samarbeten med flera olika strömmar).
Axel Andén, Medievärlden, var debattledare och i panelen ingick Mikael Zackrisson, konsult, Hanna Stjärne, UNT, Fredric Karén, SvD och Anette Novak, konsult. Debatten kan betraktas och avlyssnas här. Den utgick från Anette Novaks text ”eVärldens möjligheter! Hot och hopp i mediernas ödestid” i boken ”Vad har vi lärt oss?” (Sim(o), 2012).
Uppdatering: Mikael Zackrisson har efter debattkvällen bloggat vidare på temat framtid och finansiering. Hans recept är fantastiska upplevelser.
Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)
Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet
Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.
Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.
Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.
Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.
Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.
Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.
Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.
Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.
SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.
Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.
Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.
Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.
Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.
Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.
”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”
Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.
Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.
Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.
Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:
”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)
Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.
Ny avhandling om SVT mellan kulturell och kommersiell strategi
Johan Lindén disputerade i dag på JMK, Stockholms universitet, med avhandlingen TV-ledning i konkurrens. En studie av Sveriges Televisions publicistiska ledning 1997-2000.
Johan Lindén känner företaget väl. Han är anställd på SVT sedan 1992 och hade varit reporterchef på Rapport-redaktionen när han som doktorand började samla in dokument och göra intervjuer för sin avhandling. Fältarbetet avslutades 1999. Året därefter utsågs han genrechef för nyheter och samhälle och ingick i SVT-ledningen under åren 2000-2007. Därefter återupptog Johan Lindén arbetet med sin avhandling.
Johan Lindén diskuterar i avhandlingen problemen med att forska på förhållanden och strukturer som ligger en själv nära och redovisar olika åtgärder för att minimera riskerna. Opponenten Knut Helland från Universitetet i Bergen tyckte att resonemanget kunde ha utvecklats ytterligare, men också att en del av avhandlingens värde ligger i de inblickar i en sluten värld som forskare vanligtvis aldrig har tillgång till.
Johan Lindén skriver bland annat att hans egen ledningserfarenhet lett honom till att inte i första hand misstänka dolda bakomliggande avsikter när han stött på inkonsekvenser i sin senare genomgång av de gjorda intervjuerna; logiska luckor fick i stället förbli just logiska luckor. ”Ledarskapet inom SVT, och är jag övertygad om inom andra medieorganisationer, är präglat av intuitivt handlande, känslor och ologiska beteenden”, skriver han (sidan 58).
I förordet kommer Johan Lindén in likheter mellan sina två arbetsmiljöer – SVT och universitetet. Båda har etiska riktlinjer och en vilja att producera information/kunskap. ”Dock upplever jag ett betydligt större mått av självreflektion inom akademin – ett reflekterande som journalister och mediechefer skulle må gott av att anamma” (sidan 11).
Johan Lindén lyfter fram interna diskussioner och processer inom SVT som visar att det inte är ett enhetligt ”kulturellt” SVT som erbjuder sina program bredvid ett ”kommersiellt” TV4. Olika falanger på olika nivåer inom SVT verkar i kommersiell riktning vid olika tidpunkter. Under den studerade perioden opererade den högsta ledningen allt mer utifrån en ”kommersiell marknadslogik som stod i konflikt med (…) den journalistiska logiken” (sidan 329). Producentmakten ”skulle ‘brottas ner’ genom utbildning, omorganisation och utbyte av chefer”. En vändpunkt var programserien Expedition Robinson som ägnas ett eget kapitel.
Johan Lindén skriver sammanfattande:
En central slutsats i avhandlingen är att ju större frihet statsmakterna ger SVT att verka på den kommersiella mediemarknaden desto större betydelse får den kommersiella logiken som styr marknaden och desto mer driver företaget bort från de ursprungliga målsättningarna förankrade i den sociala ansvarsteorin. Denna tendens förstärks ytterligare om statsmakterna dessutom använder SVT för att stimulera den privata kommersiella produktionsbolagsmarknaden. Därmed blir Sveriges Television också mer exponerat för kritik om marknadsanpassning, kommersialisering och trivialisering” (sidan 328).SVT:s strategichef Jimmy Ahlstrand frågade under disputationen om den första meningen i det ovan citerade stycket är allmänt generaliserbar. Johan Lindén svarade att det är den, även i nutid.
