Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.

Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

Medierna frossar i vårdskandaler enligt Dagens Samhälle. Stämmer det? (Uppdaterad)

Sveriges Kommuners och Landstings tidning Dagens Samhälle har ägnat ingående mediegranskande journalistik åt bland annat Dagens Nyheters rapportering om Koppargården och Carema. Sveriges Radios program Medierna har några gånger uppmärksammat bevakningen av Carema i olika medier, men Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman anser att många fler borde fördjupa sig åt detta. Exempelvis att vägning av blöjor felaktigt har etablerats som en symbol för privatägd äldrevård.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

”Medierna frossar
i vårdskandaler

Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”

 

Låter

mycket

21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?

Jämförelser

behövs

Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?

I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?

Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.

Vad betyder

vanvård?

Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.

Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?

”Räkna

med nyheter”

Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.

Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?

Torbjörn von Krogh, Sim(o)

Fotnot:

Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.

Uppdatering:

Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.

 

Kommentar till kvällens Sim(o)-möte: Kommunikatörer är nog inte riktigt så usla. Men ska Dramaten betala konsulter för att stoppa politikers förslag?

Kom just hem från ett möte med Sim(o):s Råd, där jag ingår. Vi höll till på Sveriges Radio. Cilla Benkö hälsade oss välkomna, Mats Svegfors berättade utifrån ett kapitel han skrivit i en ny skrift från Sim(o), ”Vad har vi lärt oss”. Mötet var trevligt och Sim(o) har all anledning att tacka SR för värdskapet.

Sim(o):s verksamhet bygger på engagemang från både journalister och representanter från företag och organisationer. De senare representeras oftast av kommunikationscheferna. Men diskussionerna i kväll – sedan mötet öppnats för andra än Sim(o):s Råd – var som om vi kommunikatörer inte var närvarande. Vi utsågs i diskussionen till personer som ”hade till uppgift att manipulera oss journalister”, med än större avsmak beskrevs hur offentliga myndigheter numera avlönar kommunikatörer vilka illasinnat knäsätter ”mediepolicies och jobbar för att bygga upp myndighetens varumärke”. Nå, att den bilden konstigt nog inte nyanserades av oss närvarande kommunikatörer, är vårt eget ansvar. Men jag tar gärna chansen att göra det här, liksom att tacka Svegfors för kvällen med ett exempel på just det han oroas av – i form av något som en större kommunikationsbyrå för knappt två veckor sedan höll fram som ett arbete den var extra stolt över.

Men först min kommentar till min och mina kollegers roll som manipulatorer: Det finns säkert en och annan kommunikationsplan som bygger på en strävan att manipulera, i meningen vilseföra eller flytta fokus från det viktiga till någon bisak. Kanske finns de till och med inom det offentliga. Men i stort är min erfarenhet att såväl näringslivets som det offentligas mål med sina kommunikationsstrategier är att förmå organisationen att visa öppenhet gentemot granskning, om än med gränser för sekretess av olika typer och grader. Genomgående brukar kommunikationsplanerna söka lyfta fram sådant som ligger i verksamhetens centrum, ämnen som är relevanta för dem själva och deras intressenter. Till skillnad, alltså, från de förhållanden som för en stressad journalist med rubrikambitioner finner mer lättköpt. Kommunikationsstrategierna är därför delvis en produkt av en uttalad resursbrist på redaktionerna, som skapar en känsla i samhället att massmedierna inte kan förväntas klara sitt jobb. Därför försöker vi underlätta detta jobb genom i språk och omfattning anpassade textsnuttar, bilder, filmer, ljud – ja allt sådant som redaktioner med knappa resurser gärna tackar ja till. Och oftast tror jag att detta inte utnyttjas för dunkla syften, även om det förstås finns exempel på motsatsen och utvecklingen på sikt kan gå åt pipan helt och hållet. Lösningen kan knappast återfinnas någon annanstans än i återskapandet av mer kapabla massmedier. Goda kommunikatörer föredrar lyckligtvis intresserade, pålästa och ifrågasättande journalister, så det skulle knappast leda till någon maktkamp om något herrens under skulle ge medierna fler expertreportrar och andra journalister, med tid för fördjupning och granskning.

