Antecknat i Almedalen 3: Rubrikvänliga provokationer

Forum för frivilligt socialt arbete med flera frivillorganisationer kallar till seminarium med titeln ”Varför är den idéburna sektorn så ointressant för medierna?”.

Någon undersökning som visar att så verkligen är fallet presenteras inte. Tvärtom inleder Anna Carlstedt från Forum och IOGT-NTO med att berätta en del organisationer är flitigt omskrivna. Folknykterhetens vecka genererade exempelvis ”tusentals klipp”.

Men detta är undantag. Och med tanke på den civila sektorns stora och växande betydelse så borde medierna rapportera mera anser hon.

Birger Östberg på PR-byrån Westander opponerar sig. Han har egen erfarenhet av att arbeta med pressfrågor inom Fi och vänsterpartiet och av att bistå byråns kunder med mediestrategier.

Han har märkt att det inom olika sektorer av samhället finns konspirationsteorier som ’förklarar’ varför medierna inte bevakar just denna sektor. Inom vänstern beror det på att medierna ingår i det kapitalistiska systemet. Inom näringslivet heter det att journalisterna är vänstervridna. Och inom Feministiskt initiativ heter förklaringen patriarkala medier.

Själv förespråkar han att frivilligorganisationerna lär sig mediernas nyhetsvärdering och levererar sådana nyheter som redaktionerna nappar på. Han föreslår exempelvis inrättandet av ett nytt nationellt pris med kandidatnominering i alla län. Corren i Linköping kan ”garanterat” inte låta bli att skriva om de östgötska kandidaterna hävdar han.

Anna Carlstedt funderar kring karaktären på frivilligorganisationernas pressmeddelanden. Det kanske är ett problem att de ofta handlar om goda nyheter? Röda Korset gör att flyktingar får ett bättre mottagande; Majblomman samlar in pengar till barn på kollo. Kanske ska vi bli mer dramatiska i vår kommunikation med medierna, resonerar hon.

Hon illustrerar tanken med den romerska retoriken. På antikens torg meddelade talaren inte torrt att någon bragts om livet. Nej, den mördades mörkfläckiga kläder lyftes upp för alla att se och förfäras över det blodiga dådet.

En person i publiken frågar om organisationerna bör bli mera av provokatörer och mindre  av ’nickedockor’?

Anna Carlstedt applåderar ungdomsorganisationernas civila olydnad när det finns en medveten tanke bakom sådana aktioner.

Birger Östberg säger att provokationer är bra, de skapar nyheter.

Antecknat i Almedalen 2: Politiker blir bloggitiker?

Andra avdelningen av Tidningsutgivarnas seminarium om bloggarnas inflytande handlade om deras påverkan på den traditionella politikens (Piratpartiet satt inte i panelen) former och innehåll. Ja, inte bara bloggarnas påverkan utan hela utvecklingen med sociala medier.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingman menade att varje politiker måste hantera de interaktiva medierna på det sätt som passar just denne.

Att finansministern ”inte överutnyttjar” möjligheten att blogga var helt okej, enligt partisekreteraren. Men han förutsåg en utveckling av en politikertyp som tycker om att vara synlig, transparent och ha en pågående dialog med medborgare, väljare, partikamrater. Sociala medier kommer att skapa nya politiker som är mycket mer relationsinriktade.Vi kommer att få se fler politiker av Gudrun Schymans typ, förutspådde han.

Hans socialdemokratiske motsvarighet, partisekreteraren Ibrahim Baylan, var orolig över att politiker skulle behöva ’fläka ut’ sina privatliv.Men han försäkrade också att de partier som inte är nyfikna på människor, på dialog, kommer att dö.

Mediernas företrädare i panelen uttryckte viss skepsis mot politikernas påstådda åstundan efter genuin dialog. Prata går ju, men när omsätts pratet i praktik och politik?

Ett påstående i debatten om att folkpartiet emellanåt uppmanat sina folkvalda att stänga av kommentarsfunktionen på sina sajter tillbakavisades av en folkpartist i publiken.

Den däremot belagda uppgiften att mediesajterna ibland stänger av möjligheten för kommentarer förvånade storligen en företrädare för Skandia i publiken. Även när det blåste som värst kring Skandia hölls den funktionen igång, försäkrade hon.

