Färsk rapport om hur nätet används i Sverige

En rapport, skriven av medieforskaren Olle Findahl,  om hur internet används i Sverige 2009 har släppts av World Internet Institute i Gävle.

Ett citat ur sammanfattningen:

”Idag när de flesta svenskar har använt Internet i snart tio år har ställningen för de traditionella medierna inte förändrats nämnvärt. Den förändring som skett är att Internet successivt fått en ställning likvärdig med radio, TV och tidningar. Men Internet har inte ersatt de traditionella medierna utan snarare blivit ett allt viktigare komplement. Hos de unga betraktas Internet som den viktigaste informationskällan vid sidan av televisionen och dagstidningen.”

Lars Anell ny ordförande för Vetenskapsrådet

Lars Anell har av regeringen utsetts till ordförande i Vetenskapsrådet från 1 januari 2010. Förordnandet gäller i tre år. Lars Anell efterträder Björn von Sydow.

Lars Anell har varit med i Sim(o) från starten 1999, suttit i styrelsen och är för närvarande ordförande i Sim(o)s råd.

Han har skrivit flera böcker. Den senaste kom i dagarna och  handlar om EU:s uppkomst och utveckling: Europas väg. Förening och mångfald (Premiss förlag).

Lars Anell har arbetat i finansdepartementet,  i Sekretariatet för framtidsstudier och tjänstgjort som ambassadör i Geneve. Åren 1991-92 var han ordförande för WTO (World Trade Organisation).
Under förhandlingarna om medlemskap i EU var han chef för Sveriges delegation i Bryssel. Åren 1994 – 2001 tillhörde han Volvos koncernledning.

Behövs ett medel mot för tidig utlysning?

Går det för fort för dig? Du kanske behöver PSD502? Den uppmaningen riktas nu indirekt till amerikanska män genom manipulativ marknadsföring redan innan läkemedlet i fråga godkänts av myndigheterna. Massmedierna är ofta villiga medhjälpare i denna process, som handlar om att sjukdomsförklara olika tillstånd. Genom att bearbeta ”marknaden” på detta sätt kringgår företagen det svenska förbudet mot reklam för receptbelagda läkemedel och lyckas skapa en efterfrågan hos allmänheten, som sedan vänder sig till läkarna med krav på att få recept på den nya mirakelmedicinen.

Fenomenet kallas disease-mongering, ett begrepp som myntades av medicinjournalisten Lynn Payer för att beskriva hur läkemedelsindustrin lanserar ”sjukdomar” för att sedan kunna tillhandahålla läkemedel mot dem. Ett aktuellt exempel är enligt Wall Street Journal marknadsföringen av ett medel mot för tidig utlösning hos mannen.

En typisk strategi är också att företaget startar sajter kring den sjukdom som avses, där man också kan inhämta information om läkemedlet som kommer, som ett sätt att bereda väg för en kommande lansering. Sådan prelansering av prematur ejakulation (för tidig utlösning) kan ses via företagets nätsida för bloggare.

2005 avvisade amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA en ansökan om registrering för dapoxetin, ett medel mot för tidig utlösning som är ett s k  SSRI-preparat, en klass läkemedel som används vid depression. Tidigare i år godkände emellertid svenska Läkemedelsverket dapoxetin mot tillståndet för tidig utlösning i Sverige.

Alla förslag mot för tidig utlysning emottas tacksamt.

Gammelmedia leder – bloggare följer

De sociala mediernas inflytande och makt har lyfts fram i olika sammanhang. Bloggarnas engagemang i FRA-lagen föranledde exempelvis Svd.se att publicera en artikel där en undersökning från Twingly rapporterade om bloggbävningen och dess makt. Aftonbladet meddelade att bloggarna fick Liza Marklund på fall i Gömda-affären. Samtidigt finns andra röster som menar att bloggarnas makt är överskattad – här representerad av Anders R Olsson i ett inlägg från 2007 under rubriken ”Bloggarnas makt är bara dumheter”. I somras hävdade överbloggaren Axel Schulman i DN att bloggare inte sätter agendan och är ”ointressanta och betydelselösa”.