-Okok, fan tro’t, hör jag er muttra. -Men hur var det då med exemplet från den där kommunikationsbyrån? Jo, för knappt två veckor sedan höll en större byrå öppet hus. Det var en dag då exempel från deras verksamhet skulle presenteras, och leda till goda diskussioner. Jag deltog på två av de många seminarierna man kunde springa mellan. Det hela var offentligt, och företagets kunderna hade godkänt rollen som exempel som företaget kunde lyfta fram. Ett av seminarierna handlade om kriskommunikation. Till största delen behandlades Carema och på vad sätt konsulterna hanterat slaget om dess verksamhet och anseende. Det var intressant och delvis tänkvärt. Sedan nämndes också några andra fall, ett av dem reagerade jag över redan där på seminariet – men när jag i kväll hörde Mats Svegfors, återkom det till minnet och jag vill bistå honom med vad som sades, eftersom jag misstänker att det stärker hans tes:

Det hela hade utspelat sig för flera år sedan, då Stockholm kulturborgarråd Medeleine Sjöstedt i Dagens Nyheter föreslagit att Dramaten och Operan skulle slås ihop (jag refererar här och i följande konsultens beskrivning av det skedda). Dramaten var redan kund hos konsulten, men nu blev det omedelbar krishantering. Konsulten hade redan tidigt på morgonen åkt till Dramaten och tillsammans med ledningen sett till att kulturborgarrådets förslag hade fått maximalt ofördelaktig publicitet, därav konsultens stolta konstaterande att han bidragit till att förslaget stoppats.

Nå, där har vi väl ett exempel som jag föreställer mig får en och annan att haja till – hur kulturbudgeten nyttjats för att med kriskonsulter  lägga krokben för den offentliga huvudmannens förslag? Den som tycker att detta är en tveksam vandel, tycker jag i alla fall ska uppskatta öppenheten i att insatsen lyfts fram offentligt såsom ett signum för god kriskommunikation!

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

I maj rapporterade jag om den starka mediekritik som olika folketingsledamöter utvecklat mot danska medier. Parlamentets rätts- och kulturutskott genomförde en lång kritisk hearing med representanter för medierna om övertramp och bristande självreglering. Och två politiker, en från Socialdemokraterna och en från Venstre, skrev att ”sludder, sladder og mangel på substans” kännetecknar dagens medier i en debattartikel i dagstidningen Berlingske. Rubriken var ”Den døende vagthund”.

Efter flera debatter med politikerna i olika fora under sommaren bjöd tidningens chefredaktör Lisbeth Knudsen till slut in de två att följa hennes arbete under en dag på redaktionen. Och nu har folketingsledamöterna nyanserat sina ståndpunkter i en ny artikel, denna gång med rubriken ”Rapport fra det journalistiske maskinrum”.

De skriver att de nu inser att det faktiskt pågår mycket mer av etisk diskussion och självkritik inom redaktionen än de tidigare förmodade:

Efter en dag i chefredaktionens fodspor bed vi særligt mærke i den betydelige evaluering og selvkritik, der løbende pågår. Den journalistiske revselse og pertentlighed, der kan opleves i TV2’s Presseloge, forekommer faktisk dagligt og i endnu højere grad på Berlingskes redaktion.

Men de står fast vid att för mycket möda läggs ner på personjournalistik, på spelet runt politiken och på redigering i stället för att satsa på grävande journalistik, research och substans.

De kommer med fyra förslag:

1) Underlätta för journalister att komma i kontakt med handläggande tjänstemän inom myndigheter och departement. Öppna upp i stället för stäng till.

2) Förläng det journalistiska minnet. Gå inte enbart på det dagsfärska. Gör uppföljningar. Vad hände sen?

3) De verkliga experterna måste fram i ljuset. Intervjua dem som har expertkunskaper i det ämne som avhandlas, inte de som är mest tillgängliga.

4) Rikta in journalistiken mer på sakfrågor, mindre på spelet runtomkring. ”Medierne ender for ofte i at vinkle historier processuelt frem for substantielt. Vi anerkender et medansvar herfor, men det er nu engang journalisterne, der skriver avisen og bestemmer, hvem der skal citeres, og hvordan vinklingen skal være.”

Närhet och distans – medierna och den arabiska våren

Panelsamtal med Jan Henningsson, Bitte Hammargren, Niklas Kierkegaard och Yasmine El Rafie i UD:s pressrum 

Jan Henningsson, ämnesråd på Utrikesdepartementet och tidigare chef för Svenska institutet i Alexandria, deltog i panelen som diskuterade mediernas rapportering från revolutionerna i Nordafrika vid ett Sim(o)-seminarium i veckan.

