Sommarläsning 2: ‘What Is Happening to News?’ av Jack Fuller

Jack Fuller arbetade som reporter i Chicago, anammade den traditionella amerikanska modellen med ’objektiv’, distanserad journalistik och steg i graderna. Han blev arbetsledare på Chicago Tribunes redaktion, chefredaktör för Chicago Tribune och slutligen chef för hela Tribune-gruppen (inklusive Los Angeles Times, Newsday och Baltimore Sun).

Efter sin pensionering har han fascinerats av hjärnforskningens utveckling, studerat dess färska resultat och funderat över implikationer för journalistiken. Studierna redovisas i ”What Is Happening to News: The Information Explosion and the Crisis in Journalism” (Chicago University Press, 2010).

Fuller finner bland annat att den åtskillnad mellan känsla och förnuft som varit inbyggd i den traditionella modellen för journalistiskt arbete inte längre håller. Hjärnan använder nämligen även impulser från känslosystemet för att värdera inkommande sinnesintryck ihop med lagrad information och göra sammanfattande överväganden utifrån helheten. Därför bör redaktörer som vill uppmärksamma läsare, lyssnare, tittare och användare på viktiga nyheter inte försumma känslomässiga aspekter i presentationen, även om detta strider mot en tidigare uppfattning om strikt nyhetsförmedling.

Fuller kopplar ihop informationsflödet på nätet med modern hjärnforskning och diskuterar nya modeller för relevant och ansvarig journalistik. Tänkvärt, särskilt som det verkar komma allt fler böcker som tar upp nya upptäckter om hjärnan och det nya kommunikationslandskapet.

Jane Singer: Journalistrollen utmanas på – och av – nätet

Jane Singer verkar både i USA och i Storbritannien, vid Iowa- och Central Lancashire-universiteten. Hon deltog som journalist i de första experimenten på nätet på 1990-talet men är numera en av de centrala forskarna vad gäller nätjournalistikens utveckling. Vid konferensen i Braga spaltade hon upp olika tecken på att gränserna mellan journalister och andra nätskribenter blivit allt suddigare; allt mer porösa.

Hon använde sig av en uppdelning i yrkesutövning, innehåll, relationer och roller.

Yrkesutövning. Hantverket kan till stor del utövas av andra än professionella journalister. Och vad gäller yrkesetiken så ansåg Jane Singer att det inte är självklart att etiken hos exempelvis bloggare skiljer sig från journalisternas etik.

Innehåll. En artikel/berättelse på en professionell journalistisk sajt är numera allt mer flexibel och öppen för bidrag från användare/läsare och för synpunkter på upplägget utifrån (tydlig trend även i Michael Karlssons bok ”Nätnyheter”, som kommer på Sim(o) i september). Medieformatet (ljud, bild, text, rörlig bild, grafik med mera) kan vävas ihop med andra format. Det redigerade ”informationspaketet” kan konsumeras bitvis, journalistens inflytande över en samlad helhet minskar.

Relationer (till källor och publik). Journalisternas – och bloggarnas – källor blir i allt större omfattning datasamlingar som är upplagda på nätet. Ibland utnyttjas inte journalisternas intervjukunskaper. Tidigare fanns tydliga väggar som skiljde producenten och publiken åt. Så är det inte längre.

Roller. Väldigt många fler kan i dag publicera sig på nätet. Den traditionella utgivarrollens kontroll, makt och auktoritet minskar. Och i rollen som grindvakt (gatekeeper) har journalisten inte längre en monopolställning. Fler källor och potentiella infallsvinklar är tillgängliga på nätet.

Jane Singer sammanfattade sin framställning med att snart sagt alla aspekter på journalistens verksamhet är ifrågasatt. Men en sak kvarstår, nämligen att journalisternas resurser och  sociala position ännu gör det möjligt för dem att inhämta sådan information som det är svårt för den enskilde användaren/bloggaren att få fram. En ny journalistroll kommer att utvecklas, spådde Jane Singer.

Kritiska perspektiv på mediemakt

I ett delseminarium på mediekonferensen i Braga i norra Portugal använde Des Freeman, forskare vid Goldsmiths, University of London, fyra kategorier för att klassificera olika kritiska perspektiv på mediernas makt. På engelska börjar varje kategori på bokstaven C.

Consensus: Mediemakten är fördelad på olika händer och har inget centrum. Medierna bör utkrävas ett socialt ansvar för sin verksamhet. Några teoretiker är Siebert på 1950-talet och Dahl på 1960-talet.

Control: Medierna legitimerar dominerande diskurser i samhället. Allt större medieföretag främjar elitens intressen. Några teorier har formulerats på 1970- och 1980-talen av Chomsky (en propagandamodell) och av Bourdieu (symboliskt kapital).

