När minus blir plus – Tidningsstatistiken för 2009

Idag släpptes statistiken från TS som visar hur de svenska tidningsupplagorna utvecklats det senaste året. Som vanligt är detta en ganska dyster läsning ( -3,5% totalt) och som vanligt försöker de olika medierna ge ett något mer positivt intryck. Vid 9 tiden på morgonen idag låter det så här:

Aftonbladets Jan Helin (- 5 %) säger på aftonbladet.se:s hemsida att ”Hur man än räknar så vinner vi”.

Thomas Mattson på Expressen ( – 4,2%) menar på sin blogg att ”Expressen fortsätter att vinna marknadsandelar i kampen om kvällstidningsläsarna, visar både upplagestatistik och räckviddssiffror för 2009.”

Dagens Nyheter är möjligtvis tagna av siffrorna (- 6,9%) och har inget på sin hemsida.

Martin Jönsson på Svd (+1,1%) är den enda av de rikstäckande tidningarna som har en reell ökning av upplagan att glädjas åt.

Oavsett om räckvidden (d.v.s. fler läser tidningen men betalar inte för den), marknadsandelen eller trafiken på sajterna ökar (och det gör den) så pekar slutsatsen för branschen åt samma håll; Affärsmodellen som bygger på papperstidningen urholkades ännu mer under 2009.

Sveriges Radio – tillbaks till framtiden?

När Ove Joansson utsågs till ordförande i Sveriges Radio efter styrelsekrisen 2003 var det ett trendbrott. För första gången kom SR-styrelsen att ledas av ett medieproffs. Det sågs som, och var, en avpolitisering av den tidigare ganska hårt politikerstyrda public serviceradion.

Joansson har varit en stark ordförande. Bufflig och inte alltid med världens bästa omdöme i personfrågor är han synnerligen väl förankrad både inom SR och i den omvärld som radion måste förhålla sig till. Hans lojalitet, som jag uppfattar det, tillhör först och främst lyssnarna.

Under Ove Joanssons tid har SR vunnit starkt i legitimitet och förtroende, trots ett antal interna kriser. Nu är han mätt och nöjd, vill avgå med flaggan i topp. Det är honom väl unt. Då tänker sig i alla fall delar av styrelsen för ägarstiftelsen att ersätta honom med – en nyss avgången folkpartiledare.

Om Lars Leijonborg, som säkert är en utmärkt person i övrigt, kan man notera att hans erfarenheter från mediabranschen inskränker sig till tiden som chefredaktör för folkpartiets debattidning NU åren 1983–1984. I övrigt är hans en typisk politisk broiler med sina erfarenheter helt knutna till stat och parti.

Jag arbetade med Ove Joansson under nästan sex år i SR-styrelsen. Vi var inte alltid överens. Men hans kunskaper och erfarenheter behövde man aldrig tvivla på. Dessutom är han klok. Leijonborg kanske är klok. Och han har suttit i många TV-soffor. Men han har rimligen ingen aning om hur ett modernt medieföretag fungerar.

Det är inte bara kompetensfrågan som borde diskvalificera Lars Leijonborg från en kandidatur. Att fixa fina reträttposter till avsuttna politiker är också så uppenbart i otakt med tiden att ägarstiftelsen nu riskerar mycket av det förtroende för Sveriges Radio som har byggts upp på 00-talet.

Om Leijonborg, mot bättre vetande, utses till styrelseordförande kommer SR att ledas av två före detta borgerliga toppolitiker de närmaste åren. Hur påverkar det bilden av företaget som opartisk nyhetsförmedlare i allmänhetens tjänst?

Tänk tanken att det istället rörde sig om, låt oss säga Göran Persson som ordförande och Lars Engqvist som VD. Hade lyssnare och medarbetare vara beredda att svälja den kombinationen? Skulle inte tro det. SR är Sveriges viktigaste medieföretag – det förtjänar ett bättre öde än att användas som politisk förläning.