Kommentering avstängd
Ett seminarium om journalistik, pengar, problem – och möjligheter (uppdaterad)
Onsdagens seminarium om nya Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken? Om journalistikens värde för olika intressenter hos TU blev en (i mina partiska moderatorsögon) intressant och spännande stund med kunskapsutbyte på hög nivå. Detta beroende på gedigna och prestigelösa inlägg från tre av delförfattarna – Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko – och på generösa, insiktsfulla och skarpa synpunkter från kommentatorerna Axel Andén och Raoul Grünthal. Samt kompletterande perspektiv från övriga seminariedeltagare.
Vad gäller medieekonomen Robert Picards resonemang om journalistikens värde så var flera i panelen mera förtjusta i den filosofiska genomgången av vad värde är än av den ekonomiska. Och Raoul Grünthal tyckte bokens rubrikfråga i och för sig var berättigad, men för defensiv. ”Hur utnyttja journalistikens möjligheter?” vore bättre.
Tyvärr medgav inte tiden en utveckling av Axel Andéns tankar om al-Jazira English på detta tema, det får vi återkomma till. Sentensen ”värderingar skapar värden” upprepades flera gånger med gillande.
Birgitta Ståls berättelse om TV8 väckte uppseende, ”varför har den historien inte berättats tidigare?”. Hanna Stjärne meddelade bland annat att bokens uppgift (sidan 184, rad 13) om 800 000 unika besökare på Aftonbladets mobilsajt i april var ordentligt passé, den är nu över en miljon, ”en gräsbrand”. Och Stefan Meleskos sammanfattande helikopterperspektiv fick övervägande bifall.
Ett stavfel (hittills) har uppmärksammats, det gäller Warren Buffett (sidan 15).
Några uppskattande röster från twitter och facebook:
Paul Frigyes, frilans: Idag var jag på 2010-talets hittills smartaste och viktigaste seminarium. Feta props till Simo och @torbjornvkrogh #vembetalar #journalistik (…) Fullständigt lysande seminarium. ALLA i panelen gav stortartade lärospån. (…) Jag är också fett imponerad av seminariets frånvaro av teknologiskt fluff o tramsigt Ipad-svärmeri. Det finns mycket att ta betalt för och försörja sig på – om än inte lika mycket som förr.
Maria Ripenberg, UNT: Intressant seminarium! (…) Friska fläktar. Och historien om TV8 extremt intressant.
Johan Mångård, tidigare Sveriges Radio: En opartisk gammal murvel tyckte det var ett mycket bra seminarium…
Seminariet streamades på samarbetspartnern TUs sajt, (börjar efter 6 minuter och 40 sekunder) och ljudet är tyvärr bitvis lite skralt, vilket bland annat Susanna Kumlien uppmärksammat, men många intressanta resonemang går fram med full skärpa.
Resonemanget fortsätter på lördag kl 15.35 i Sveriges Radios Publicerat när Åke Pettersson samtalar med Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko.
Boken finns här, både som e-bok och i tryckt form.
Tillägg: Boken och seminariet har uppmärksammats på sidan för Journalistbubblan på Facebook. Joakim Jardenberg har undrat varför så litet twittrats från seminariet, vilket det blivit en minidebatt om. Och Paul Frigyes har utvecklat sin positiva syn: ”Branschens nödvändigaste bok, säger jag. Knivskarpa insikter, och ljusår från den polemiska, ideologiska gammelmedia-web 3.0-pajkastningen.”
Korrigering av antalet specialreportrar 1990
I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.
Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.
Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.
Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.
Totalt för alla tolv redaktioner i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir 18 procent i stället för 15 procent.
Kommentering avstängd
Mats Svegfors ömsar skinn (uppdaterad)
Jag deltog i en spännande presskonferens/dialoginbjudan i Studio 4 på Sveriges Radio i dag. Vd Mats Svegfors inledde med att förkunna en nyhet, för första gången någonsin skulle en presentation ske av en bok som inte finns!
‘Boken’ består nämligen av sidor på Sveriges Radios webb, skrivna av Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö, med gott om länkar och dialoginviter. Den skissar en möjlig medieframtid med ett utvecklat samarbete på nätet mellan vad som tidigare kallades ‘publiken’ och vad som tidigare kallades ‘journalister’. Tankarna har släktskap med Charlie Becketts modell’networked journalism’, som han bland annat utvecklat i Sim(o)-antologin Journalistisk kvalitet?