Antecknat i Almedalen 1: Huffington Post

Katherine Zaleski, senior editor for special projects (på svenska projektredaktör) på nättidningen Huffington Post, talade på ett av de 1042 seminarierna under Almedalsveckan.

Huffington Post är fyra år gammalt och med sina 22 miljoner unika besökare per månad något mindre än Washington Post och USA Today på nätet. Sajten ses av en del som en journalistisk föregångare med viss vänsterprofil och av andra som en populistisk åsiktssnyltare.

Enligt Katherine Zaleski ger verksamheten inte ekonomiskt överskott ännu. Hittills har man levt på 35 miljoner dollar i riskkapital.

Redaktionen har 60 anställda och en del av arbetet går ut på att samarbeta med tusentals bloggare och nätanvändare. En bra dag kan sajten få upp till 55 000 kommentarer, enligt Katherine Zaleski.

Huffington Post hade ungefär 10 000 medarbetare / ’citizen journalists’ / som rapporterade från olika lokala valmöten under den senaste presidentvalrörelsen. Några gånger snappade dessa medarbetare upp kontroversiella uttalanden från olika kandidater som slogs upp även av de mer traditionella nyhetsorganisationerna.

Ett senare samarbetsprojekt har exempelvis gått ut på att visa vilka återförsäljare av GM-bilar över hela USA som beslutat att lägga ner verksamheten.

Det var intressant att notera att Katherine Zaleski framför allt förklarade de blödande amerikanska nyhetsmediernas allt svårare situation med låg journalistisk kvalitet: Under uppmarschen till kriget i Irak var de stora tidningarna megafoner åt snarare än granskare av president Bush politik. Och under finanskrisens utveckling ville de stora tv-bolagen hellre ha bolagens vd:ar i sina studiosändningar än att granska vad de gjort och gjorde, enligt Katherine Zaleski.

Kanske är det lättare för en utmanare på en nättidning att se de traditionella mediejättarna vackla om man intalar sig att det är välförtjänt? Att man själv står för en annorlunda och bättre journalistik?

Fokus chefredaktör Karin Pettersson deltog i samtalet med Katherine Zaleski. Karin Pettersson har under våren studerat den amerikanska medieomvandlingen på plats. Hon påpekade bland annat att det finns en betydligt större skepsis mot den traditionella nyhetsförmedlingen i USA än i Sverige. Och hon var chockad över att medierna inte lärt av tidigare misstag. President Obama har behandlats med silkesvantar i rapporteringen. Och all denna uppståndelse över den nya hundvalpen i Vita Huset!

Men den är ju så söt, tyckte Katherine Zaleski och försvarade nu mediebevakningen.

Seminariet om bloggarnas inflytande ingick i Tidningsutgivarnas serie möten kring mediemakt. De övriga handlar om jämställdhet, miljö och almedalsmakt.

En intervju med Katherine Zaleski finns hos Dagens media.

God sommar!

Efter en försöksperiod under maj/juni satsar denna gruppblogg nu på att påta i jord, ladda batterier samt insupa frisk luft och andra nyttigheter.

Kanske dyker det upp reflexioner och impressioner under sommaren – exempelvis från den almedalska smältdegeln – men siktet är främst inställt på nystart i höst.

God sommar!

Universitet bekostar undersökande journalistik

I dag i Svenska Dagbladet rapporterar Karin Henriksson i USA om olika sätt att finansiera den resurs- och kostnadskrävande undersökande journalistiken.

Hon berättar om stiftelsen ProPublica med fler än 30 journalister som fått miljoner dollar från rika privatpersoner och från ideella stiftelser till sin verksamhet ‘i allmänhetens tjänst’.

New York Times berättar dessutom att den stora nyhetsbyrån AP framöver ska distribuera material från ProPublica och ytterliga tre icke-vinstdrivande grävbyråer för fri användning. En av dem är the Investigative Reporting Workshop at American University i Washington DC.

Är detta en tänkbar utveckling även i Sverige? Riksbankens Jubileumsgräv? Mittuniversitetets Undersökande Underrättelser?

Upprop för Simon Singh

Ska kritik av en organisation eller en bransch kunna betraktas som förtal? I Storbritannien går det. Där har forskaren, författaren och journalisten Simon Singh stämts för förtal (libel) av The British Chiropractic Association (BCA). Organisationen gillar inte att han i the Guardian och sin senaste bok ”Trick or Treatment” (på svenska ”Salvekvick och kvacksalveri – alternativmedicinen under luppen” ) ifrågasätter att man stödjer behandlingar vars effekt inte kan bevisas.