Smulor från medieträningens seminariebord

Jag ska inte recensera förra veckans samarrangemang mellan Sim(o) och Stockholms universitet/JMK på temat medieträning. Som stillasittande nygipsad moderator för seminariet är jag för jävig för att avge omdömen.

Men jag kan berätta att ett 40-tal personer var närvarande med varierande bakgrunder inom politik, forskning, diplomati, byråkrati,  journalistik, kommunikation, PR – och medieträning. Och väldigt få gick i pausen. Jag hade trott att intresset skulle ebba ut framåt 17.30 (vi började kl 15), men vi var inte klara förrän efter kl 18 tack vare en engagerad publik.

Några tips kan jag förmedla. Björn Häger visade ett antal videosnuttar från youtube på märkvärdiga möten mellan medier och politiker. Klippen finns samlade på Björn Hägers blogg. Missa inte Jeremy Paxman som under två minuter ställer samma fråga tolv gånger  till politikern Michael Howard, utan att få ett klart svar: Did you threaten to overrule him?

Jenny Lindahl Persson, vänsterpartiets informationschef, uppmanade alla att vara skeptiska när politiker och andra berättar anekdoter för att stödja sina argument, även Lars Ohly. En bakgrund till hennes linje finns i boken Medietränad, skriven av Jenny Lindahl Persson, Håkan Lind och Martin Borgs (Norstedts 2005).

På sidan 148 återges hur dåvarande statsministern Göran Persson beskrivit sin tvekan inför syltan på julbordet och Volvochefen Leif Johansson sina sömnlösa nätter inför försäljningen av Volvo till Ford:

”En stor fördel med anekdoterna är att de inte behöver vara sanna. Vem vet om Leif Johansson verkligen låg sömnlös den där natten? Eller om Persson verkligen har börjat känna motvilja för syltan? Ingen. Kanske allt är uppdiktat. Kanske är det egentligen en bekant eller en kollega som upplevt det Johansson och Persson berättar om. Det kan vi inte veta. Men vad vi vet är att anekdoten gör det abstrakta konkret, den fängslar medierna och får läsarna att förstå.”

Kristina Axén Olin ställde kritiska frågor om mediernas skilda sätt att skildra och granska kvinnor respektive män i ledande positioner. Underlag för vidare reflektioner i ämnet finns i Sigurd Allerns och Ester Pollacks senaste bok Skandalenes markedsplass (Fagbokforlaget 2009). Och Anna-Maria Havskogens prisade uppsats finns här.

Barn i slöja?

I SVT:s barnprogram sändes imorse ett inslag där huvudpersonen var en flicka i heltäckande kläder, bara ansiktet syntes av hennes kropp. SVT bistod henne i förberedelserna för att överraska sin kompis med en god arabisk måltid. Även kompisen var på samma sätt höljd i tyg. Flickorna var 8 år gamla.

Frågan om hur religiösa och kulturella seder, symboler och dogmer ska speglas i public service kan man närma sig från olika håll, alla på sina sätt rimliga. Kanske ska redaktionen helt bortse från hur folk väljer att klä sig? Kanske ska man undvika att komma med ett TV-team till en kulturell miljö där ens närvaro med största sannolikhet bidrar till att folk måste dölja sig (eller klä av sig, för den delen)? Är det värdefullt att aktivt spegla just de kulturella miljöer som står i centrum för integrationsdebatten, och med redaktionens insatser visa tittarna att de pratar och beter sig som vanligt folk (bortsett från de aspekter där de inte beter sig som vanligt folk, alltså)?

Det är klart att folk som tror att muslimer har horn fick chansen att få sin uppfattning något reviderad. Men andra effekter torde vara att familjer från samma kultur som flickornas i morse, fick anledning att fundera på om de beter sig alltför lössläppt när de INTE höljer sina småflickor. Mer liberala muslimer kunde känna att den offentliga bilden av deras religion av SVT förflyttades ytterligare en bit mot det extrema.

Faktakoll med ‘sanningsmätare’ – något för valrörelsen 2010?