 Debatten har så här långt präglats av åsikter och exemplets makt och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att värdera de olika sidornas ståndpunkter. Nu har medieforskningen runt om i världen börjat producera hårda fakta om bloggarnas roll. Visserligen är resultaten något daterade (forskningen är på gott och ont betydligt trögare än det digitala mediets flytande karaktär) och skall förstås mot en amerikansk botten men kan ändå tjäna som bättre grund för analysen av bloggares makt än anekdoter, önsketänkande och vilda gissningar.

 Stephen Reese och kollegor rapporterar att bloggare i hög utsträckning lutar sig mot professionell nyhetsrapportering från traditionella medier. Även Kenix skriver att bloggare vänder sig till traditionella nyhetskällor och att dessa bloggare är mer populära än de som inte gör det. Kenix hittade inte heller några bevis på oberoende rapportering i sin (högst begränsade) fallstudie av fyra politiska bloggar utan kommer till slutsatsen att bloggarna snarare återspeglar etablerade ideologier och professionellt journalistiskt genererat innehåll. Meraz studerade de 18 mest populära politiska bloggarna i USA och kom fram till att över 50 % av länkarna gick till traditionella medier och de mest länkade sajterna var Washington Post och New York Times.

 Forskningsresultaten innebär två saker som båda är lika intressanta. För det första beskriver forskarna att det har skett en förskjutning av mediernas makt, att den offentliga sfären har blivit mer diversifierad och att bloggare är en vital del av denna process. För det andra är forskningen samstämmig i observationen att det är de etablerade medieföretagen som fortsatt är de stora makthavarna även på nätet. Bloggare, i egenskap av kollektiv, har makt men den är underordnad traditionella medier så här långt.

 Scenariot kommer troligen att förändras över tid, dock oklart hur mycket, eftersom nätet fortfarande utvecklas kraftigt. En intressant dimension av samspelet mellan medieföretag och sociala medier är att svenska nyhetssajter sedan några år tillbaka låter bloggare länka in till nyheter. Detta innebär både att bloggare får möjlighet till ett visst inflytande över den traditionella nyhetsrapporteringen men också att nyhetssajterna förmedlas i de sociala mediernas nätverk. Det blir med andra ord ännu lättare att sprida de etablerade mediernas nyhetsrapportering som simultant blir påverkade av de sociala nätverk de sprids i.

 Vilka konsekvenser detta får för nyhetsjournalistiken, opinionsbildning och sociala medier är något som vidare forskning bör undersöka.

Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gläds under helgen i sin blogg åt att Sveriges Tidskrifter har förståelse för TU:s grundläggande resonemang om finansieringen av PO-funktionen. (Tidigare inlägg här, här och här.)

Samtidigt har Sveriges Tidskrifter skickat in en replik till DN Debatt (och fått den publicerad måndag 14/12, dock inte på nätet) som kritiserar Anna Serner för att i förra veckan ha kommit med felaktiga påståenden om Sveriges Tidskrifters bristande betalningsvilja.

Kul att debattaktiviteten är så hög när Pressens samarbetsnämnd äntligen låst upp dörren till sitt stängda sammanträdesrum och tagit bladen från munnarna. Jag hoppas att denna öppna inställning fortsätter i en debatt om hur PO/PON kan utvecklas till MO/MON.

Tillägg: Tisdag 15/12 kommer så ytterligare en replik i ärendet (helt unikt med nutida DN Debatt-mått mätt!), denna gång från Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén. Även hon kritiserar Tidningsutgivarnas Anna Serner för att ha felaktigt ha kommit med förklenande omdömen om Journalistförbundets bristande värdering av etiken.

Repliken är inte utlagd på DN:s hemsida. Men Agneta Lindblom Hulthén har publicerat den på sin blogg i oavkortat skick.

I samma blogginlägg berättar SJF-ordföranden om turerna kring samarbetsnämndens senaste möte. Det skulle vara ett knytkalas med julkänsla och Agneta LH tog med sig ett kilo löjrom (eftersom mediedirektörer på ett annat möte ätit upp hennes hembakta struvor).

Pressens samarbetsnämnd kalasade på löjrom (kaffeskedar direkt ur burken enligt Agneta L H) och andra medhavda godsaker och diskuterade PO-funktionens finansiering. Efteråt ville en journalist, som häckat utanför möteslokalen, veta om Journalistförbundet liksom Sveriges Tidskrifter var berett att betala mera för PO. Agneta L H avböjde att svara med hänvisning till att förhandlingarna fortsätter. Journalisten gav sig inte.