Chaos: Eliternas kontroll över medierna vittrar bort och ersätts av mediekonvergens (Jenkins) och kulturellt kaos (McNair). Mångfalden vid inledningen av 2000-talet betonas även av nätpionjärer som Jarvis och Shirky.

Contradiction: Själv förordade Freeman Antonio Gramscis perspektiv; ett givet socio-historiskt ögonblick är aldrig homogent utan är fyllt av motsättningar. Mediernas makt i dag är flytande och inte total, flexibel och dynamisk.

Natalie Fenton, forskare vid samma universitet som Freeman, anförde att ett problem med de flesta av de uppräknade kategorierna är att de inte diskuterar vad olika slags mediemakt betyder för olika politiska system. När, och i vilka avseenden, kan medierna bidra till fördjupad demokrati? Och när försvårar de tvärtom medborgarnas deltagande i det politiska styrelseskicket?

Mediernas ansvarighet diskuteras på internationell konferens i Portugal

Ungefär 500 medieforskare från Europa och 500 från Afrika, Amerika, Asien och Australien är samlade till årlig konferens, denna gång i Braga i norra Portugal. Mycket handlar förstås om den förändring som nätet innebär för produktion och konsumtion av medier och en panel i dag tog upp mediernas ansvarighet under rubriken ”Building Accountable Media Cultures”.

Indienkännaren Pradip Ninan Thomas inledde. Han menade att i ett indiskt perspektiv är det viktigare att först utveckla ”social accountability” för att sedan komma till ”media accountability”. Behoven är stora, samhällets ansvarighet begränsad. Bland annat uppgav Thomas att 30 miljoner fall står i kö i rättsväsendet, varav 50 000 till Högsta domstolen.

Divina Frau-Meigs, professor vid Sorbonne och enligt egen utsago ”media education activist”, manade forskarkollegorna att utveckla nya begrepp och nya teorier för att fånga dagens förändrade situation. Hur socialiseras vi från unga år i det impregnerade mediesamhället? Vad innebär ”digital literacy”? Är ”self-regulation” överspelad till förmån för ”co-regulation”?

Marcos Palacios, brasiliansk medieprofessor, betonade rubrikens insikt att det finns mer än en mediekultur, media cultures. Mångfalden har ökat snabbt, men ännu inte lett till en motsvarande rikedom på ansvarsformer. Tvärtom ger nätets jämlikhet ett intryck av att alla aktörer har samma ansvar. Men resurserna och inflytandet är inte jämnt fördelat och därför bör även ansvaret graderas.

Barbie Zelizer, känd medieforskare från USA, problematiserade begreppet ”media accountability”. Det har hittills varit mest inriktat på västliga, traditionella medier och behöver utvecklas för att vara relevant i nya mediemiljöer i flera länder med olika politiska system, olika medietraditioner  och olika former av medieanvändning. Det bör enligt Zelizer klara av att ”decode noise, messiness and contradictions” med mera i medieflödet.

Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Almedalen 5: Nyanserat om mediedrev

Tidningsutgivarnas seminarium om mediedrev leddes av TU:s Lena Victorin, som hade funderat ut en klurig kombination av publikfrågor som inledning. Först fick auditoriet ange om mediedrev är negativa; 99 procent i den fullsatta salen svarade ja. Sedan ställdes frågan huruvida samhället skulle bli bättre utan mediedrev, och enbart en procent av de närvarande räckte upp handen.

På detta sätt problematiserades drevet redan från början. Å ena sidan det förkastliga: ”Vi blir huliganer med ett svart hål där ingen tar ansvar” och ”Man hamnar i tunnelseende… nära nog i en maffiakultur” (Janne Josefsson, SVT).

Å andra sidan det berömvärda: ”Om den sena Watergate-rapporteringen använts som definition skulle få haft invändningar mot drev” (Thomas Mattsson, Expressen).

Anders Pihlblad, reporter på TV4 som kommit med en bok om drev efter att själv ha hamnat i hetluften, sammanfattade:

- Mediedrev är ett negativt ord som många blandar ihop med mediegranskning. Samhället skulle bli sämre utan granskande journalistik, men det begås övertramp. Drev är en avart.

Åtskilliga kända teman togs upp: Behovet av en djävulens advokat på redaktionerna, svårigheten med ansvaret för den samlade effekten, behovet av mediegranskning i medierna, svårigheten för SVT att ersätta Mediemagasinet (Otto Sjöberg och Anders Gerdin bojkottade framgångsrikt programmet enligt Janne Josefsson), behovet av att skilja på allmänintresse och allmänt intresse, svårigheten med distinkta definitioner.