Vid en debatt nyligen i SVT Agenda hävdade statsminister Fredrik Reinfeldt att 100000 fler har arbete i dag jämfört med för fyra år sedan. Ett felaktigt påstående som spreds vidare utan att ifrågasättas av politiska reportrar i press, radio och tv. Korrigeringen initierades av politiska motståndare, inte av medierna. Detta uppmärksammades av det alerta programmet Medierna i P1.

Medierna jämförde händelsen med ett exempel på ambitiös faktagranskning i amerikansk press. Stiftelseägda St. Petersburg Times inrättade inför presidentvalet 2008 en särskild avdelning på nätet för faktakontroll av politiska uttalanden. På sajten PolitiFact finns en ‘sanningsmätare’, the Truth-o-meter, som graderar tillförlitligheten på en skala från sant till osant. Särskilt flagranta lögner får beteckningen ‘pants on fire’, vilket på svenska kanske kan motsvaras av att ‘ljuga som en borstbindare’.

PolitiFact fick det prestigefyllda Pulitzer-priset förra året i klassen nationell rapportering:

”Awarded to the St. Petersburg Times Staff for “PolitiFact,” its fact-checking initiative during the 2008 presidential campaign that used probing reporters and the power of the World Wide Web to examine more than 750 political claims, separating rhetoric from truth to enlighten voters.”

I mitten av mars kommer Matt Waite från PolitiFact att berätta om upplägget på Föreningen Grävande journalisters årliga seminarium, denna gång förlagt till Stockholm.

På Sim(o)s och JMK:s seminarium om medieträning i veckan berättade den norske medieprofessorn Sigurd Allern om framgångarna för ett liknande projekt i Norge under den senaste valrörelsen. Det var Bergens Tidende som etablerade en egen faktakontroll av politiska påståenden; faktasjekk.no

Vem blir först med en liknande tjänst i Sverige? TT? Ekot? Fokus?

PO Yrsa Stenius: Ny modell behövs för PO

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius förordar en ny modell för PO-funktionens organisation och finansiering. I dag är pressombudsmannen och biträdande pressombudsmannen anställda av Pressens Samarbetsnämnds delegation för allmänhetens pressombudsman, medan PO:s juristhandläggare och assistenter  är anställda av TU, Tidningsutgivarna (i vars lokaler PO-organisationen är inrymd).

– Jag ska chefa, men har ingen makt över budgetfrågor, exempelvis om vi behöver ta ut mer övertid för att beta av ärendebalansen, berättade Yrsa Stenius vid ett kvällssamtal på Sim(o) i Stockholm i torsdags.

Yrsa Stenius tror inte på några omedelbara förändringar, men hoppas att PO-verksamheten på sikt kan omvandlas till en stiftelseform som inte är så nära knuten till TU som fallet är i dag. Detta vore önskvärt av såväl effektivitets som trovärdighetsskäl.

Pressens samarbetsnämnd beslöt vid sitt senaste sammanträde för en vecka sedan att tillsätta en utredning om för- och nackdelar med att utvidga PO:s och Pressens opinionsnämnds arbetsområde till att även omfatta radio och tv. I förlängningen av en sådan utredning förefaller det logiskt att även diskutera hur en eventuellt bredare funktion (Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd?) kan organiseras.

Vid kvällssamtalet utvecklade Yrsa Stenius den oro hon känner för att personskvaller om kändisar och kändisars anhöriga breder ut sig i medierna och anknöt till sin debattartikel i Dagens Nyheter för några veckor sedan.

Yrsa Stenius ansåg dock inte namnpubliceringar i traditionella medier av misstänkta brottslingar fortsatt att öka som följd av att namnen finns lätt åtkomliga på internet.

– Jag har en känsla av att allt fler ansvariga utgivare fattar självständiga publiceringsbeslut och inte kryper bakom utvecklingen på nätet.