Seminariet utgick från reportrarna Bitte Hammargrens och Yasmine El Rafies erfarenheter som de beskrivit i boken Sprickorna i muren (Sim(o) 2011). I panelen ingick som fjärde deltagare Svenska Dagbladets utrikeschef Niklas Kierkegaard och moderator var Stig Fredrikson. 35 personer infann sig i UD:s pressrum för att följa seminariet och en livlig debatt uppstod stundtals mellan panel och salong.

Jan Henningssons inledningsanförande finns nedskrivet i manus och publiceras härmed tacksamt här på Sim(o)s blogg. / Torbjörn von Krogh

 

Medierna och den arabiska våren – närhet och distans

Man la ya’shaq su’ud al-jibal

ya’ish abad al-dahri bayn al-hufar…

Den som inte trängtar att bestiga bergen,

får leva för evigt bland markens hålor.

(Abul Qasim al-Shabi)

 

1. Bilden av den Andre

- Vad är det viktigaste som hänt när det gäller svenska mediers rapportering från Mellanöstern?

- Att araber har blivit människor av kött och blod, med namn, ansikte och egen röst.

En dag i mitten på 1970-talet slog jag upp morgontidningen och fann då på ledarsidan en karikatyr, där Yasir Arafat framställdes som ett hårigt, gorillaliknande monster. Det blev ingen läsarstorm, men jag sa upp prenumerationen.

Det finns flera exempel från 1952 och fyra decennier framåt hur västerländska medier förmedlar en – uppenbarligen gångbar – bild av araber som icke-människor. Anonyma folkmassor: skäggiga män och behucklade kvinnor, som ilsket ropar in i kameran.

En tillfällig motbild kom i början av 1990-talet, när den eleganta Hanan Ashrawi, akademiker, aktiv i den anglikanska kyrkan, plötsligt dök upp i tv-rutan. Men det dröjde inte länge, förrän mediernas uppmärksamhet skiftades till militanta islamister, Abdulaziz al-Rantissi (senare ledare för Hamas) och hans 415 medfångar vid Blommornas äng.

Svenska medier har kommit en bra bit sen dess – trots fallgropar som 11 september 2001. Jag vet inte vem som först bröt mönstret – kanske Titti Nylander?

  

2. Medial pedagogik

Kärntruppen i al-Jazeera utgörs av reportrar från BBC:s Arabic Service, som upphörde 1996. Men BBC:s berömda journalistiska etik finns kvar. Och det gör intryck, när metodiken rimmar med etiken – tydlig åtskillnad mellan nyheter och kommentarer. Fast ibland skulle man önska lite modernare pedagogik. Ta till exempel al-Jazeera’s studiostyrda rapportering från olika skådeplatser. Först ser man reportern – oftast en man – stå på ett tak. Bakom honom lyser granaterna. Han pratar tills han blir avbruten – inget ovanligt i arabvärlden…

Men till skillnad från SVT:s Samir Abu Eid står al-Jazeera-mannen kvar på taket. Samir däremot kliver ut på Tahrir-torget. Med mikrofonen i högsta hugg hänger han på och intervjuar deltagare i dagens demonstration. I Damaskus’ gränder hittar han hukande människor, som i förtäckta ordalag uttrycker rädsla och missnöje.

I morse (2012-02-14) kunde vi lyssna till Cecilia Uddén, som pratade med två Damaskus-bor: först en kvinna, som ska köpa en hund; hon har inget till övers för bråkmakarna ute i förorterna. Sen kommer en människorättskämpe och ger sin bild av skeendet. Med sin goda arabiska kommer Cecilia dessa människor in på livet.

 

3. Närhet

Det handlar med andra ord om att vara närvarande – med förnuft och alla sinnen. I sitt kapitel Lukter, liv och förhoppningar skildrar Bitte Hammargren sina försök att bevaka demonstrationerna i Bahrain: ”skulle vi missa Pärlrondellen? Vi måste komma människorna nära” (s 63). Utan den erfarenheten skulle hon knappast ha kunnat skriva sin analys på ettårsdagen av protesterna i Manama. I efterordet skriver Bitte om ”utrikeskorrespondentens symbiotiska förhållande till de källor, som ger oss inspiration, information och intryck” (s 72). En sådan närhet kan bli problematisk, om man vill upprätthålla en kritisk distans men är nog ovärderlig för att nå förståelse inifrån.

