Presstödet och badvattnet

Ska tidningar med en rasistisk eller antidemokratisk agenda kunna räkna med presstöd? Självklart inte. Bör det nuvarande presstödet avvecklas just därför att Nationaldemokraternas ”Nationell Idag” i enlighet med gällande regler fick statligt presstöd i förra veckan? Svaret borde vara lika självklart nej.

Den senaste presstödsdebatten har blivit ett välkommet tillhygge för alla som vill se presstödets död, de stora tidningskoncernerna inte minst. Men det är viktigt att inte blanda ihop två skilda saker – presstödet i sig och dess tillämpning. Annars åker barnet ut med badvattnet.

Kritik mot hur presstödet fungerar har funnits länge – många gånger berättigad. Framför allt brukar det hävdas att stödet konserverar en gammal tidningsstruktur. Att låta det temat ta över diskussionen om ”Nationell Idag” skulle dock vara att göra bisak till huvudsak, och därmed springa ärenden åt presstödets motståndare.

De brister som finns i presstödet bör avhandlas i sin egen rätt, men inte göras till argument mot stödet i sig. Annars går man i en skicklig fälla, gillrad av dem som på olika sätt har något att förlora på att samhället försöker motverka lokala tidningsmonopol.

Det givna svaret på utmaningen från ”Nationell Idag” är att göra just det som många (ofta samma personer som ogillar presstödet i allmänhet) säger inte går: ändra reglerna så att odemokratiska åsikter blir oförenliga med presstöd.

För alla radio- och TV-sändningar gäller enligt radio- och TV-lagen att programverksamheten ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Sedan är det upp till Granskningsnämnden att ta ställning till om programmet svarar mot de höga målen.

Jag ser inget större problem i att överföra samma principkonstruktion till presstödets område. Argumentet att en demokratisk stat inte kan ställa innehållskrav på medier som får statsstöd håller inte. Staten ställer redan mängder av just innehållsliga krav i olika stödsammanhang.

Dessutom är det väl naivt att hävda att staten ska behandla alla åsikter som likvärdiga. En demokrati kan mycket väl dra gränsen vid just demokratin när den väljer vilka publikationer som förtjänar att subventioneras med skattemedel.

Att staten ska garantera ett långtgående skydd för även för yttranden som inte är demokratiskt rumsrena är en sak, men det behöver ju inte betyda att de måste stödjas ekonomiskt. Demokratin har ingen anledning att betala för sitt eget avskaffande.

Hipstamania: tillbaks till framtiden

Hipstamatic - digital goes analog

Du har säkert sätt bilderna på webben: skön akvarellkänsla, mjuka färger, lite oskärpa. Det är Hipstamatic, en app som gör att din moderna iPhone tar bilder som liknar gamla tiders Kodak Instamatic och andra billiga amatörkameror. Digital teknik används för att härma en förgången analog värld – en flashback till 1960-talet.

Hipstamatic är ett trendbrott. Hittills har utvecklingen gått mot fler pixlar, bättre upplösning, smartare processorer, allt i jakten på den perfekta bilden. I stort sett alla kameror som säljs idag är digitala. Nu handlar det plötsligt om att göra bra bilder sämre genom att efterlikna gamla tiders tekniskt undermåliga linser och filmer.

En gång var fotografiet en sorts målning, radion började som den trådlösa telegrafen,  och TV:n var en bildradio. Det hör till det evigt mänskliga att förstå nya medier i termer av gamla. Vi behöver handtag i verkligheten för att relatera det ännu så länge okända och kanske skrämmande till något som vi begriper. ”Remediation”, heter facktermen.

Med tiden händer förstås det omvända. När nymodigheterna har avmärkvärdigserats börjar vi prata om gamla medier i termer av de nya, som vi just lärt oss använda. ”Platt-TV”, ”fast telefoni” och ”papperstidning” är exempel på det. Nyheten har blivit norm, gammeltekniken en sorts undantag som måste förses med prefix.

Det intressanta med Hiptamatic är att den inte riktigt passar in i den här modellen. När vi gör om iPhonens nya digitalkamera till en gammal suddig Instamatic med tvivelaktig färgåtergivning så återvänder vi till det förflutna, och hela processen – tolkningen av vad en kamera är och gör – går baklänges.

Så vad är det som händer när den digitala kameran får analogkänsla? Varför vill vi göra bra bilder sämre? Vad är poängen med det? Klarar vi inte av det perfekta? Står Hipstamatic kanske för något som vi har förlorat i den digitala eran? Eller rör det sig bara om nostalgi? Eller är det egentligen samma sak?