Sveriges Radio tar ett glädjande initiativ för att samla och utveckla en diskussion om mediernas framtid i en värld med växande kraft på nätet för såväl etablerade redaktioner som engagerade bloggare och användare. ‘Boken’ kallas Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn och Mikael Wiehes låt När ormen ömskar skinn är en av upphovsmannen själv sanktionerad webbsignatur: ”Du längtar till en ordning/ som inte längre finns./ De’e så, det brukar kännas/ när ormen ömsar skinn.”
Det är ett reellt steg Sveriges Radio och Mats Svegfors nu tar. SR har inte tidigare legat längst fram vad gäller interaktivitet, transparens och dialog. SVT har experimenterat med Öppen redaktion och Tittarombudsman; TV4 söker en ny TO efter Janne Andersson. SR har däremot kontinuerligt, konsekvent och kompetent granskat mediernas utveckling på gott och ont. Det ska bli väldigt intressant att se vad den dynamiska radioduons visioner betyder för det egna företaget.
Det delades faktiskt ut en bok i Studio 4, ett A4-häfte med fler än hundra sidor webbutskrifter. Mats Svegfors skojade och sa att den var en eftergift till besökarnas (underförstått negativa) konservatism. Jag drar mig dock till minnes ett seminarium förra sommaren i Almedalen där Mats Svegfors då dömde ut allt vad bloggare heter. Jag skrev ett inlägg om tillställningen som finns här. Konservatismen var annorlunda då.
Vad är det som har hänt sedan Almedalen? Mats Svegfors svarade på pressträffen att han lärt sig mycket sedan dess, väldigt mycket. Bland annat av radions egen publikredaktör Malin Crona, som bloggar tänkvärt om ormen långe här, och av nätgurun Jeff Jarvis i New York, som skriver om besökarna från Sverige här.
- Man påverkas när man möter de rena argumenten, annars vore man dum, konstaterade Mats Svegfors.
Uppdatering: Richard Gatarski skriver intressant här om betydelsen av egen verksamhet för att förstå sociala mediers omvälvande kraft. Och Augustin Erba lanserar termen dialogfält i stället för kommentarsfält, bra!
Fotnot: Bilden är en pressbild från Sveriges Radio, tagen av Mattias Ahlm.
Kommentering avstängd
Har journalister yttrandefrihet?
Har journalister yttrandefrihet? Se där en fråga som verkar pinsamt enkel att svara på. Journalister har självklart mera yttrandefrihet än de allra flesta. Man skulle nog kunna påstå att i ett mediesamhälle äger journalister yttrandefriheten mer än några andra medborgare.
Men i praktiken är det förstås inte alltid så. I valrörelsens final blev två medarbetare på Sveriges Radio avstängda från etern, med hänvisning till SR:s stränga programregler. Det gällde en medarbetare på SR Metopol som tillsammans med ett gäng kändisar medverkade i filmen ”Osvenskt” om främlingsfientliga partier och en programledare på SR Uppland som hade kommenterat en politikers Facebook-inlägg.
Av det kan man bl.a. lära att Facebook tydligen räknas som ett offentligt rum numera, vilket kanske inte alla skulle hålla med om. Liknande saker har förstås hänt förrut. För några år sedan blev Cecilia Uddén bortkopplad från den amerikanska valrörelsen efter en slarvig kommentar som kunde tolkas som partisk till demokraternas fördel.
Men den gången var det i direktsändning. Nu handlar frågan om vad SR-medarbetare har gjort på sin fritid, som privatpersoner. Här finns ett svårlöst dilemma. Å ena sidan får Caesars hustru förstås inte misstänkas. Å andra sidan; ingen ska rimligen behöva riskera bestraffning för en politisk handling utförd på fritiden.
Andemeningen med public service-företagens avtal med staten har väl aldrig varit att begränsa personalens yttrandefrihet? Om SR gör en sådan tolkning är det i direkt strid med uppdraget att värna om det demokratiska statsskickets grunder.
Det vore också intressant att se vad en prövning mot europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna skulle kunna leda till. Där står nämligen: ”Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser.”
En angränsande fråga gäller om Sveriges Radio verkligen vill skapa en ängslig organisation, befolkad av kastrerade journalister utan något som helst civilkurage eller synliga personlighetsdrag. I så fall är man ute på farliga vägar. En rädd och undfallande journalistik är ju knappast vad Sverige och SR behöver under de närmaste åren.
Kommentering avstängd
Kommentering avstängd