I sitt kapitel Första parkett – från hemmaplan jämför Yasmine el Rafi’ upplevelsen av närhet genom olika medier: ”reportern ser blodet, svetten och tårarna, darrar på rösten och kan framför allt leta upp tiggaren, bonden, hemmafrun – den majoritet, som inte ens vet vad facebook är” (s 93). Men, skriver Yasmine, sociala medier (till exempel twitter) ger ”tillgång till kollektivet på ett helt annat sätt än den enskilde reporterns intervjuer” (s 94).

 

4. Distans

Professionalitet handlar också om distans: till sig själv och sina politiska preferenser, att inte frestas förtiga sådant som inte rimmar med mina egna sympatier; distans till Sverige och svenska intressen: ”Vi var tacksamma att det inte stod Made in Sweden på ammunitionen” (s 64).

Det handlar också om källkritik – svårt nog för traditionella medier och ännu svårare när det gäller sociala medier. Yasmine ger en checklista i sex punkter för att bedöma en twittrares tillförlitlighet.

En annan typ av distans är att skaffa sig nya infallsvinklar genom att byta bevakningsregion en tid för att sedan återkomma till sin ”hemma-region” – med exempelvis Kinas syn på arabvärlden i bagaget. En kvalificerad analys kräver under alla omständigheter fågelperspektiv, kanske färgad av kritisk solidaritet. Objektivitet är ett tomt begrepp. Begriplighet, däremot, myndigförklarar avnämaren.

 

5. Trovärdighet

Ett genomgående tema i den här boken är trovärdighet. Hur blir en journalist värd mitt förtroende? Alla mediers anseende bygger ytterst på detta. Bäst är nog när en tidning eller radioredaktion kan ha longtimers ute i en region – som till exempel Mellanöstern – reportrar, vars auktoritet växer för varje år genom ökad sakkunskap. Språkkunskaper är oskattbara.

Arabiska kräver som bekant långa och intensiva studier – men belöningen blir desto större: insikt och trovärdighet.

Emellertid finns det nog ingen reporter, som kan bevaka Mellanöstern-konflikten med samma empati för båda sidor, inte ens om man lär sig både arabiska och hebreiska. På UD har vi dragit konsekvensen av detta dilemma genom att ha en handläggare för Israel och en för Palestina.

 

6. Sanningsarkivet 

I inledningskapitlet i Sprickorna i muren om ”den tredje statsmakten” och pressens legitimitet skriver Patrik Lundell: ”Arkivet bestämmer vårt kollektiva minne. Arkivet ordnar och normerar” (s 32). I boken Kunskapens arkeologi (1969) vidgar filosofen Michel Foucault begreppet arkiv till att omfatta allt det som vi vid en viss tidpunkt tar för självklart, till exempel att veckan har sju dagar.

Till arkivets mer bestående delar hör, intressant nog, yrkesetiken.

Välkänd är Hippokrates’ ed, som läkare svär att hålla. Även om det saknas en motsvarande ed att förestava en färdigutbildad journalist, finns det värden som är oförytterliga. Press- och yttrandefrihet hör definitivt till vårt svenska arkiv. Vi utgår ifrån att medier inom public service är ansvarsfulla och varsamma med sanningen. Vi lär oss snart vilka kommersiella medier, som verkar välinformerade och trovärdiga – och vilka som blandar ihop sina egna åsikter/ fördomar med nyhetsrapportering: muslimska terrorister slår till i Oslo…

*****

I den arabiska kulturen finns ett djupt rotat sätt att förmedla budskap, känslor, drömmar: poesin. Rytmisk och rimmad är den lätt att memorera oavsett bildningsnivå. Under de arabiska folkupproren reciteras ofta dessa rader:

”Om folket en dag vill äga sitt liv,

måste ödet lyssna och svara;

och nattens mörker ska skingras;

och fjättrande bojor ska krossas.”

(Abul Qasim al-Shabi, 1909 – 1934)

Dikten, som skrevs av en tjugoårig poet under franska kolonialväldet, införlivades 1954 i den tunisiska nationalsången. Nu aktualiseras den på nytt. Kanske håller al-Shabi’s vision på att förverkligas, efter åttio svåra år. Men det är ingen smärtfri process. Abu Jarra Soltani* skriver i sin bok Regimer i blåsväder: ”mellan viljan till liv och ödets gensvar finns en vägg, som måste krossas, den som kallas Rädslans Mur”.