Singh, författaren bakom populärvetenskapliga bestsellers som Fermats sista sats och Kodboken, hotas nu av skadestånd och riskerar att få betala rättegångskostnader på flera miljoner. Så här skrev han ordagrant i the Guardian:

”The British Chiropractic Association claims that their members can help treat children with colic, sleeping and feeding problems, frequent ear infections, asthma and prolonged crying, even though there is not a jot of evidence. This organisation is the respectable face of the chiropractic profession and yet it happily promotes bogus treatments.”

Istället för att begära genmäle eller försvara sig i sak gick BCA till domstol. Där har man stor hjälp av de brittiska förtalslagarna som i princip tvingar den anklagade att bevisa sin oskuld. Förtalsmål avgörs också i en civilprocess. Den som förlorar får alltså betala motpartens rättegångskostnader. Singh kan i värsta fall bli skyldig över en miljon pund.

Sedan fallet togs upp i media stöds han nu av ett upprop under titeln ”The law has no place in scientific disputes” där en lång rad forskare, författare, journalister och publicister kräver ”a full review of the way that English libel law affects discussions about scientific and medical evidence”. Den som vill skriva på uppropet kan göra det här.

Från filmcensur till mediekunskap

Filmcensuren slopas för vuxna föreslog i går den statliga utredaren Marianne Eliason. Hon föreslog också att en ny myndighet skapas med bredare uppgifter. Den ska, med utredningens egna ord:

 

• vara expert på medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga,

• sprida information och ge vägledning om skadlig mediepåverkan till barn, unga och vuxna,  

• verka för mediebranschernas självreglering,

• genom samarbete med andra myndigheter, skola, föreningsliv, ideella organisationer, opinionsgrupper m.fl. skydda och stärka barn och unga i medielandskapet, 

• följa den internationella utvecklingen och delta i internationellt samarbete när det gäller att skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan och att stärka dem som medvetna mediekonsumenter.

 

Här finns ju början till uppgiften att sprida mediekunskap till hela befolkningen. Bra! Brittiska granskaren Ofcom har sedan några år uppdraget att höja denna ’läskunnighet’ (media literacy) hos britterna.

Men färdigheten bör förstås inte enbart omfatta ’skadlig mediepåverkan’ som det står i utredningen, utan kunskap om hur medier fungerar över huvudtaget.

Behovet ligger i tiden. Andra initiativ i denna riktning är Sim(o)s verktygslåda med hundratals länkar för mediekunskap och Tidningsutgivarnas planerade breddning av Tidningen i Skolan till en Mediekompass, som ska ge orientering om källkritik och mediernas funktioner.

Mediet är budskapet – inte

Mediet är budskapet. Mediegurun Marshall McLuhan myntade uttrycket på 1960-talet när TV:n stod i fokus för människans framtidsdrömmar. Det verkar sedan aldrig riktigt ha blivit inaktuellt. Nu senast i EU-valet har kandidaterna twittrat och bloggat och chattat intill utmattning. Events har marknadsförts på Facebook och videoklipp lagts ut på YouTube. Allt efter modell från Barack Obama. Och nyhetsredaktionerna hängde på.

Särskilt de stora partierna med gott om resurser men ont om idéer trodde tydligen att de kunde kopiera Obamas presidentkampanj med dess fokus på Internet och sociala medier. Men de glömde något. Själva budskapet. ”Agera för förändring” och ”Använd din röst för Sveriges bästa” räckte inte riktigt för att övertyga väljarna, trots Facebook, Twitter, YouTube, Flickr och Bloggy. Vilket visade sig i valresultatet.

Lärdomen är väl möjligen att den som försöker uttrycka sin modernitet genom medier trots allt måste ha något mera att komma med. Det hade Obama. Ett medium utan innehåll signalerar i längden bara – just det, tomhet. Att partiernas exploatering av nätets alla sociala kontaktmöjligheter kan ha bidragit till ökat valdeltagande är en intressant hypotes – men återstår fortfarande att bevisa.

”Två trötta spelare som tror man kan spela på rutin. Inga kreativa anfallsvinklar”, sammanfattar Helena Svärd på reklambyrån ANR BBDO i Resumé. Om det här, som Svenska Dagbladets Lena Hennel tror, var genrepet inför riksdagsvalet 2010 kan vi förmodligen vänta oss mera twitter – men knappast några nya intressanta budskap. I så fall är det öppet mål för hungriga nykomlingar som piratpartiet.