Att wallraffa kräver mer

– Jag tycker att det är positivt att så många i Sverige ”wallraffar”. När Günter Wallraff intervjuas i SvD beskriver han hur Sverige redan på 60-talet blev hans tillflyktsort, en plats där statsministern beundrade honom och han slapp försvara sina metoder. Som gymnasist på 80-talet läste jag hans industrireportage och berördes ganska djupt av vad man kan åstadkomma genom att skriva, och framför allt genom att att beskriva. Wallraffs språk är det som ger kraft och spänning, oavsett hur han funnit det han skriver om.

Men det är förstås för alltid så att det är metoden som förknippas med Wallraffs namn – att göra sig själv till en medspelare i verkligheten, och på så sätt få erfara saker som de flesta av oss aldrig skulle kunna få vara med om, höra saker sägas som aldrig ämnats för ett dokumenterande öra, se saker som vi helst vill inte ska existera. I takt med att kameror och bandspelare blivit mindre och lättare har också wallraffandet blivit det mest demokratiska av alla journalistiska metoder. Nu kan varje idiot som äger en mobiltelefon tekniskt dokumentera bild och ljud och så sprida insikter om mänskliga tilldragelser som inte var ämnade åt offentlighet. Nu har alltså också Günter Wallraff själv tagit till kameran och börjat wallraffa.

Men vänta nu! Det allra mesta som utförts under påstått wallraffande håller riktigt dålig kvalitet. Det kittlande i metoden har ursäktat ett berättande som lämnat mycket övrigt att önska, och som tycks ha gjort det omöjligt för redaktörer att släppa greppet om sensationsanspråken. Detta är faktiskt inte något som det minsta påminner om de bidrag till vårt samhälle som Günter Wallraff lämnat. Hans kombination av uthållig research genom att ägna lång tid åt spännande, farliga eller bara trista miljöer, för att sedan beskriva dem med ett förtätat men lågmält språk – det är vad som wallraffande borde handla om – inte att gömma en kamera i sin väska under någon förmiddag, sedan hårdredigera alltmedan redaktionskollegerna fundrar ut hur ordet avslöjande ska kunna utropas gällare än någonsin förut.

Därför vill jag slå ett slag för Günther Wallraff och hans metod, och påpeka att den innehåller kvaliteter som skämmer det allra mesta som sedan 40 år gjorts i namn av wallraffande.

Thomas (Expressen) Mattssons moral hissas – och sågas (uppdaterad)

För Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vidsynta resonemang för att motivera sina argument i moraliska frågor?  Eller använder han sig av maktmänniskans myndiga röst och tonläge för att förespråka det rimliga i en ståndpunkt?

Bedöm själv Thomas Mattssons svar i moraltestet hos Christer i P3. Jämför sedan med moralfilosofen Bengt Brüldes kommentarer i samma program.

Thomas Mattsson skriver själv på sin blogg om likheter mellan moraliska resonemang och pressetiska överväganden.

Fler medieprofiler som genomgått moraltestet finns samlade på Christers hemsida. Exempelvis Margret Atladottir på Nöjesguiden, Louise Bratt på Veckorevyn, Jan Helin på Aftonbladet, Isabella Löwengrip på bloggen Blondinbella, Alex Schulman på bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och Mats Svegfors på Sveriges Radio.

Synpunkter på kommande bok om nätnyheter?

Undertecknad skall under våren skriva en bok som behandlar hur nätjournalistiken har utvecklats i Sverige under de senaste sex åren. Boken ges ut av Sim(o) och beräknas finnas tillgänglig i höst.  Syftet med boken är att skriva en välbehövlig svensk översikt över nätjournalistikens utveckling så här långt. Boken riktar sig främst till studenter inom medie- och kommunikationsvetenskap och journalistik men även till yrkesverksamma journalister och andra som är intresserade av medie- och samhällsfrågor.  Boken kommer att vara baserad på svensk och internationell forskning och ta sin utgångspunkt i vad som gör journalistik på nätet speciell och i vilken utsträckning detta har förverkligats. Inspirerad av konvergenskulturen i allmänhet och detta exempel i synnerhet efterlyser jag synpunkter och förslag på innehållet. Vad bör en bok som tar upp nätjournalistik behandla?