(*Abu Jarra Soltani  Anzima fi wajh al-i’sar, Alger 2011. Soltani är ledare för den islamistiska rörelsen Mouvement de la Societé de la Paix, en stark politisk faktor i Algeriet.)

Jan Henningsson

Martin Eide: Journalistiken har ett samhällsuppdrag

Jag har i dag tillbringat en givande eftermiddag på ett högre seminarium på Södertörns högskola där den norske medieforskaren Martin Eide lade ut texten om behovet av ett ”revitaliserat samhällskontrakt” för medierna.

Professor Eide vid Bergens universitet argumenterade för att medie- och samhällsutvecklingen medför att betydelsen av journalistik ökar. Men det ska vara journalistik ”på riktigt” med reellt, inte rituellt, oberoende. Journalistik med självkännedom, självkritik och självständighet. Även dialogen och samverkan med användarna innebär en värdefull potential för journalistikens utveckling, men den ska också vara ”på riktigt”. Om samarbetet mera bottnar i läpparnas bekännelse av marknadsföringsskäl än av genuin respekt kan det slå tillbaka mot medierna; brukarna blir förbrukade…

Idéen om ett informellt samhällskontrakt mellan medier och samhälle är enligt Martin Eide levande i Norge, såväl inom medieforskningen som i samhällsdebatten. Mycket mera än i Sverige, var nog seminariedeltagarnas reflektion i samtalet.

En intressant dimension med Martin Eides institution i Bergen är deras sajt för yttrandefrihet och demokrati; Vox Publica. Den är en plats för möten mellan akademi och allmänhet och börjar bli ett begrepp i Norge. Satsningen består ekonomiskt enbart av en kvarts tjänst som vid starten bekostades av medel från stiftelsen Fritt Ord. Den som besöker sajten ser att man får mycket för pengarna. Bilden till vänster (av Håvard Legreid ) utgör ingången  till en analys av Clay Shirkys budskap på besök i Bergen.

Här får gärna svenska mecenater låta sig inspireras. Vilket svenskt universitet blir först med en egen variant?

Sim(o) och #journalistrollen – en bok, ett seminarium, en utveckling

För nio månader sedan ordnade Sim(o) och JMK ett seminarium om medieutvecklingens konsekvenser för journalistrollen. Debatten blev intensiv, stundom hätsk, på seminariet och spreds sedan i twitterflöden och bloggposter över landet under våren.

Härom dagen var det dags igen. Efter att Institutet för mediestudier, Sim(o), dokumenterat delar av vårens strida debatter i en bok tillsammans med nyskrivna inlägg av de fem JMK-panelisterna samlades vi till ett nytt seminarium. Denna gång i TT-huset i samarbete med TT Kompetens. Ungefär hälften av deltagarna i salen var med även förra gången på JMK.

Vilken tänkares liknelse passar bäst för att beskriva sammankomsten, Herakleitos eller Marx?

Herakleitos tillskrivs yttrandet: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. I samma vågor stiger vi och stiger vi inte; det är vi och det är inte vi.” Vattnet strömmar förbi och är ständigt nytt, men floden är densamma. Vi åldras och förändras, men är ändå vi. På seminariet var flera av frågeställningarna och skiljelinjerna de samma som i januari, men överlag hade fler nyanser tillkommit och missförstånd rätats ut; samma debatt men ändå inte. Mikael Zackrisson skriver utförligt om denna aspekt i ett inlägg på Sveriges Radios sajt för medieutveckling och mediedebatt Medieormen:

”Det går framåt. Det går åt rätt håll. Det är min bestående känsla efter måndagens samtal om journalistrollen arrangerad av Simo – institutet för mediestudier – med bland andra Ekots Malin Crona i panelen. De fyra journalisterna i panelen, förutom Crona även min forna kollega, Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter, författaren och föreläsarenAnders Mildner, och Helena Giertta, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten, var faktiskt rasande överens om rätt mycket.”