Och kommer vi att få se fler exempel på hur gammal teknik återuppstår i digital skepnad – stenkakor, ångradio och svartvit TV kanske? Jag vet inte. Jag vet bara att Hipstamatic är en vansinnigt rolig app att leka med, och att bilderna får en sorts konstnärlig lyster som min dyra digitala Nikon inte kommer i närheten av.

Kan det möjligen vara så att Leonard Cohen har något att säga oss om Hipstamatic-trenden:

”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.”

Medieetik: Vad innebär ”mörkhyad” i ett signalement?

Under en rundresa till olika lokaltidningar i medieetikens tecken i veckan fick jag på en redaktion frågan om ett signalement. En våldtäkt hade anmälts till polisen under helgen, förövaren uppgavs vara mörkhyad, tidningen publicerade uppgiften. Kommentarsfältet på webben svämmade över av rasistiska och hatiska inlägg.

Vad tyckte jag om publiceringen? Tidningen skriver ju inte ”ljushyad” eller ”vit” om misstänkta brottslingar i andra fall, argumenterade frågeställaren.

Jag önskar att jag hade känt till  Nerikes Allehandas artikelserie när jag svarade. Nerikes Allehanda har nämligen i veckan tagit ett förnämligt initiativ och bjudit in läsarna till en diskussion om denna problematik. Man gjorde bland annat det så kallade Ulf-experimentet.

Tidningens chefredaktör Ulf Johansson gick oanmäld in i en undervisningssal på universitetet, stod vid dörren någon minut medan hans följeslagare pratade med studenterna och gick sedan ut igen. Därefter ombads studenterna beskriva den okände mannen. Beskrivningarna gick isär på flera punkter, bland annat uppskattad ålder.

Nerikes Allehandas reportrar Tina Enström och Elisabeth Pettersson talade med poliser, minnesforskare, medieforskare, Arash Mokhtari från Quick Response och andra om hur (o)säkra signalement är och hur de kan (miss)brukas. Ulf Johansson berättade om sina utgångspunkter och överväganden som ansvarig utgivare. Chefredaktören genomförde också en flera timmar lång chatt med läsarna.

Vad jag själv svarade på frågan jag fick? Med en motfråga: Var publiceringen gjord i farten, utan eftertanke? Eller var den frukten av att genomtänkta argument för och emot fick gnuggas mot varann?

Underlag för en sådan diskussion finns nu på na.se. Jag hoppas alla nyhetsredaktioner tar tillfället i akt att resonera om ansvar och effekter internt – och med sina läsare, lyssnare, tittare eller användare.

Förtalsmålet mot Singh nedlagt

Det brittiska kiropraktorförbundet BCA har lagt ned sin process mot den brittiske vetenskapsjournalisten Simon Singh. Beslutet hälsas som en stor seger för pressfriheten och för kampen mot de restriktiva brittiska ärekränkningslagarna.

Singh har kämpat i två år och lagt ner över 2 mkr av egna medel. Han har fått ett starkt stöd av allmänheten samt en lång rad kända personer. På Facebook finns en stödgrupp för Singh med över 10 000 medlemmar.

Singhs senaste bok, en kritisk granskning av alternativmedicinen, skrev han med professor Edzard Ernst. Den har publicerats på svenska under namnet Salvekvick och Kvacksalveri.

Svininfluensan och användarnas roll i nyhetsrapporteringen

Idag rapporterar aftonbladet.se om att WHO:s agerande under svininfluensan skall utvärderas av oberoende experter, resultatet väntas om sju månader. Svininfluensan är ett intressant exempel på hur kriser kan uppstå blixtsnabbt i vår globaliserade värld och beröra människor långt ifrån krisens epicentrum. Här spelar givetvis medierna och Internet en stor roll.

I och med att användarna kan vara med och producera nyheter så ändras också villkoren för hur kriser rapporteras och gestaltas i medierna. I en nyligen publicerad studie undersöker jag hur användarna var med och utformade nyhetsbevakningen av svininfluensan under utbrottet i april/maj 2009. Studien ges ut av en Open Publishing tidskrift och finns att laddas ner i sin helhet här. Resultaten visar bland annat:

- att användarna var en integrerad del av nyhetsrapporteringen från första början.

- att många användare på ett tidigt stadium var mycket kritiska till både WHO:s agerande och medierapporteringen av svininfluensan.

- att merparten av användarnas gestaltning av svininfluensan i kommentarsfält och blogglänkar var på kollisionskurs med mediernas initiala gestaltning.

Med andra ord finns det vid tiden för svininfluensans utbrott två konkurrerande gestaltningar i svenska nätmedier. En journalistiskt driven gestaltning som varnar för svininfluensan och en användardriven gestaltning som i mångt och mycket kritiserar och häcklar inblandade nyhetsmedier och organisationer. Innan Internets spridning och användarnas intåg på nyhetssajterna hade den journalistiskt drivna gestaltningen sannolikt dominerat offentligheten helt.