Fast Anders Pihlblad gjorde ett försök med skillnaden mellan A- och B-kändisar: Ebba (Ebba von Sydow, som också ingick i panelen) och Janne J är A-kändisar medan han själv och Thomas Mattsson är B-diton.

Almedalen 4: Ett seminarium att längta efter

Det var på ett sätt ett spretigt seminarium och de enskilda delarna var kanske inte så märkvärdiga. Men ändå ett möte jag gärna återvänder till; processen från start till mål är eftersträvansvärd.

Psykiatrin på Gotland arrangerade ihop med några psykiatriska organisationer. Rubriken var tillspetsad, kanske för att locka åhörare: ”Den onde psykiatern”. Mötesledaren Jan Beskow, pensionerad psykiater och verksam i ’Suicidprevention i Väst’, grumsade inledningsvis över formuleringen som någon annan bestämt men kom sedan in på dagens tema:

- I går höll Tidningsutgivarna ett seminarium om pressetik. Det var bra, men handlade enbart om ansvar för skador på individnivå. I dag vill vi vidga perspektivet. Medierna skapar bilder av verkligheten, bilder av psykiatrin till exempel. Men vilket ansvar tar medierna för de skador som dessa bilder medför?

På Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida finns en fylligare introduktion till seminariet. ”Journalistikens grundsats – att fokusera på det som går fel – kan kännas extra smärtsamt för de som arbetar inom psykiatrin. Vågar de som behöver komma till psykiatri om den ständigt beskrivs som klantig och inkompetent? Vem vill arbeta där? Hur får vi ut budskapet att Svensk psykiatri bara blir bättre.

Psykiatern Peter Teleborian, från Stieg Larsson Milleniumtrilogi, blir Säk-medarbetare och ordnar en tvångsintagning av Lisbeth Salander. Han är den senaste i raden av onda psykiatriker i media. I verkligheten får psykiatrins medarbetare också braskande rubriker när något går fel. Allt som är vanlig vardag med behandling, läkande och helande passerar obemärkt. Måste media fokusera så stenhårt på misstag? Finns det inget intressant i det lyckade arbetet? Varför är toleransen för psykiatrins misstag så liten?”

- Hur lätt är det för människor att söka hjälp hos psykiatrin om man tror att psykiatrin inte fungerar, att alla psykiatriker är onda, sade föreningens ordförande psykiatern Lise-Lotte Risö Bergerlind. Vi vill berätta om allt som fungerar bra, sådant som det inte blir rubriker om i Aftonbladet och Expressen.

Attitydambassadören Henrik D Ragnevi för föreningen Hjärnkoll berättade utförligt och humoristiskt om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han manade medierna att vara försiktiga med att ange diagnoser som ADHD och Aspergers för personer i nyheterna, särskilt om diagnosen är färsk och omtumlande för den berörde.

Mötesledaren Jan Beskow hade bjudit in ytterligare två personer till panelen, en forskare och en journalist. Deras inlägg förändrade seminariets fokus.

Ann-Sofie Magnusson vid Högskolan i Trollhättan disputerade i våras på en avhandling med titeln Bilden av psykiatriområdet. Nyhetsrapporteringen i Rapport 1980-2006 (Göteborgs universitet, JMG, 2010). Hon slog fast att den bild som Sveriges största nyhetsprogram i tv förmedlat under 27 år inte alls är så negativ för psykiatrin som de tidigare talarna målat upp. Den helande och läkande processen presenteras i rutan, 40 procent av inslagen har handlat om vård och lagstiftning, nya rön har förmedlats löpande, var femte person som intervjuats i inslagen är psykiatriker.

- Det är inte okomplicerat för journalister att rapportera om psykiatrin. Utomstående granskning behövs. Tänk på 1940-talet när alla var överens om att lobotomi var positivt, då skildrades även den positivt i medierna. Tänk om den hade granskats redan då.

Journalistförbundets vice ordförande Arne König följde upp med att tala om journalisters arbetsvillkor, redaktionernas krympande resurser, etiska regler (bland annat om varsamhet vid självmord) och om specialföreningar, exempelvis för medicinjournalister.

Jacob Schulze, journalist med bakgrund inom psykiatrin, gjorde ett inlägg från publiken där han manade psykiatrins företrädare att inte förenkla och demonisera förhållandet till medierna. Krångla till det i stället, manade han. Inse att det finns nyanser och möjligheter till allianser mellan intresserade personer, utveckla nätverk.

Här vände seminariet definitivt. Nu började debatten handla om vad olika organisationer och myndigheter kunde göra för att öka kunskap och bredda perspektiv i stället för att klaga över utebliven bevakning och misstänkliggöra motiv. Arne König och Jan Beskow gjorde upp om att träffas för att eventuellt hitta samarbetsytor.