 

Och Mikael Zackrisson sammanfattar i avslutningen sin egen inställning på ett sympatiskt sätt:

”Lärdomen jag tycker man kan dra hittills av debatten om journalistrollen är att vi har mycket kvar att lära, om hur samtalet på internet fungerar och hur journalistiken fungerar på internet. Och att lösningarna sällan är så enkla som vissa vid första anblicken ger sken av, utan att det handlar mycket om nyanser, detaljer och att jobba fram ett nytt sätt att förhålla sig till och ha en relation med läsarna. Den resan har bara börjat, tror jag.”

 

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire att stora händelser förekommer två gånger; ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”. Nu är det kanske att ta i att kalla seminarierna om journalistrollen för stora händelser, men själva rörelsen kan skönjas. Robert Rosén, före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, skrev efter det första seminariet att det var dystert att lyssna på institutionernas företrädare när de levererade ”mossiga” argument om att det var bättre förr och med ”skygglappar” på. Dessutom var det ”symboliskt” att modern teknik på JMK inte fungerade. Alltså en smått tragisk touch. Och lätt farsartat blev det nio månader senare när teknikproblemen återuppstod i ny tappning i Telenors hörsal, som Robert Rosén beskriver i ett färskt inlägg på sin blogg.

Både Zackrisson och Rosén kritiserar JMK-gästprofessorn Sigurd Allerns insatser på det senaste seminariet. Mikael Zackrisson skriver: ”Den enda som stack ut var forskaren, professor Sigurd Allern, men hans ifrågasättande utgick mestadels från perspektivet vad som är vetenskapligt fastslaget.”  Detta är ingen stark utgångspunkt för kritik enligt min mening. Sigurd Allerns roll i panelen var just att bidra med vetenskapliga rön och påpeka skillnader mellan belagd forskning och mera allmänna resonemang. Den framtidsinriktade delen av Anders Mildners essä, som Sigurd Allern riktade kritik emot, är inte vetenskapligt belagd; så långt är jag med. Det är en resonerande essä som hämtar näring ur historiska studier och som stimulerar till debatt; det är överhuvud taget svårt att genomföra belagd forskning om framtiden…Och även professorer väljer ibland vilken forskning de vill hänvisa till när de diskuterar framtiden.

Ett exempel: Sigurd Allern hänvisar i sitt bidrag i boken #journalistroll till en bok av den norske medieforskaren Martin Eide när han vill styrka att journalistiken, trots förändringar av tekniken, som institution står fortsatt stark i och med sin historiska och normativa förankring. En institution med ett samhällsuppdrag; journalistik som public service. Men i samma bok skriver Eide några sidor senare:

Hele ideen om en samfunnskontrakt baserer seg på at journalistikken levererer samfunnsnyttige tjenester, at journalistikken har et samfunnsoppdrag. Til gjengeld gir samfunnet journalistikken visse privilegier, enten det er snakk om særskilt lovbeskyttelse eller økonomiske subsidier av ulike slag.

 

Denne kontrakten er under press. Den utfordres i en tid da journalistikkens publikum har fått nye verktøy mellom hendene, og det er lettere enn noen gang å publisere stoff selv. Folk ”tidligere kjent som publikum” kan utfordre journalistikken. I denne situasjonen er ikke ideen om et samfunnsoppdrag moden for mediehistoriens skraphaug. Men den må oppdateres og refortolkes.

 

Detta stycke väljer Sigurd Allern att inte citera eller referera. Eide säger att samhällsuppdraget inte är moget för historiens skräphög, men att det måste uppdateras och omtolkas. Jämför det med Anders Mildners besläktade credo i den första essän: Journalistikens ideologi med rötter i 1800-talet är i kris: ”Journalistikens största uppgift blir därför att omformulera sitt eget uppdrag och återuppfinna den egna rollen.” Sigurd Allern kritiserar den ena uppfattningen hårt men nämner inte den andra. Även disputerade forskare väljer nog ibland argument utifrån värderingar snarare än forskning i polemiska situationer. Och debatten mår bra av att klargöra distinktionerna mellan allmänna resonemang och belagda forskningsresultat för alla inblandade.

Som moderator för seminariet påminde jag om annan färsk forskning som är relevant för diskussionen om journalistrollen. Elin Gardeström disputerade för två veckor sedan i idéhistoria med avhandlingen ”Att fostra journalister. Journalistutbildningens formering i Sverige 1944-1970″. Man kan lyssna på en intervju med henne som Åke Pettersson gjort i Sveriges Radios Publicerat.