Jan Helin: Nätets öppenhet ”ett reningsbad”

Tidningsutgivarna och diskussionspuben Desken i Stockholm arrangerade ett möte om användarskapat material i kväll (torsdag). Aftonbladets chefredaktör Jan Helin intervjuades och såg stora möjligheter i en kombination av de texter, bilder och kommentarer som läsare och bloggare gör och av professionellt journalistiskt arbete. Det räcker inte att publicera läsarmaterialet osorterat och oredigerat, men med bearbetning blir det tillgängligt och värdefullt.

Nästa steg, som vi ännu inte riktigt sett styrkan med i Sverige, är att journalister utnyttjar s k crowdsourcing; den stora gruppens kunskaper och informationsinsamling. Att det kommer är Jan Helin övertygad om.

Dessutom menade han att läsarmedverkan förbättrar Aftonbladets journalistik. Tidningen ”kommer inte undan med tveksamma vinklingar längre” på grund av transparensen och aktiva läsare som påpekar felaktigheter. Det är hälsosamt, ”ett reningsbad”. Han ville dock inte ge några konkreta exempel på sådana artiklar.

På frågan om vilka slags journalister Aftonbladet ska anställa i framtiden svarade chefredaktören: De som vill väcka samtal och sedan använda samtalet.

– Newsmill säger att våra läsare vet mer än vi. Då gäller det att använda detta också.

Tidigare under kvällen presenterade Ulrika Hedman från Dagspresskollegiet vid Göteborgs universitet en undersökning om redaktionella ledares syn på användarskapat material. Den visade bland annat att chefredaktörer har högre tankar om materialet än de webbansvariga som arbetar mera handgripligt med det.

Ulrika Hedman gissar att redaktionsbloggar med kommentarfunktioner blir ”årets mest troliga nättidningsraket” vad gäller läsardialog. En sådan arena har fördelen av att vara såväl offentlig som publicerad och kan innebära en förändring av det offentliga samtalet om medierna. Tidigare skedde en stor del av läsarkontakten på redaktörens kammare, i redaktörens telefon eller i redaktörens dator.

 

Integritet någon?

Staffan Erfors får lämna Expressen med omedelbar verkan. Orsak: avslöjandet att han är kompis med Hells Angels förre president Thomas Möller och vid åtminstone två tillfällen lånat ut sin privata bostad till Möller.

Staffan Erfors är inte vem som helst: har varit chefredaktör på Kvällsposten, nöjeschef på Expressen och är idag tidningens korre i New York. Frågan blir förstås: hur är det möjligt att en person med Erfors bakgrund och erfarenhet kan göra en sådan tabbe? Hur kan omdömet slå så totalt slint? Hur står det till med reflexerna, med de journalistiska instinkterna och integriteten?

Erfors utför en snabb pudel på chefredaktör Thomas Mattssons blogg och vill nu be alla om ursäkt för att han inte tidigare har insett det olämpliga i kontakterna med Möller. Det låter som en politiker som ertappas med fingrarna i syltburken. Hoppsan – så tokigt det kan bli!

Expressen gör förstås det enda rätta när man låter Erfors gå, och Thomas Mattsson förtjänar en guldstjärna för snabbheten och öppenheten. Ändå skickar historien nya varningssignaler om pågående normupplösning och identitetskris inom svensk journalistik. Det går att påminna sig fler exempel på journalister som haft svårt att hålla på integriteten från de senaste åren:

• TV 4:s politiske reporter Anders Pihlblad som fastnade på pussbild med Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström.
• Niklas Svensson som stängdes av från Expressen i förra valrörelsen sedan hans inblandning i dataspioneriet mot (s) kommit fram.
• Reportern Niclas Rislund som fick gå från Expressen efter att ha låtsas vara polis.

Erfors påstår att han lärt känna Möller ”i sociala sammanhang i Malmö”. Jaha – i vilka sociala sammanhang kan journalister numera utan problem umgås med dömda gängledare, undrar man? Kanske är det så att mediekonvergensen leder till en sammanblandning av identiteter?

Att det var en polisutredning som först avslöjade Erfors kompisskap med Möller säger också att det är lite si och så med mediegranskning och självsanering inom svenska medier.