- Fina familjer pratar inte om pengar, drog Agneta Lindblom Hulthén till med.

- Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.

Journalistordföranden skriver på sin blogg att hon älskar den repliken. ”Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.”

Hur tänker du, bäste radioreporter?

I P1 kan man sedan en tid tillbaka notera en tydlig förändring bland intervjuarna, som i stället för ”hur känns det”, ”vad känner du inför det” numera nästan alltid frågar ”hur tänker du”?, något som programledarna för Språket i P1 noterat och som det debatteras kring på Språkets hemsida på Facebook.

En positiv tolkning är att detta ger den intervjuade en möjlighet att formulera ett mer avvägt, överlagt yttrande snarare än att fyra av ett känslomässigt svar (om man nu tycker att detta är att föredra).  Själv ser jag trenden som en illavarslande svängning mot en mer rationalistisk, kognitiv inställning bort från det som kan betraktas som ”flummigt”, emotionellt.

Fast det måste också vara resultatet av något slags påbud (?) från radioledningen, som sådant en tråkigt eftergift för mekanisk intervjuteknik (hur kan en sådan massiv likriktning annars förklaras?). Det vore intressant med en liten studie om de intervjuade svarar annorlunda på frågan om tankar jämfört med känslor och vad det säger om vårt samhällsklimat i vidare mening.

Men det förekommer fortfarande att intervjuaren frågar efter känslor. Nobelpristagaren Herta Müller turnerade detta intressant i en radiointervju, där hon svarade på en (för lyssnaren tyst) fråga: ”… hur jag känner? Jag tänker att…” Intervjuade barn i ett annat program svarade på frågan: ”Hur tänker du?” Jag TYCKER att…”

Självständighet krävs alltså för att få frågan dit man vill. Vilket alltså både Nobelpristagare och barn tycks vara bra på. Men tyvärr inte alla de radiojournalister som likt robotar frågar: Hur tänker du, hur tänker du, hur tänker du….. zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

PO-debatten fortsätter (uppdaterad)

Debatten om hur den reglerade pressetiken (PO/PON) ska finansieras fortsätter i det offentliga rummet. I dag är det Tidningsutgivarnas vd Anna Serner som svarar på Ulrika Knutsons inlägg i förrgår på DN Debatt. Men udden är mest riktad mot Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet som överväger att stå för en större del av kostnaden än tidigare.

Anna Serner tar upp några nya inslag i sin argumentering: ”Enligt SOM-undersökningarna är förtroendet för journalisterna nästan bara hälften så högt som för tidningarna de skriver för. Det borde var skäl nog. Dessutom riskerar allmänhetens förtroende för PO att påverkas negativt av att TU nästan totalt dominerar finansieringen.”

Roligt att resultat från medieforskningen används i debatten. Här finns mer att hämta för alla parter.

Tillägg: På eftermiddagen publicerade Medievärlden en intervju med Yrsa Stenius, Alllmänhetens pressombudsman. Av den framgår att hon under sitt första år som PO lade hälften av arbetstiden på utåtriktade engagemang som besök hos redaktioner, publicistklubbar, journalistklubbar,  journalistutbildningar, bibliotek och kulturföreningar. Till följd av sjukskrivning på PO-kansliet och ökad arbetsbörda för PO utgör den utåtriktade andelen i dag bara 20 procent. Yrsa Stenius anger att en ideal fördelning för hennes del vore 60 procents kansliarbete och 40 procents föredrag/debatter.

Eftersom PO:s lön uppgår till 900 000 kronor per år blir kostnaden för tänkbara 40 procent alltså 360 000 kronor. Om denna kostnad fördelas lika mellan Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet blir summan 120 000 kronor per organisation. Om hela PO-lönen fördelas blir summan 300 000 kronor per organisation. Den senaste veckans debatt har således inte handlat om några astronomiska summor.

Tidningen Journalisten har under dagen publicerat en reaktion från Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld. Hon gillar inte undertexten i Tidningsutgivarnas inlägg och försäkrar att Sveriges Tidskrifter inte är snåla.

Kvalitetskriterierna som Media Doctor glömde

Apropå kvalitetskriterier för ”god” medicinjournalistik, fick jag anledning att i samband med en föreläsning på Anderstiftelsens journalistseminarium i Karlstad nyligen under Liselotte Englunds ledning fundera över vad de inflytelserika Media Doctor-kriterierna INTE omfattar.  Ett resonemang som borde ha relevans för all journalistik, inte bara medicinjournalistiken.