Elin Gardeström skildrar hur journalistutbildningen i Sverige dröjde, bland annat för att man inte kunde komma överens om vad en journalist är. Det var först med föreställningen om en allround-journalist som man kunde enas om lämplig utbildning. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen, funderar hon i radiointervjun. Just denna aspekt är väl inte belagd forskning, men likafullt ett intressant resonemang.

 

 

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Sim(o) och trestegsraketen i Almedalen

För första gången har Sim(o) arrangerat ett seminarium i Almedalen. Det var lite nervöst att bjuda in till ett seriöst samtal i detta seminariernas Samarkand, men det gick bra – with a little help from our friends.

Sim(o) tillsammans med gotländska produktionsbolaget eddy.se och Juridisk reportagebyrå bjöd in tre andra forskarinrättningar till ett samarbete under Almedalsveckan; SOM-institutet, Nordicom och Demokratiinstitutet/Demicom.

Min erfarenhet från tidigare Visby-veckor är att mediefrågor ofta kommer upp i olika panelsamtal, många åsikter och hypoteser är i luften, dock inte alltid med uppbackning av den forskning och den statistik som faktiskt finns någorlunda tillgänglig. Så varför inte försöka sprida en del av de undersökningar som är gjorda vad gäller förhållandet politik, samhälle, medier, journalistik, opinion, medborgare? Det var tanken.

Och alla tre instituten hängde lyckligtvis på. Ensam är svårt att nå ut bland 1450 arrangemang; tillsammans är det lättare att i varje fall försöka.

Bokbordet

Parollen blev ”Använd den kunskap som faktiskt finns – här!” om journalistiken, förtroendet och demokratin. Och medlen ett gemensamt bokbord på Hamngatan – ett centralt stråk mellan hamnen och Donners plats i centrala Visby – samt tre seminarier i följd måndag eftermiddag under sammanlagt knappa tre timmar på Högskolan.

Professor Henrik Oscarsson från Göteborgs universitet inledde med att presentera den senaste digra SOM-rapporten; 676 sidor resonemang om politik, medier och samhälle utifrån ett 90-tal frågor som besvarats av 5000 personer. Regeringen och public service-företagen åtnjuter högt förtroende medan förtroendet för politiker och journalister är lågt.

Professor Lars Nord från Mittuniversitet redogjorde i nästa seminarium för färsk forskning om valrörelsen 2010;  om partiernas kampanjer och mediernas rapportering. Mediernas strukturella partiskhet (mellan förmodade vinnare och förlorare) bedömdes som ett större problem än den ideologiska (mellan höger och vänster).

Och själv ledde jag den avslutande delens samtal om journalistikens kvalitet och framtid med två politiker, två organisationsföreträdare och en tidningsledare. Alla var i någon mening sidbytare, alla hade någon gång arbetat som journalister. Och alla var engagerade debattörer.

Politikerna Johnny Munkhammar, M, och Berit Högman, S, har arbetat på

Del av panel: Berit Högman, Anders Jonsson och Jeanette Gustafsdotter

Nerikes Allehanda/Gotlands Allehanda respektive Fryksdalsbygden. Sacos presschef Anders Jonsson har varit politisk reporter i många riksmedier, Mäklarsamfundets nuvarande och Tidningsutgivarnas tillträdande vd Jeanette Gustafsdotter har arbetat på SVT/TV4 och Correns nya publisher Charlotta Friborg rekryterades när hon var PR-konsult men har tidigare haft olika poster på Dagens Nyheter.

Enligt SOM-rapporten anser 87 procent av svenskarna att ”varje människa är skyldig att hålla sig informerad om vad som händer i samhället” (rapporten sidan 466). Frågan är då hur oberoende och tillförlitlig informationen är?Anders Jonsson var mest pessimistisk om kvaliteteten, vilket han tidigare utvecklat i Akademikern, och Jeanette Gustafsdotter mest optimistisk, med de övriga i varierande grad däremellan.

Salen i Högskolan hade 40 fasta sittplatser. 60 personer deltog första timmen, 45 den andra och 35 den tredje timmen. Ett tjugotal personer var med under alla tre faserna vilket innebär sammanlagt 120 ‘unika besökare’. Bland dem fanns EU- parlamentariker, riksdagsledamöter, tidigare statsråd, PR-konsulter, organisationsföreträdare, journalister och redaktörer. Gefle Dagblads tidigare chefredaktör Robert Rosén tillhörde dem som twittrade och bloggade om seminariet.