Detta reser några intressanta frågor:

Hur påverkade användarnas gestaltning journalistikens trovärdighet?

Hur påverkade användarnas gestaltning trovärdigheten för de organisationer som var inblandade i krishanteringen?

Hur påverkade användarnas gestaltning andra användares uppfattning om svininfluensans eventuella fara?

Vilken betydelse ska nyhetsmedier och organisationer tillmäta användargenererat innehåll i samband med kriser – och för all del även till vardags?

Dessa frågor har kommande forskning all anledning att adressera, helt klart är dock att spelreglerna för krishantering ser annorlunda ut på nätet jämfört med under de analoga mediernas glansdagar.

Ska PO och PON gå i takt? Vilken takt? (uppdaterad)

Vad har hänt med de förslag till fällningar som olika pressombudsmän har föreslagit när de skickat ärendena vidare till Pressens opinionsnämnd. Har opinionsnämnden bedömt publicitetsskadorna på samma sätt som PO?

Nej, det har de inte. Och det har vi nog redan haft kläm på. Men hur stor differens är det mellan PO och PON? Jag har gått igenom utslagen inför kvällens samtal på Publicistklubben.

Först några varningens ord om sifferunderlaget. Tabellerna jag redovisar är inte helt exakta.

I årsrapporterna finns uppgifter om hur många ärenden som PO hänskjutit till PON år för år. Där står också hur många ärenden som PON har funnit skäl att klandra redaktionerna och i hur många ärenden som PON har friat dem. Jag har utgått från att samtliga fall som PO fört vidare till nämnden innehåller förslag till klander, men så behöver det inte vara. Det kan också i undantagsfall handla om något principiellt viktigt ärende som PO ansett att PON bör uttala sig om, även om PO inte föreslagit klander.

Vidare föreligger en tidsmässig förskjutning mellan åren. Samtliga ärenden som förs till PON år 1 hinner inte behandlas år 1, utan det sker först år 2. Det betyder att tidsbestämningen av ärendena inte blir helt rättvisande, men det bör inte påverka totalsiffrorna.

Årsindelningen gör också att de ärenden som jag fört till ett visst år inte alltid har behandlats av det årets PO. Här har jag gjort så att jag hänfört ett år som delas mellan två olika pressombudsmän till den som varit PO under merparten av året.

Jag har gått igenom samtliga årsrapporter från 1980 och framåt. Material från pionjärombudsmannen Lennart Groll är alltså inte med.

Sammanställningen visar stora variationer mellan olika år. Den högsta siffran för ett år är 45 procent; det innebär alltså att PON friade 45 procent av de förslag till klander som en PO förde till nämnden under ett år. Den lägsta siffran för ett år är 4 procent, således nästan total samstämmighet mellan PO och PON. Siffrorna år för år varierar för samtliga pressombudsmän. Här följer genomsnittstalen per tjänsteperiod:

Thorsten Cars 1980-1990 31 %

Margareta Arve 1992-1993 27 %

Yrsa Stenius 2008-2009 27 %

Hans-Gunnar Axberger 1991 24 %

Pär-Arne Jigenius 1992-2000 22 %

Kersti Söderberg 2007 16 %

Olle Stenholm 2001-2006 15 %

Genomsnittet för hela perioden 1980-2008 är 25 procent. Alltså instämmer Pressens opinionsnämnd i tre av PO:s fyra förslag till klander. Det fjärde ärendet frias.

En slutsats är klar: det ligger i systemets funktion sedan lång tid tillbaka att Allmänhetens pressombudsman bedömer oacceptabla publicitetsskador något mer ur anmälarens perspektiv än vad opinionsnämnden gör. I opinionsnämnden sitter representanter för tidningsutgivarna, för journalisterna, för publicisterna och för allmänheten. Där blir debatten ibland bredare; där läggs ibland något större tyngd vid andra aspekter än de PO understryker.

Så fungerar systemet och det är kanske inte så illa? Det visar också att det sker en ny bedömning i PON; nämnden är inte något transportkompani för PO:s beslut.

Är det positivt för en PO att vara mer eller mindre tydligt på allmänheten / anmälarnas sida? Eller är det negativt att ofta stöta på patrull i opinionsnämnden?

Det kan vi diskutera. Mer diskussion om det självsanerande systemet behövs om det ska stärkas och utvecklas.

Olika perspektiv på den svenska utvecklingen ges i några aktuella böcker; en om Sverige och en om Norge.

