Mikro, nano, piko?
Alla fåglar twittrar i vår. Och när det gällande modet för sociala medier föreskriver mikroboggar som Twitter med inlägg som kan omfatta max 140 tecken, går avantgardisterna redan vidare mot ännu kortare meddelanden. Det senaste är därför nanobloggar. På en nanoblogg får hela budskapet omfatta maximalt ett ord.
Nanobloggning kan förstås ses som ett absurt utflöde av turbosamhällets krav på ständig, hypersnabb uppdatering. Men det kan också vara en lekfull utmaning att försöka få så mycket som möjligt sagt med detta enda ord.
I en programförklaring på sajten nanoblogg.se läser jag att nanoblogga är språkutveckling:
”Ord som silverfiskförakt, tankeliberation eller kattmatning står inte i SAOL, men man förstår ändå exakt vad avsändaren menar när hon eller han skriver. Det kan vara en utmaning att nanoblogga, att hitta det rätta ordet för just denna stund. Men det kan också vara en befrielse – tänkt va skönt att inte behöva kämpa fram en hel text. Ett ord räcker.”
Diggtoppen på nanoblogg.se domineras just nu av följande språkliga innovationer:
- Ensamhälle
- Konsumismminimism
- Vänsterhjärta
- Kexsugen
- Betongkeps
Den givna frågan är förstås om det går att vandra vidare mot det logiska och ultimata slutmålet – pikobloggen som bara tillåter ett enda tecken. Vilka åsikter och känslor kan man uttrycka med en informationsbit? Ganska många faktiskt.
Vi kan ju minnas den klassiska korrespondensen mellan Victor Hugo och hans förläggare i början av 1860-talet. Hugo hade just avslutat ”Samhällets olycksbarn” och ville veta hur försäljningen gick. Han skrev alltså följande brev till förläggaren:
“?”
Svaret löd förstås:
“!”
Men förutom ! och ? är tangentbordet också utrustat med andra användbara specialtecken som §, & och €. Här finns alltså mycket att utveckla vidare i den språkliga förkortningens och uppsnabbningens namn.
Innovationer i kortkommunikation är förresten en gammal sport. Det här historiska meningsutbytet ägde rum redan för ett par hundra år sedan. Först meddelandet:
” p ci ”
——- á ——
venez 100
Så svaret:
”Ja”
Vad meddelandet betyder och vilka det var som kommunicerade – säg det den som kan… Förslag mottas gärna i kommentarsfältet.
6 svar
Prenumerera på kommentarer via RSS.
Kommentarer inaktiverade.
Wow, vilka kluriga herrar! Dagens nano/pikobloggare har förebilder att förhålla sig till.
Fast förebild? Hur omfattande var egentligen Voltaires omtalade försvar för oliktänkande?
Enligt danske presshistorikern Hakon Stangerup angav Voltaire sin
ideologiske motståndare Elie Fréron, redaktör för en litterär tidskrift,
till polisen i ett brev:
”Er Bicêtre (det var et berygtet fængsel) fuldt? Bicêtre kan aldrig være
så fuldt, at man ikke kan finde en plads, når det drejer sig om en journalist”
(Stangerup, H: Avisens Historie, del I, sidan 100, Politikens Forlag, Köpenhamn 1973).
Jag antar att det har blivit dags att avslöja rätta lösningen/läsningen av nanogåtan nu:
Kommunikationen skedde mellan Fredrik II (den store) av Preussen och filosofen Voltaire medan den senare vistades vid Fredriks hov i mitten av 1700-talet, och gäller inget märkvärdigare än en inbjudan till supé på lustslottet Sanssouci i Potdam utanför Berlin.
Fredriks inbjudan ska läsas så här:
”Venez under p à 100 under ci”, vilket på franska blir ” venez sous p à cent sous ci” eller ”venez soupé à Sanssouci” – kom och ät supé på Sanssouci.
Voltaires svar är inte mindre klurigt. Det ska läsas så här:
”Stort J, litet a”, som uttalat på 1700-talsfranska blir ”J grand, a petit” eller J’ai grand appétit” – ”jag har stor aptit/jag är väldigt hungrig”.
Svårare/enklare än så var det inte
Klurig gåta det där. Jag har funderat men inte lyckats lösa den. Svaret ”ja” leder till Sverige eller Norden. Och om det var för ett par hundra år sedan så var det väl inte allmogen som behärskade franska och hade tid med den här sortens lekar. Är det någon vid Gustav III:s hov som roar monarken?
”Ja” kan även peka mot Tyskland. Ett tyskt kungligt nöje?
Men själva budskapet går jag bet på.
Det är alltid vanskligt att titta i den historiska backspegeln. Man ser för mycket av nuets landskap
Kommunikation ägde rum i nuvarande Tyskland, mellan en person av tysk nationalitet och en person av fransk. Språket som man kommunicerade på (alltså även svaret) var franska. Ett tyskt kungligt nöje, ja det skulle man kanske kunna säga även om något Tyskland förstås inte fanns vid den här tiden…
[...] bokmärken 22 March 2009 | Länkar | Niklas Jakobsen | Inga kommentarer Mikro, nano, piko? « mediestudier Olaussons infall: Nanobloggning. språkvård, språkrådet – Institutet [...]
Om ditt inlägg:
Nano: kommunikationssalutogenialt
Piko: +