Jan Beskow sammanfattade själv vad som hänt under seminariet, denna morgon i Visby:

- Jag började med att utkräva ansvar av medierna. Nu inser jag att detta är mycket mer komplicerat. Vi får gemensamt arbeta för att ändra bilden av psykiatrin – och göra det på ett lagom krångligt sätt.

Almedalen 3: Upplyftande om demonisering, nördar, rashets och drev

Med nästan 1400 seminarier under en vecka finns det mycket att välja på för en medieintresserad besökare i Almedalen. Så här kan mixen en vanlig (tis)dag se ut:

1) ‘Den onde psykiatern – psykiatrin i media’. En samhällssektor som känner sig misshandlad och demoniserad av medierna bjöd in till samtal om mediernas ansvar för de bilder som förmedlas. ”Vågar de som behöver komma till psykiatri som ständigt beskrivs som klantig och inkompetent?”, var en av frågorna i programbladet. Seminariet fick en oväntad och hoppfull inriktning, jag återkommer till det i ett kommande inlägg här på bloggen.

2) ‘Rätten att vara nörd’. ABF samlade några författare och bloggare till ett friskt och uppmuntrande samtal om smala specialintressens betydelse för personlig utveckling och om nätets inverkan. ”Vad innebär det för samhället när den engagerade amatören överträffar proffset i kunskap och genomslag?”, var en av frågorna som ställdes. Hade Bill Gates tillhört det coola gänget på sin skola under uppväxten hade datoriseringen kanske fått en annan bana, var ett av svaren.

3) ‘Rasismen i sociala medier’. Ungdom Mot Rasism och Pronto Communication samlade företrädare för fyra politiska ungdomsförbund för att kommentera vad unga experter förmedlat om den organiserade rashetsen på Facebook och i kommentarsfält med flera platser. Även om rasismen på nätet är beklämmande var engagemanget och omdömet hos de pålästa deltagarna upplyftande.

4) ‘Mediemakt, journalistik om offentliga personer och drev’. TU lät Ebba von Sydow, SVT, Thomas Mattsson, Expressen, Anders Pihlblad, TV4 och Jan Josefsson, SVT, penetrera drevets övertoner, mekanismer och effekter. Bland annat tack vare en väl förberedd moderator (Lena Victorin) blev det en energisk och nyanserad debatt (som jag återkommer till i senare inlägg).

Allt i allt en givande dag i dalen – trots de mörka rubrikerna.

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

- Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

- Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

- Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Almedalen 1: Medier, politik och bilder

På söndagen drog årets Almedalsvecka igång. Programtidningen är på 104 sidor och innehåller närmare 1400 seminarier. Många av dem bevakas och refereras på bloggar, i tweets och med livesändningar på arrangörernas webbplatser.

Tidningsutgivarnas första seminarium handlade om villkoren för politisk journalistik. Är det medierna eller partierna som styr över innehållet? Professor Lars Nord vid Mittuniversitetet svarade att båda gör det: partierna har stort inflytande över vad som tas upp (vilka ämnen) och medierna bestämmer hur de tas upp (hur ämnena gestaltas). Exempelvis utser medierna tidigt vilka partier som är troliga vinnare, vilket sedan kan påverka nyhetsvärderingen av deras aktitiveter.

Gudrun Schyman, FI, och Fredrik Federley, C, kritiserade medierna för att göra kommersiella respektive moraliska tolkningar av partiernas utspel. Sydsvenskans politiska chefredaktör Heide Avellan betonade redaktionernas granskande insatser.

På min fråga om inte partiernas och mediernas aktiviteter på nätet ger större möjligheter för den intresserade att följa politikens sakfrågor svarade panelen i huvudsak ja; Lars Nord invände att detta gäller just för de intresserade. Bevakningen av sakfrågor minskar i breda medier.

På ett senare seminarium diskuterades bildens roll i krigsrapporteringen. Arrangör ‘Säkerhetspolitiskt sommartorg’ som är en bred sammanslutning av myndigheter och organisationer som Försvarsmakten, Röda Korset, Amnesty och Svenska Freds.

Filmaren Don Titelman, fotografen Martin von Krogh och utvecklingsredaktören/professorn Per Lindström diskuterade bland annat vilken inverkan fotografen har på bildens tillkomst och utformning. I takt med att allmänhetens fotograferande utnyttjas allt mer av medierna måste den professionelle fotografen anstränga sig ännu mer än tidigare, var en av slutsatserna.

Fotnot, för fullständighetens skull: Lars Nord är min handledare, Martin von Krogh är min son.