Uppdatering: Här finns en länk till webbsändningen från Publicistklubben av samtalet om PO-funktionen, det börjar åtta minuter in. Och här en länk till ett skriftligt referat.

Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?

Gunnar Bodahl-Johansen, huvudförfattare till Sim(o)s senaste skrift som handlar om den samlade norska självregleringen, beskrev på ett Sim(o)-seminarium i Stockholm den norska modellen. En modell som innebär att de norska politikerna 1998 överlämnade granskningen av etermediernas innehåll till pressens frivilliga system. En förändring som är aktuell i Sverige genom att Pressens samarbetsnämnd beslutat utreda en breddning av Pressens opinionsnämnds verksamhetsområde. Gunnar Bodahl-Johansen betonade fyra faktorer för att förklara den norska  omvandlingen:

• Den norska motsvarigheten till Pressens opinionsnämnd, PFU, hade under 1990-talet visat stor handlingskraft i samband med akuta kritikstormar mot medierna.

• PFUs huvudman Norsk Presseforbund hade (och har) en stark ställning i den norska medievärlden. Den är en paraplyorganisation för i stort sett samtliga journalister, redaktörer och medieföretag.

• Statliga Klagenemnda, motsvarigheten till svenska Granskningsnämnden, förde en anonym tillvaro och var sörjd av få när den lades ner 1998.

• De centrala aktörerna i Norge kände varandra väl. Personkemin var god, med Gunnar Bodahl-Johansens formulering.

Pressens Faglige Utvalgs ordförande Odd Isungset deklarerade på seminariet att integreringen av etermedierna i verksamheten hade stärkt PFUs roll, lett till fler anmälningar mot medierna och stärkt systemets legitimitet. Han underströk också att det enligt hans mening inte är en uppgift för staten att granska mediernas innehåll.

Odd Isungset berättade att tre ärenden per sammanträde sänds via webb-tv på norska tidskriften Journalistens hemsida. Detta har lett till att kunskapen om verksamheten har ökat utanför PFU. Svenska tidskriften Journalistens chefredaktör Helena Giertta deltog i seminariet; hon trodde inte att svenska PON skulle tillåta några webbsändningar.

Representanter för bland andra Allmänhetens pressombudsman, Pressens opinionsnämnd, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Sveriges Television, Tidningsutgivarna, Granskningsnämnden för radio och tv, Sim(o) och journalistutbildningen vid Stockholms universitet deltog i seminariet och ställde frågor om funktionalitet och  förtroende för det norska systemet. Vad händer exempelvis om någon redaktion inte vill efterfölja PFUs beslut? Det är inte ett problem för PFU, löd svaret, utan för de organisationer som är huvudmän. Det är deras medlemmar som förbundit sig att följa PFUs beslut, även när de går dem emot.

Sveriges Radios Åke Pettersson, Publicerat, var närvarande och spelade in en norsk-svensk diskussion på plats. Även Medievärlden rapporterar.

Mer kunskap om opinionsmätningar behövs

Jesper Strömbäck, professor vid Mittuniversitetet, listade för en dryg vecka sedan på DN Debatt sju så kallade dödssynder  vad gäller mediernas redovisning av opinionsmätningar. Begreppet ‘dödssynd’ får väl närmast förklaras av medieforskarens eftergift för en förväntad medielogik; ordet återfinns också i den av  redaktören satta citatrubriken.

Bland synderna hittar vi bristfällig kunskap om vikten av att ha representativa urval. En enkät där vem som helst kan rösta på en redaktions webbplats säger noll och intet om den allmänna opinionen. Ändå skapar redaktionerna ‘nyheter’ av sådana enkäter.

Andra synder utgörs av spekulationer om förändringar som inte är förändringar eftersom de ligger inom undersökningens felmarginal och om utebliven redovisning av hur undersökningsfrågan är formulerad.

Jesper Strömbäcks viktiga påpekanden uppmärksammades av andra medier. Han deltog i en debatt i SR Studio Ett och ger på sin blogg exempel på kritik mot Aftonbladet och Expressen. Tidigare har han på liknande sätt kritiserat Sundsvalls Tidning för att publicera ovederhäftiga enkäter.

Jesper Strömbäck är inte ensam om att påpeka vikten av större kunskap om vederhäftiga opinionsmätningar, både bland medierna och bland medieanvändarna. Statsvetaren vid Göteborgs universitet Henrik Oscarsson har gjort en översikt av felmarginaler vid olika storlek på partier och populationer. Tidskriften Scoop har publicerat åtskilliga tips från Jan Strid på JMG vid Göteborgs universitet. Sim(o) har samlat relevanta länkar i sin verktygslåda.

Utmärkt alltihop. Och aktiviteterna bör intensifieras, inte mattas, detta valår.