Som jag resonerade i ett tidigare inlägg definierar dessa medicinskt inriktade kriterier bedömningsgrunderna för medicinjournalistiken, vilket är betänkligt, då journalistik är så mycket mer än att förmedla vetenskapliga fakta. Kvalitetskriterierna som jag menar att MD glömmer omfattar åtminstone följande dimensioner:

• Estetiska, konstnärliga, hantverksmässiga, utformningsmässiga (språk, semiotik, text/bild, layout, grafik)
• Underhållande
• Opinionsbildande (ledare, debatt, kommentar, dagordningssättande)
• Tematiska, som rör ämnesval
• Effektmässiga
• Bemyndigande av läsare/lyssnare/tittare
• Kritiska i betydelsen grävande, undersökande, avslöjande (undantag: disease-mongering, d v s medikalisering eller konstruktion av sjukdom).

Det är säkert mycket svårare att operationalisera dessa dimensioner i enkla schemata för utvärdering, men likafullt är ingen betraktelse riktigt rättvis som inte försöker!

Ljusning för den reglerade medieetiken

Parterna i Pressens samarbetsnämnd har träffats för att försöka finna en ny fördelning av  finansieringen av Allmänhetens pressombudsman. Medievärlden rapporterar att en lösning är i sikte.

Den nuvarande fördelningen, där Tidningsutgivarna betalar mer än 90 procent, rubbas inte under 2010.  Däremot kan Sveriges Tidskrifter, och eventuellt även Journalistförbundet, tänka sig att bekosta delar av pressombudsmannens utåtriktade arbete från och med 2011.

Problemen med finansieringen kan alltså troligen lösas, samtidigt som parterna blir tydligare i sina ambitioner rörande PO:s utåtriktade roll. En roll som är viktig för systemets synlighet och legitimitet.

Mot det superlokala

I dagens samhälle och medielandskap handlar mycket om internationalisering. Men lika starkt drar krafter åt det rakt motsatta hållet: mot det superlokala.

Senaste exemplet är Nya Wermlandstidningen, med spridningsområde från Värmland, ner mot Dalsland och upp i Västra Dalarna. Den nya satsningen ”Karlstadsliv” är ett tecken i tiden. Varje torsdag får den stora gruppen Karlstadbor sitt lokaljournalistiska lystmäte i det som annars är en läns- eller regionaltidning utan tydlig
(Karlstads-)lokal identitet.

Satsningen finns (naturligtvis) också som Facebookgruppen Karlstadsliv för att knyta samman nuvarande, före detta och blivande invånare i residensstaden.  Med risk för att utestänga värmlänningar utanför centralorten är detta en given flört med den stora massan Karlstadbor, inte minst de många tusen studenter som befolkar stan.

Vad talar för att satsningen är rätt? Ja, tidigare lokalmediestudier pekar i den riktningen, bland annat presenterade i forskarantologin Gustafsson (red) (2006) Lokalmediestudier. Media Management and Transformation Centre (MMTC), Högskolan i Jönköping.

Undersökningar har visat att lokalpress och ortpress lika mycket fyller funktionen att stärka den lokala identiteten som att vara nyhetsförmedlare. Min egen studie av medieanvändning på Dalarnas landsbygd för några år sedan (redovisad i nämnda bok) gav vid handen att högst i kurs stod lokal debatt och dialog samt familjesidor. Mest intressant var den egna byn och totalt ointressant var grannkommunen blott två-tre mil bort. Riksnyheter lästes nästan inte alls i den lokala pressen. För aktuell regional, nationell och internationell nyhetsförmedling användes andra källor. De lokala medierna var tydliga identitetsskapare som, beroende på vad som skrevs, kunde stärka eller såra den lokala identiteten, självbilden och bilden av orten/bygden.

När tidningen blir den här sortens lokala vardagsrum, eller ett torg dit man ”bara måste” gå för att mötas, så tror jag också att den lokala annonsmarknaden gynnas. Alltså ett smart ekonomiskt grepp. Isländska tidningen Morgunbladid har alltid varit duktig på att kombinera den internationella omvärldskollen med det superlokala identitetsskapandet . Det tror jag fortfarande är ett framgångsrecept.