Här nedan finner du ett utkast till ett första kapitel som beskriver bokens upplägg, låt det vara en startpunkt för diskussionen.

Är det något som helt missats eller finns det rena galenskaper? Borde vissa saker lyftas fram mer eller tonas ner? Något som absolut inte skall bort? Andra synpunkter?

Kapitel 1 Om boken och dess upplägg

Boken Nätnyheter – från sluten produkt till öppen process handlar om hur den svenska nätjournalistiken förändras från att vara ”tidningar på nätet” till att aktivt omfamna alla nätjournalistikens möjligheter vilket får långtgående konsekvenser för såväl den journalistiska etiken, yrkesrollen som journalistikens funktion i samhället. Boken är därmed också en historieskrivning över hur svenska nyhetssajter successivt skiftat hållning och börjar ta till vara de möjligheter som den digitala teknologin erbjuder.

Den förändring nätjournalistiken genomgår kan bäst beskrivas som en förändring från att producera nyheter i en sluten process där en färdig nyhet nått mottagarna till ett arbetssätt som mer och mer blir en öppnare process. Traditionellt sett har nyheter kommit ur mer eller mindre slutna nyhetsrum där journalister arbetat med stoff i avskildhet utan större direkt insyn eller påverkan från omvärlden. Olika medier har haft olika berättartekniker (ljud, text, bild, rörlig bild) och det har varit tydligt var någonstans ett medium har börjat och slutat. Med andra ord har nyheterna på olika sätt varit slutna och presenterats som färdiga produkter. På nätet är situationen annorlunda. Olika faktorer bidrar här till att göra nyheter till mer av en öppen process, det gäller både hur nyheter faktiskt ser ut på nätet men också vilka ideal som är, åtminstone retoriskt, kopplade till nyhetsjournalistiken.

Ett illustrerande exempel på produktionen av nätnyheter både blir mer öppen och en pågående process är att användarna och användargenererat innehåll blir allt mer integrerade delar av nätnyheter. Därmed är inte nyhetsproduktionen längre begränsad till professionella journalister, även om dessa givetvis har en högst påtaglig närvaro på nätet. På så sätt har det redaktionella arbetet bitvis öppnats upp för medieexterna aktörer. Användarnas bidrag till nyhetsjournalistiken medverkar också till att nätnyheter istället för att presenteras som färdiga produkter är ständigt pågående processer. Initialt kan en nyhet bestå av ett par meningar och en efterlysning av material från läsare. Vartefter tiden går och användarna börjar bidra med texter, bilder och åsikter växer nyheten i omfång. Den blir därmed en realtidprocess där såväl professionella som ickeprofessionella innehållsproducenter är inblandade.

Bokens disposition

Bokens första del går igenom nätjournalistikens byggstenar – vad som är kännetecknar ”nät” respektive ”journalistik”. Här behandlas med andra ord några av den digitala teknologins särdrag och vilka möjliga konsekvenser detta kan få för den journalistik som bedrivs inom ramen för digitala medier. Här finns en genomgång av det som forskningen vanligtvis identifierar som nätnyheters karaktärsdrag; hyperlänkar och multimedia, interaktivitet och den kontinuerliga publiceringen. Bokens första del innehåller också en genomgång av det sanningsideal som traditionellt har präglat journalistiken och dess uppgift i samhället – att informera medborgare för att de skall kunna ta självständiga beslut.

Bokens andra del består av tre kapitel som alla granskar hur respektive karaktärsdrag de facto har utvecklats på nyhetssajterna över tid.

I denna del illustreras dels hur nyhetssajterna förverkligar användandet av multimedia, dels hur sajterna på olika sätt länkas ihop med andra delar av Internet. En konsekvens av detta innebär att gränser mellan tidigare separerade enheter suddas ut eller blir otydligare – olika fenomen konvergerar. I fallet med multimedia blir således gränsen mellan de traditionella nyhetsmedierna ”tidning” och ”tv” diffusa. Genom länkar kan nyhetssajterna associera till material som publiceras på ett ställe och gränsen mellan var ett nyhetsmedium slutar och ett annat börjar suddas ut.

I bokens andra del diskuteras hur användarna har påverkat mediernas roll och deras effekt på journalistiken. Här beskrivs hur användarnas roll har förändrats från att vara passiva konsumenter till att bli aktiva producenter som deltar i flera centrala journalistiska processer. I detta sammanhang tas också användarnas klickande på nyheter upp och hur sajternas fullständiga koll på trafikströmmar påverkar nyhetsvärderingen.

Bokens andra del tar även upp den kontinuerliga publiceringen och illustrerar att nätnyheter är en pågående process snarare än en färdig produkt. Denna aspekt av nätjournalistiken diskuteras dels utifrån internationell forskning om tänkbara kvalitetsbrister, dels utifrån nätjournalisters och användares syn på denna publiceringsform.

Bokens tredje och avslutande avsnitt handlar om vilka konsekvenser realiseringen av den digitala potentialen får för nätjournalistiken. Här diskuteras hur dessa faktorer tillsammans bidrar till att skapa en nyhetsjournalistik som bäst kan förstås som en i flera bemärkelser elastisk process snarare än en sluten produkt. Innehållet i denna journalistik är oförutsägbar och föränderlig, den kan länkas hit, dit och tillbaks igen, ibland tar den hjälp av utomstående, man vet aldrig i vilken form (ljud, grafik, text etc.) berättelsen kommer att presenteras. I denna del av boken besvaras också i viss utsträckning den kritik som brukar riktas mot att nätjournalistiken inte är vare sig särskilt ny eller speciell.

Här diskuteras vilken innebörd den elastiska journalistiken har för sedvanliga ideal och roller. Under flera år har det dividerats om den traditionella objektiviteten hotas eller kompletteras av en ny norm – transparens. Här görs en genomgång av begreppet transparens och visar även att vardagsjournalistiken till dags dato är långt ifrån att tillämpa transparens systematiskt. Här diskuteras också huruvida och i vilken utsträckning den journalistiska professionen är hotad i dagsläget. I detta sammanhang förs en diskussion om presumtiva konsekvenser för nätjournalistikens funktion som demokratiskt verktyg – att informera medborgare så att de kan ta självständiga beslut.

Boken avslutas med kapitel 8 där den framtida utvecklingen inom området prognostiseras. Här finns även förslag på hur svensk journalistik- och medie- och kommunikationsforskning kan gå vidare och bidra med kunskap till ett fenomen som berör miljoner svenskar varje dag men där forskningen i princip varit frånvarande.

Boken bygger dels på en omfattande litteraturgenomgång av ledande internationell och svensk medieforskning, dels på författarens egna omfattande longitudinella empiriska studier av nätnyheters innehåll insamlande från 2005 till 2010. Materialet har samlats in under en vecka varje vår på Aftonbladet.se, Dn.se, Expressen.se och Svd.se och omfattar ungefär 5 300 nyheter. I underlaget finns även intervjuer med verksamma journalister i arbetsledande befattning på dessa sajter.

Slutligen, det finns många olika faktorer som påverkar hur nyheter producerar, när de produceras, av och för vilka de produceras, vilka nyheter som produceras och varför de produceras. Denna bok tar sin analytiska utgångspunkt i och avgränsar sig till att studera hur den tekniska potentialen har realiserats och hur detta påverkar nyhetsjournalistikens teori och praktik. Den läsare som är intresserad av ytterligare sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förklaringsmodeller hänvisas till annan litteratur, en litteratur som dessutom nogsamt brukar undvika teknologi som vare sig beroende eller oberoende variabel (Manovich, 2001; Meyrowitz, 1985; Thompson, 1995). Att det är ett samspel mellan olika faktorer är självklart, vilket framgår i bokens beskrivning av den evolution som nätnyheter fortfarande genomgår. Vore det så enkelt att teknologin bestämde skulle det vara frågan om en redan inträffad revolution och om teknologin vore betydelselös skulle de förändringar vi ser idag inte ske.